Jag parkerar min bil på Folkhögskolans parkeringsplats och går bort mot kansli-byggnaden som ligger till höger om huvudbyggnaden. Jag har stämt träff med rektorn. Han har lovat presentera mig för några av deltagarna i ett helgseminarium som pågår i Konstens Hus, för att jag ska få inblick i hur arbetsprocessen kring temat Arketypernas Boning kan se ut. Det låter mycket spännande, tycker jag.

En av deltagarna är Skanskas chef Roland Kindberg, som tillsammans med en grupp konstnärer, en etnolog, en författare och tre arkitekter helt fritt och förutsättningslöst ska gestalta hur en arketypisk boning kan te sig, utifrån var och ens erfarenheter av liv och yrkesliv. Jag träder in på rektorsexpeditionen. Rektorn står på balkongen och röker, och när han ser mig tar han några raska kliv genom rummet och vi styr våra steg mot Konstens Hus. Konstens Hus ligger rakt västerut, bakom huvudbyggnaden.

Vi passerar en gång som är kantad med höstastrar, gladioler, dahlior… en färgprakt som är helt otrolig. Tanken slår mig att skolans trädgård är ovanlig. Den är ytterst välskött på så sätt att alla blommor och träd får växa fritt och breda ut sig - varje individuell planta får komma till sin rätt - samtidigt som de är mycket välvårdade. Vi genar över en gräsmatta med fruktträd. Rektorn stannar till och plockar ett äpple som han räcker till mig. -Det är en väldigt god sort, säger han. Jag planterade själv trädet här för några år sedan då visionens för Konstens Hus hade börjat utkristallisera sig. Och nu har det börjat bära frukt. Jag biter i äpplet. Det är verkligen otroligt gott. Fruktköttet ger ett visst motstånd, och just i samma ögonblick som jag gör denna reflektion får jag syn på en orm som ringlar sig uppför stammen lite längre upp i trädet. I samma sekund upplever jag att rektorn ger mig en sidoblick med ett illmarigt uttryck. Lite skakad går jag vidare tätt i hälarna på rektorn, som nu hunnit fram till en sidogång till Konstens Hus växthusdel.Sedan går vi in i den bortre byggnaden via en sidodörr. Jag stryker med handen över väggen samtidigt som jag passerar dörrposten - det är kalksten. Vi går via utställningssalarna ut i hallen och uppför en bred trappa. Jag hör ljudet av någon slags borrmaskin från övervåningen. Rektorn berättar för mig att nästan hela huset är fullt av verkstäder av olika slag. Att övervåningen består av en enda jättestor arbetsyta utan något innertak. -Där är det så JÄVLA högt i taket -hela 14 meter! Så man kan verkligen jobba i storformat, för att uttrycka sig milt.

Apropå det pågående seminariet säger han:-I det här projektet måste tankar få flöda fritt. I vanliga fall kräver vi här på Folkhögskolan målplan och fastslagna resultat. Men när vi jobbar på det här sättet vill vi vara helt öppna och ta våra steg inte efter uppgjord karta, utan själv rita kartan. Väl uppe på andra våningen hälsas vi välkomna av en glädjestrålande seminariedeltagare som just är på väg in i arbetsalen med en termos och en stor plastpåse med kanelbullar.

Jag möts av ett plaskande i en av dammarna som finns där inne, och som står i förbindelse med de övriga via vattendrag som korsar golvet på flera ställen i byggnaderna. Jag ser flera karpar i dammen som är kantad av jungelliknande slingerväxter. En grupp studenter som sitter runt ett bord lite längre bort hälsar glatt på oss.

Det sjunder av aktivitet inne i arbetssalen. Endel är så upptagna av sina projekt att de inte ens märker att det finns kaffe att hämta. Hon som tagit med kaffet visar mig hur hon gestaltat sin arketypiska boning - genom att vända upp och ned på sin stol och dra trådar kors och tvärs från stolsbenen så att en kokong bildas där. Jag tycker att det är genialt. -Min första tanke var att en arketyp måste vara det mest ursprungliga för allt liv, berättar hon. Och då kom jag på, att det måste vara livmodern; tryggheten i boningen är otroligt viktig. Sedan satte jag det i ett större perspektiv och föreställde mig hela kosmos som en livmoder. Det blev som en cellform men den kunde inte bara svänga omkring löst, utan fick lov att ha knutpunkter. Där mitt i salen sitter Skanskachefen tillsammans med en konstnär och en arkitekt. Först kommer jag i samspråk med konstnären. Hon berättar att hon sökte en urform för en boning. -Jag fann mig själv regissera ett verk med slumpartad utgång - tillsammans med en arkitekt och en byggherre. Vi skulle göra en husknut tillsammans av varsitt objekt som vi hämtade, och utan att veta vad de andra skulle komma att ha med sig, kom vi överens om att dessa objekt skulle sammanfogas. Den första summan blev: skruvstäd + träbit +avgjutning av sten. Men det visade sig att alla tre hade sett något annat först -som vi valt att inte ta.

