Avlopp, näringsåtervinning

Bakgrund och nuläge

Den näring som vi tillför våra kroppar i form av födoämnen måste med nödvändighet ut igen efter att ha gjort sitt i kroppen om vi inte ska bli storre och större för varje måltid vi ätit. Ämnen som innehåller kol, t ex kolhydrater, omvandlas till koldioxid, CO2, med hjälp av syre som vi andats in, och sedan följer det med utandningsluften till luftlagret. Där kan det åter tas upp av växter och bindas till nya kolhydrater och därmed är kretsloppet slutet.

Ämnen som mineraler, fosfor och kväve passerar istället njurarna och lämnar kroppen i form av urin, som alltså är en mycket näringsrik vätska. Sedan vattenklosetten blev allmän har man betraktat urin som ett problem, en förorening som måste renas om inte vattendragen ska bli förorenade och övergödda.

I glesbygd är den vanligaste typen av rening infiltration eller markbädd. När det gäller näringsämnet fosfor kan man betrakta en sådan reningsanläggning mera som en bromsanordning: markskiktet blir med tiden fosformättat, och ytterligare fosfor fastnar då inte som det ska. Näringsläckaget från en gammal reningsanläggning kan alltså vara betydande. När det gäller kväve är reningen generellt sett dålig, även om den förbättras med tiden i början av anläggningens livstid. Den bygger på att bakterier tar hand om kväveföreningar, och det tar några år innan tillräckligt med bakterier har hunnit bildas.

Den kretsloppsprincip som vi alla bör leva upp till lär oss att se på urinen som en resurs instället för ett problem. Varför ska man spola bort näringsämnen som man kan ha nytta av? Genom att gödsla åkermarken med urin kan man sluta denna del av kretsloppet. På åkern gör näringsämnena nytta, där tas de upp av grödorna för att så småningom nära oss själva. Man minskar behovet av att tillföra näring på andra sätt (lantbrukens konstgödselinköp kan minska), och samtidigt kan näringsbelastningen på vattendragen förbättras.

Vad innehåller avloppsvattnet ?

Fekalier: Det som lämnar våra kroppar via tarmen innehåller sådant som kroppen inte har kunnat ta upp, t ex cellulosa (kostfibrer) och dessutom döda tarmceller och stora mängder bakterier (till skillnad från urinen som är praktiskt taget steril). Fekalierna är alltså jämförelsevis näringsfattiga, innehåller ca 17% av den näring som lämnar kroppen, urinen ca 83% (Naturvårdsverkets skrift "Vardagens vatten" har använts för att räkna ut detta). Efter kompostering i minst 6 månader eller kalkinblandning för att drastiskt ändra pH-värdet väntas smittrisken ha avklingat tillräckligt och då kan de användas som jordförbättringsmedel i trädgården eller på åker. Den gödslande effekten blir alltså ganska liten, men man tillför jorden mullämne.

Urin: Den enda del av avloppet som det även kan bli ekonomiskt intressant att ta vara på är urinen. Det vore mycket positivt om flera hushåll i bygden ville satsa på urinseparerande toaletter eller någon annan form av kretsloppsanpassat alternativ till WC.

I sammanhanget kan nämnas att Linköpings kommun inom några år kommer att ställa krav på de avloppsanläggningar som inte uppfyller dagens krav på rening (dvs längre gående rening än slamavskiljning). Istället för att då bekosta en infiltrationsanläggning kan man förslagsvis satsa på en annan toalettlösning och därmed få möjlighet att sluta näringskretsloppet. Det är bättre för naturen och sannolikt också för privatekonomin på lång sikt.

Även om den urinseparerande toaletten kan vara dyr att installera så kan den bli billigare i längden eftersom infiltrationsanläggningen har en begränsad livslängd och måste göras om när den slutat fungera.

BDT-vatten: Den tredje delen av vanligt avloppsvatten är det som kommer från bad/dusch, disk och tvätt (BDT-vatten). Det innehåller bara små mängder näring, om man inte tvättar blöjor eller använder fosforhaltiga tvättmedel. Däremot finns en hel del fett, matrester, tvätt- och rengöringsmedel, viss mängd bakterier och väldigt mycket vatten. Det som fastnar i slamavskiljaren (matrester, fett....) kan mycket väl komposteras, uppblandat med annat organiskt material.

Organiska rester som är lösta i vattnet, t ex diskmedel, kan behöva brytas ner av bakterier i en infiltrationsanläggning eller motsvarande för att inte förorena vattendragen eller grundvattnet. För att det här ska fungera optimalt är det viktigt att bara "miljögodkända" rengöringsmedel spolas ner och att inga skadliga kemikalier kommer ut i avloppet.

Slam: När det gäller slammet i slamavskiljarna så följer ca 95% av näringsämnena med det utgående vattnet därifrån, och bara ca 5% stannar i slammet (beräkningar grundas på SNVs siffror på avloppsvattnets näringsinnehåll samt på analyser av näringsinnehåll i avloppsslam i Hulta 1994). Att sprida slam på åkermark, så som sker genom Kretsloppsföreningens slamspridningsprojekt, är alltså ingen fullständig kretsloppslösning. Det tar vara på bara en liten del av den näring som måste tillbaka till jordbruket.

Fosforns väg, förenklat exempel på materialflöde.

Fotnot: siffrorna 95 % resp 5% gäller näringsämnen i stort, och stämmer inte exakt för ämnet fosfor.

