Min egen historia börjar 1972 alltså det år jag föddes. Det var en höstdag i oktober min mamma hade gått ett par dagar över tiden och till slut beslöt man sig för att förlösa mig med kejsarsnitt. Jag föddes med vänster höft ur led, vänster knä missbildat (viker sig gärna bakåt men är stelt framåt) klumpfötter, försvagningar i axlar, armar och händer samt ett underbett som gjorde att jag fick in en matsked med fil i munnen utan att öppna den.

Ingen trodde att  jag någonsin skulle resa mig upp men jag och mina föräldrar ville annat. Så efter mycket träning tog jag mina första steg. Något som jag är otroligt glad över idag. Jag använder el-stolen överallt men kan förflytta mig mellan den och tex. säng tack vare detta.

De första åren gick jag på en lekskola för funktionshindrade barn inne i Sundsvall där fick vi förutom den vanliga lekskoleverksamheten möjlighet till träning av sjukgymnast, bad i bassäng (Denna träning  gav mig ett försprång då vi i ettan skulle lära oss simma. i bassängträningen fick jag lära mig flyta och sen då jag väl flöt kunde jag koncentrera mig på simtagen, de andra barnen skulle både lära sig simtagen och samtidigt hålla sig ovanför vattenytan, något som inte är allt för lätt när man är sju år) logopedträning m.m.

När det så var dags för mig att börja ettan ville de att jag skulle göra det i en RH-klass men mamma ville inte det så efter mycket tjat hamnade jag i en vanlig klass i hemskolan med assistent. Denna lösning var både positiv och negativ, jag hängde med bra på de flesta lektioner men på rasterna var det svårare. Barn springer, hoppar rep, hage osv. så för det mesta fick jag snällt titta på, vilket inte är något för mig som är väldigt rastlös. Vändningen kom i 2:an då mina föräldrar insåg att jag behövde en rullstol även i skolan. Denna gjorde att jag nu kunde hänga med ute på rasterna. (Det var mångas gräsmattor som blev slitna den sommaren då vi hade "bakhjulstävlingar" ).

Jag har aldrig blivit mobbad av klasskompisar eller andra barn i skolan. Dock fick vi en ordentlig varning av rektorn innan jag började 7:an att det hade förekommit en hel del mobbing på den skolan och han var orolig för mig. Det visade sig vara helt obefogat, jag blev visserligen inte bästa kompis med de grabbarna men de försvarade mig om det behövdes. Något som däremot gjorde mig besviken var skolan, många lektioner lades i klassrum som saknade hiss och visst kan jag förstå att man inte kan flytta ned symaskinen för att jag skulle sy, men när engelskan lades en halvtrappa upp utan hiss fick det vara nog. Då hade vaktmästaren ont i ryggen och jag var less på att bli buren. Då dök den briljanta idén upp: vi ger henne enskild undervisning i bild och en engelska lektion i veckan. Gissa vem som blev lärare? min assistent. Vi var ungefär lika duktiga på de ämnena så många bildlektioner gick åt till att repetera någon läxa. Jag lyckades dock lämna in en teckning under sista terminen i nian och den gav mig en trea. Den måste ha varit väldigt fin... 

De första gångerna jag kände av att jag inte var som alla andra var dels när vi började 6:an. Denna höst lades den första operationen för att steloperera min vänstra fot och tyvärr blev det just den vecka mina klasskompisar åkte på lägerresa. Operationen var säkert nödvändig men då den inte vart så lyckad som jag velat hade den kanske kunnat få vänta...   Dels i 7:an. hittills hade vi lekt hemma hos varandra på eftermiddagarna och då kunde jag välja att bjuda hem kompisarna till mig samt att de kompisar jag umgicks med mest klarade själva av att hjälpa mig. Nu lockade fritidsgården, "hänga på byn" osv. för mina klasskamrater. Detta gjorde att jag blev väldigt ensam under skoltid då detta inte var tillgängligt för mig, (Gården var inte anpassad)  Men på fritiden började jag umgås allt mer med ett par tjejer som var ett par år yngre än mig. Tillsammans med dem har jag provat på de mesta tokigheter. Som att sova i tält, bada i allt för kalla sjöar, m.m. jag tror inte att det är många som har sådana kompisar som vågar det mesta. Jag började också angagera mig i DHR (de handikappades riksförbund) och lärde där känna en del ungdomar som också var funktionshindrade, de var lite äldre än mig så när jag var 14 år lyckades jag för första gången smita in på ett dansställe här i stan. (Den enda gång någon frågade efter leg. var en månad innan jag fyllde 18, då blev jag räddad av en vakt som kände mig) Det fungerade rätt bra, vi var ett rätt stort gäng som höll ihop vilket gjorde att jag slapp påflugna fulla farbröder som skulle vara snälla...  