Jag frågade vad detta var, och det visade sig vara en vattenslang, en cementsäck och en sten. Vi gick och hämtade dessa föremål och knöt ihop cementsäcken med stenen med hjälp av slangen. Dessa tre objekt kunde sägas vara grundstenarna för ett bygge. Och på ett mycket konkret sätt gestaltade de en knutpunkt och en mötesplats mellan tre `roller´:arkitekt, byggherre och konstnär. Och det är just den här kombinationen som är utgångspunkten för Möjligheternas Boning.

Skanskachefen sitter och myser. Han verkar trivas utomordentligt i sammanhanget. -Konstnärer och byggherrar måste hitta ett gemensamt språk, säger han. Det är konstnärens sak att fånga upp människors synpunkter och föra dem vidare. Konstnären skall, parallellt med arkitekten, vara en del av processen. Det kostar lika mycket att bygga fel och fult som att bygga rätt och vackert. Vi behöver det konstnärliga synsättet för att skapa mänskliga boningar. När jag senare tackar för mig och lämnar arenan där det spännande projektet utspelar sig, följer mig rektorn ett stycke på väg mot parkeringsplatsen där jag ställt min bil. -Jag ska bara titta till min springare, säger han när vi passerar en gammal stallbyggnad på gården. Han gläntar på dörren till stallet och sträcker fram en näve med havre ill det kolsvarta djuret. Jag drar mig diskret tillbaka och går mot min bil. När jag vänder mig om lite senare tycker jag till min häpnad genom dörrspringan se en gestalt i full rustning sitta rakryggad på hästryggen. Så underligt, tänker jag för mig själv. Men det är ju mycket som är underligt med det här stället, med Konstens Hus, och allt det som pågår här. Någonting magiskt.

Vi har nu sett hur man med hjälp av magnetfält och elektrisk ström kan läka benbrott och få ben att växa ut. Detta är ETT Exempel på möjligheten att återskapa något som gått förlorat eller skadats. Förmågan att återskapa en förlorad kroppsdel för oss in på de stora frågorna inom biologin: Vad kontrollerar utvecklingen av biologiska organismer och strukturer? Hur utvecklas biologiska organismer från ägg via embryo till färdig organism? Hur klarar organismen av att vid rätt tidpunkt utveckla rätt organ på rätt ställe och sedan samordna dem? Denna förmåga kallas strukturell organisation och har länge betraktats som ett dominerande kännetecken för biologiska system. Dagens mekaniska biologi och medicin, baserad på kemi och RNA/DNA, kan inte förklara denna förmåga och övriga stora frågor. Men det finns forskning som ger oss en antydan till svar på dessa frågor..., en forskning som för oss in på akupunktur och en helheltssyn inom medicin och biologi.

I början av seklet gjordes det flera försök att identifiera hur biologiska organismer utvecklas. Man kom fram till ett antal teorier om ett elektriskt fält som fastställer organisationen i varje biologiskt system och förklarar hur kroppsdelar återskapas.

En forskare som omvärderat biologin är engelsmannen Rupert Sheldrake, doktor i biokemi. Sheldrake, menar att den mekaniska synen inom biologin har misslyckats med att belysa frågan hur ett embryo kan utvecklas från relativt enkla äggceller till att bli organismer som består av vävnader och organ med stor komplex struktur. Sheldrake är övertygad om att denna mekaniska syn är för begränsad: Han har utvecklat och lanserat hypotesen om morfogenetiska fält, eller formbildningsfält, för att förklara hur biologiska organismer utvecklas, formar och beter sig. Man kan likna fälten vid magnetfält som har en form även om de är osynliga. Sheldrake tror att fälten har anmärkningsvärda egenskaper.

Tanken är att det formbildande fält som formar ett växande djur eller planta bestäms av egenskaper hos tidigare organismer i arten via direkta förbindelser genom tid och rum, ett fenomen som Sheldrake kallar formresonans. Hypotesen är mycket allmängiltig och fungerar både på mikro- och makronivå. Den kan förklara mikronivåns kvarkar och molekyler men också makronivåns planeter och galaxer. Dessutom anser Sheldrake att så skilda saker som djurs instinktiva beteende, människans minne, inlärning, språk, myter, seder, vetenskapstraditioner och kulturella särdrag formas och upprätthålls av formresonansen inom respektive formbildningsfält.