Figuren ovan beskriver ett linjärt flöde av fosfor, en naturresurs som det finns ganska lite av. På grund av våra vattenklosetter spolas dagligen mängder av fosfor ut i vattendragen och når så småningom haven. I jordbruket är fosfor en viktig resurs, eftersom det är ett näringsämne som alla växter nödvändigtvis måste ha. I vattendragen gör däremot detta näringsämne skada, genom att det orsakar igenväxning med alger och högre vegetation. Syrebrist uppstår lätt i sådana övergödda vatten. I slutet på detta linjära flöde får vi alltså ett problem, nämligen fosfor utspritt i miljöer där det inte borde finnas i de mängderna. En resurs på fel plats alltså.

I början på flödet är bekymret att den brytvärda fosforn kan ta slut, och den går naturligtvis inte att ersätta med något annat. Om man återvinner slammet i avloppsanläggningarna så bromsar man visserligen upp flödet något, så att det tar lite längre tid innan fosforiten är slut, men riktningen på flödet är ändå densamma. De kommunala reningsverken skulle kunna vara ganska effektiva bromsar. Bara ca 10% av forsforn passerar reningsverket, och resten kan i princip återvinnas. Men för att helt bli av med problemen i båda ändarna måste kretsloppet slutas till hundra procent.

Boven i dramat är (utöver läckage från åkern) vattentoaletten. Genom att ta tillvara på all fosfor från toaletten, inte bara en viss del av den, kan man få ett slutet kretslopp enligt figuren nedan.

Hygieniska aspekter

Av de bakterier som finns i vanligt avloppsvatten kommer nästan alla ifrån fekalierna. Däri återfinns också den mesta mängden av andra partiklar som kan vara sjukdomsframkallande; virus, diverse mikroorganismer och maskparasiter. Sådana här smittämnen kan kastas upp i små droppar från en vanlig WC-stol om man spolar utan att ha locket på, varvid man riskerar att smittas via inandningen. I de fall där ytterligare rening efter slamavskiljare saknas sprids dessa smittämnen sedan via diken och vattendrag. Har man en stenkista eller en dåligt placerad infiltrationsanläggning kan även grundvattnet förorenas.

Enklaste sättet att inte riskera att dessa bakterier mm sprids är att direktkompostera fekalierna utan att blanda in spolvatten. Om man spolar dem till en slambrunn el dyl följer mycket smittämne med detta spolvatten, vilket måste omhändertas med hänsyn till detta, t.ex. i en infiltrationsanläggning. Fekalier behöver komposteras i minst sex månader innan de används. Men det är lätt att ordna praktiskt, eftersom det blir bara små mängder från varje person.

Ren urin kan betraktas som steril. Risken att det finns smittämnen däri är liten, men eftersom man inte kan utesluta att det kontamineras av fekalier som kommer fel så rekommenderar nu forskare vid Lantbruksuniversitetet att även urin bör mellanlagras i sex månader.

BDT-vatten innehåller också försumbara mängder bakterier och andra sjukdomsframkallande ämnen i normala fall, även om det tillfälligtvis kan finnas stora mängder bakterier även i en BDT-anläggning. BDT-slam kan behandlas på samma sätt som det slam som även kommer från WC-avlopp, men är sannolikt ännu fattigare på näring (inga analyser har dock gjorts).

Vilka främmande ämnen innehåller de olika fraktionerna ?

Enligt lag (SNV S 1994:2) och en överenskommelse mellan Lantbrukarnas riksförbund, Vatten- och avloppsverksföreningen och Naturvårdsverket måste slam från slamavskiljare analyseras på vissa metaller samt vissa organiska ämnen före spridning. Motsvarande krav finns inte då man sprider enbart urin eller fekalier, vilket är logiskt, eftersom sådana analyskrav inte finns på stallgödsel. Det har framförts önskemål om att ändå få dylika analyser utförda, för att vara på den säkra sidan och för att kunna göra jämförelser med slammet. Det är möjligt att kretsloppsföreningen kan söka medel för en sådan undersökning. SLU i Ultuna har sagt sig vara villiga att undersöka slam från slamavskiljare där inte urin blandats in. Man kan också tänka sig att läkemedelsrester återfinns i urinen från medicinerande personer. Vad detta har för betydelse är inte heller utrett.

Gränsvärdet på nonylfenol har skärpts i år. Slammet som har spritts genom Kretsloppsföreningens slamprojekt har innehållit ganska höga halter av detta ämne hittills, så det finns risk att slamprojektet stjälps på grund av för mycket nonylfenol i slammet. Om inte halterna sjunkit inför årets provtagning blir det viktigt att försöka utröna varifrån detta ämne kan ha kommit.

Nuläget

I dag har två hushåll i Hulta urinseparation, en av dem även med separat fekaliekompostering. 30 hushåll återför näringen från sina slamavskiljare till åkrarna genom Kretsloppsföreningens slamprojekt. Dessvärre har Eus regler för bidrag till ekologiska jordbruk satt käppar i hjulet för spridning av både slam och urin. Om Hulta Norrgård inte ska gå miste om EU-stöd till sin ekologiska odling så måste, tills dess att reglerna ändras, spridning ske på någon annans mark, som ändå inte har rätt till detta stöd. Detta är dock inget skäl att inte uppmuntra varandra till att installera separertoaletter i bostäderna!

De flesta hushållen komposterar sitt köksavfall. Förpackningsinsamlingens containrar finns i komplett uppsättning på närmaste håll i Brokind och Slaka. I Sandebo finns bara kärl för glas och papper, vilket kan vara besvärande. I vilken mån detta leder till minskad förpackningssortering kanske en kommande enkät kan visa.