Jag tränade då en del för en sjukgymnast som hette Marika hon hade lite svårt med att jag är så svag i armarna som jag är men hon vill väldigt väl. När 12 år kom hon med förslaget att jag skulle åka på ett läger för funktionshindrade som rekryteringsgruppen anordnade i Boxholm, Mamma tyckte jag var för ung och pappa sa nej men då hände det som fick mig att vakna till liv och inse att jag behövde kamrater som var lika mig och gjorde saker på lika villkor.

 
Det var en dag i  sjuan som det damp  ned ett brev i brevlådan som skulle komma att betyda mycket för mitt liv. Det var en inbjudan till en träningsvecka i att flytta hemifrån. Denna kom från Norrlidens habilitering  mamma tyckte fortfarande att  jag var lite väl ung att börja fundera över detta men då min klassföreståndare tyckte att jag skulle åka gav hon med sig. Detta var första men inte sista gången jag bodde där. (Norrliden hade då ett elevhem där jag började bo någon helg i månaden detta utökades till sportlov, sommarkollo samt att jag under hela gymnasietiden bodde där ungefär 1 vecka i månaden för att slippa åka så långt då vi själva bodde 4 mil från skolan.) under elevistiden lärde jag bland annat känna en tjej som heter Inger och vi bodde där samtidigt nästan jämt. På elevis gjorde vi alltid en massa tok. (som den gången Inger och jag bytte kläder mitt i vintern. Hon saknar armar och ben. Så mitt i vinter dök hon upp i köket i mina långa jeans och en långärmad tröja, efter kom jag i ett par jeansshorts och t-shirt. Gissa om vi fick konstiga blickar. eller den natten Inger då Inger tyckte att jag snarkade för mycket så hon började vissla åt mig, jag själv var för trött för att fatta vad hon ville utan började drömma att hon var med i en visslingstävling och vann för den gällaste och vidrigaste visslingen. )  

Så efter den första veckan där fanns det inget som kunde stoppa mig jag skulle åka på lägret så mamma och pappa fick fint vika sig även denna gång, jag åkte iväg och lovade stort att jag skulle ringa hem första kvällen, men vi hade så roligt så det glömde jag bort. Mamma ringde efter tre dagar och hon var inte glad.

Efter jul i nian gjordes operationen på höger fot. tack vare skolan på sjukhuset och lite extra hjälp fick jag behålla mina betyg, däremot höll jag på att missa avslutningsmiddagen. Man kan inte påstå att de var bra på att planera. 

Efter grundskolan  började jag 3:årig ekonomisk linje på gymnasieskolan i Timrå. Störst anledningen till att jag till slut valde denna skola var att den låg i ett plan vilket ledde till att jag kunde umgås med klasskamraterna på rasterna istället för att åka hiss. Jag var också sugen att prova något nytt så det kändes väldigt rätt. Nu blev jag ungdom som alla andra. Hittills hade jag haft en assistent som på gott och ont sett till att jag gick på lektion när jag skulle. Nu fick jag äntligen en assistent som tyckte att jag fick avgöra sådana saker själv vilket gjorde att jag var tvungen att testa. Jag fick även lite för långt till skolan och det gjorde att jag valde att stanna i stan i väntan på att någon fritidsaktivitet skulle börja. Jag dansade rullstolsdans, gick på en måndagsklubb, sköt luftgevär och red. Det blev inte mycket tid över till läxor. Efter ett år insåg alla inblandade att denna linje inte var något för mig så jag hoppade av. Det var det bästa jag gjort i mitt liv! Jag funderade då mycket på att flytta till strömsund och börja skyttegymnasiet, jag klarade intagningsprovet men pappa sa ändå nej, Då var inte assistansen som den är idag och därför ville de inte släppa iväg mig. Samt med tanke på att jag hoppat av en linje så tyckte de nog att jag var lite omogen att flytta. Så när  hösten kom började jag om i Timrå, valde denna gång handel och kontor, hamnade i samma klass som Inger och fick helt underbara klasskamrater. Under de två åren växte jag mycket, fick nya kompisar och höjde betygen ordentligt. Gick så ut 91 med 3,7 i betyg.

