Omikron
Omikron - basisten
Omkring Omikrons mikrofon förångas tankarna som vatten. Avdunstar från hällarna. Orden ekar mellan stjärnorna. Åren glider förbi, ut ur min åsyn. Ett efter ett. Någonstans vid vattnet kläcks en oansenlig fågel. Ägget ligger uppfläkt och kladdigt på klipporna. Vassen, himlen, stenarna, fåglarna speglar sig i vattenytan. Ett litet luddigt foster. Blinda ögon stirrar mot solen. Benen är smala och skulle kunna knäckas som en tändsticka. Men det vill man inte. Klipporna är torra nu. Klockan närmar sig mitt på dagen. Ett djupt kluckande hörs från vattnets hala kropp. När man dyker i vattnet ser man vattenväxterna vaja. Ytan bildar ett tak ovanför huvudet. Att vara innesluten i en annan kropp. Som det en gång var. Sanden pulserar långsamt på havsbottnen, bildar dyner som alltid smälter och förs iväg någon annanstans. Alla kornen är mjukt slipade. Det är mycket lungt och mycket vackert. Man vill borra ned fötterna i sandkroppen där nere. Sniglar kryper stilla på stenar och drivved. Det verkar som om de aldrig tröttnar på att vänta. De måste vänta på någonting. Annars skulle de inte vara fullt så tålmodiga. Ibland stänger de luckan bakom sig, för att få vara ensamma med sina tankar.
Ytterst sällan hör man sniglarna skrika. Det börjar som ett svagt pip, för att sedan övergå i ett nervöst tjatter. Sniglar skriker bara när döden knackar på dörren. När skriket tystnat börjar deras medvetande flacka. Tankarna slocknar en efter en. Den sista tanken är enkel och kort. En idé om snigelns väsen. Sen dör den. Ingenting sorgligt med det.
Solens skiva bryts upp och fogas samman i takt med vågorna. Den tvingar sig in varhelst den kommer åt. Som en tjuv om natten, fast på dagen. Den lever i snäckorna, i buskarna, i gräset. Den faller in i skrymslen och vrår. Det finns inte en enda punkt på jorden där solen inte någongång skiner. Man kan ibland känna solens strålar borra in sig i ens bröst, och värma ryggens stela kedja. Eftersom högra delen av alla människors hjärna står i kontakt med mörkret, så faller ljuset in även där, och förvinner längre och längre in. Slutligen försvinner det bara. Ingenting reflekteras i den högra delen. Den vänstra, däremot, har en vägg av kött. Där är det alltid upplyst av ett rödgult ljus, som från en glödlampa. De två delarna är båda nödvändiga för att kunna producera feta beats.
I mammas vardagsrum
Kontakta Omikron