Jag sökte då en påbyggnadsutbildning inom data och kom in jag började men fick samtidigt erbjudandet att göra min käkoperation. Den hade då stått på önskelistan länge så trots att jag visste att den var jobbig tvekade jag inte många sekunder. Efter operationen fick jag ett helt nytt utseende (kändes det som). Takten på utbildningen var tuff redan från början och med två månader missade kom jag aldrig ikapp. Jag tog en lugn höst. Hittade mig själv igen, firade jul och sen åkte jag och Inger till Kristinehamn för att gå Enters proffsdatakurs den var väldigt givande, datorer var väldigt nytt för mig men jag lärde mig snabbt att de underlättade mycket för mig både på ett arbete och privat.

Då jag kom tillbaka till Sundvall gick jag arbetslös ett bra tag. Läste upp några ämnen på komvux, samt lärde känna lite nytt folk. De tyckte om att gå ut på krogen, söp sig aldrig fula men gick gärna ut tre-fyra dagar i veckan, tog någon öl och tittade på folk.  Till slut blev jag erbjuden en kurs inom bildregistrering som dåvarande Amugruppen Hadar (idag Lernia) anordnade och trots att jag  hatar registrering tackade jag ja. Tänkte att ingenting kan bli värre än att gå hemma. (jag har haft sjukbidrag sen jag var sexton men har aldrig velat leva på det tycker att det är ok kortare perioder, vid Tex. arbetslöshet eller sjukdom men tycker att även jag är skyldig att själv tjäna ihop till mitt levebröd. Det är mycket roligare att köpa en tröja då du vet att du själv tjänat ihop  de pengarna än om man fått de i bidrag) Under kursens gång insåg vår utbildare att jag aldrig skulle bli någon kontorsråtta som satt i ett hörn och registrerade han hade rätt jag skulle nog bokstavligen ha klättrat på väggarna.  Han lät mig därför vikariera för honom då han hade semester och det var något jag fastnade för.  Under slutet av vår utbildning hörde en man av sig som hade en tidning som hette auktionsguiden tillsammans lyckades vi få den att gå i konkurs. Jag stod så arbetslös igen. Den hösten åkte vi iväg till Atlanta och Paralympics och när vi kom hem fick jag en praktikplats på Rehabhuset (ett samarbete mellan Ami:s, Svenska Enter rehabilitering AB och Lernia Hadar) där fick jag vikariera som utbildare, ta emot studiebesök, kopiera, sitta i växeln, m.m.) Efter praktikperioden anställdes jag av Lernia Hadar men alla tre parterna delade på min lön. Det var 4 roliga år roliga på så sätt att alla behandlade mig som vilken anställd som helst det var aldrig någon som såg något problem i att jag satt i stol problemen dök upp då vi kom någonstans där det var trappor och mina arbetskamrater hade glömt att jag sitter i stol. Så hösten 99 började jag ledsna lite Ami hade klivit ur samarbetet så Lernia och Enter delade på min lön, jag trivdes lika bra hos båda men kände mig ofta kluven då deras samarbete hade upphört och de nu "slogs" om samma kunder och utbildningar. Jag påtalade detta lite löst och alldeles före jul sa Enters dåvarande chef att vi är beredda att ta hela din anställning. Det kändes lite tungt då jag lämnade Hadar för jag hade verkligen trivts hos dem. Däremot insåg jag att det där med att dela mig inte skulle fungera längre så jag tog steget. Där arbetar jag än, mycket blev inte som jag tänkt mig. Då min pojkvän och jag hamnade på samma utbildning han som utbildare och jag som utbildarassistent. Men då vi båda trivs så bra på  företaget hoppas vi att vi kan få några andra utbildningar nästa år och att vi då slipper vara så nära varandra.