Söderslättsgymnasiet
LOKALER VI MINNS eller SAMSKOLAN FÖRR OCH NUSamskolan, som gamla trelleborgare fortfarande säger, rymdes i den 4 våningar höga röda tegelbyggnad, som invigdes i november 1909 och som nu internt på Söderslättsgymnasiet kallas för A-byggnaden (till skillnad från B-, C-, D-, G-, H-, I- och K-byggnaderna!).Vi passerar huvudentrén av finhuggen granit. På den tiden då det fanns obligatorisk morgonbön väntade här den lilla skara som råkat försova sig, på att bli registrerad och insläppt av en vaktande lärare. Men den tiden är sedan länge förbi och vi fortsätter uppför några få trappsteg till första våningen. Här låg från början och ligger fortfarande teckningssalen, naturligtvis med förändrad inredning. De gamla raderna med pulpeter och höga pallar har ersatts med stolar runt småbord. Bild, som ämnet nu heter, har också delvis övertagit det stora klassrummet intill (nuvarande A110) och dessutom det lilla rum som ligger mittemot och som under vår realskoletid i början av 40-talet användes som frukostrum för elever, oftast från landet, som där åt sina medhavda smörgåsar. Ett annat frukostrum låg i skarven mellan nuvarande A-byggnaden och G-byggnaden. Förutom några klassrum - liksom de flesta andra i byggnaden lite slitna men med mycket rymd och atmosfär - ligger nu på detta våningsplan Svenskinstitutionen och ett arbetsrum för en del av svensklärarna. Det senare var från 1909 och många år framåt lärarinnornas rum. Hit släpptes ingen manlig lärare in, och vi minns från vår egen skoltid på 40-talet och från vår tidiga lärartid på 50-talet hur t o m skolans rektor vördsamt fick knacka på dörren till "lärarinne-rummet" för att få audiens hos någon av de kvinnliga lärarna. Så tar vi trappan, vars steg av marmormosaik synbart nötts av generationer av elever och lärare, till andra våningen, förr skolans centrum. Här förvandlades vid en omfattande ombyggnad 1965-68 nedre delen av den forna aulan till dagens skolbibliotek, en omtyckt samlingslokal och arbetsplats för många elever och därför fortfarande ett centrum på skolan. Dock minns man gärna högtidssalen, den gamla aulan i två våningsplan med en volym av över 1900 kbm och med en golvyta på över 300 kvm, läktaren inräknad. Här fanns skulpterat snickeriarbete och långbänkar målade i de skånska allmogefärgerna. Runt läktarbarriären kunde man läsa följande tänkespråk: -"Ej bättre börda man bär på vägen än kunskap mycken", -"Allt det I viljen människorna skola göra Eder, det gören I ock dem" och "Vårt land, vårt land, vårt fosterland, ljud högt, o dyra ord". Vår första kontakt med den här salen gjorde vi som 10-åringar 1941, då vi satt och kämpade med inträdesprov till realskolan i rättstavning och räkning. Sedan bevistade vi här otaliga morgonsamlingar och avslutningshögtider, både som elever i 8 år och som nyblivna lärare. Lärarna satt för sig själva ungefär där det nuvarande bibliotekets lånedisk är. Aulan lär ha rymt upp mot 500 personer och räckte länge; när vi tog realexamen 1946 hade skolan cirka 310 elever och 25 lärare. Idag ligger skolbibliotekets referensavdelning där det tidigare kollegierummet fanns. I det samlades man även under vår första lärartid vid mitten av 50-talet kring det långa bord som dominerade inredningen. De äldre lärarna hade sina bestämda platser och om man som nykomling råkade sätta sig på fel stol, fick man veta det i klartext. Från lärarrummet fanns en direkt dörr in till rektors rum, nuvarande Institutionen för samhällskunskap. På samma våning finns nu också klassrum och några grupprum. När vi på 50-talet efter sena bioföreställningen - det fanns 5 biografer i Trelleborg på den tiden! - gick förbi skolan, lyste det oftast både i lärarrummet och på rektorsexpeditionen; även sena kvällar kunde man gå in och förbereda sig en stund eller bara byta några ord med kvällsarbetande kolleger eller rektor, Sture Kristofersson, senare Trelleborgs förste skoldirektör. Det var då en öppen och levande arbetsplats, inte bara på skoltid. Vi fortsätter uppför trappan till tredje våningen.Här fanns tidigare dörrarna som ledde in till aulans läktare. Sedan ombyggnaden 1965-68 finns här nu i stället en kombinerad skrivsal, samlingslokal, teaterlokal mm, som man fick på köpet, när man klöv den forna aulan horisontellt. Tyvärr försvann dock mycket av atmosfären och lokalen bär spår av sina olika användningsområden utan att vara särskilt funktionell eller tillräcklig i alla sammanhang. På samma våningsplan minns man även biologisalen, fysiksalen med sina amfiteatraliskt ordnade bänkar och kemisalen som vittnade om otaliga laborationer. Här är numera traditionella klassrum. Högst upp, på fjärde våningen, mitt för trappan, lär1909 då huset byggdes, elevbiblioteket och skrivsalen ha legat. Och en skrivsal fanns här ända fram till söndagen den 13 augusti 1961, då övervåningen förstördes av en häftig brand, vilket efter några svåra år ledde till den stora ombyggnaden. I denna rymliga skrivsal skrev vi, en liten skara på tillsammans bara 18 abiturienter, år 1949 våra avslutande studentskrivningar. Men salen förknippas för oss inte bara med svett och mödor av detta slag utan också med trevligare ansträngningar och ljusa minnen. Här hölls en och annan gång om året skoldanser till toner av den tidens hits som Give me five minutes more... Uppklädda gymnasister dansade under övervakning av några lärare, ofta t o m rektor Bertil Carlberg, initiativtagare till gymnasiet som startade 1945. Idag finns här bl a ett dramarum, där dramalärare och andra svensklärare kan boka in sig med sina klasser för teaterverksamhet, improvisationer o d.Det är ett ganska stort rum, spartanskt möblerat med några skärmar och annan utrustning. På fjärde våningen finns numera också Historieinstitutionen och ett par klassrum. Från översta våningen tar vi hissen ända ner i källaren. Hissen är ett speciellt kapitel. Den kom till i samband med den stora ombyggnaden, blev snabbt populär, och det krävdes särskild hissnyckel, som verkade gå i arv och föröka sig... Hissen blev t o m så populär, att en schemaläggare, som tappat bort numren på lokalerna, råkade tilldela en av våra klasser hissen som undervisningslokal. Eller var det kanske för att motverka den periodvis så förhatliga katederundervisningen? Om källaren idag finns inte mycket att säga; här finns ett omdiskuterat klassrum, några elevutrymmen och en filial till svenskinstitutionen, inhyst i det gamla vaktmästarrummet, där en gång vaktmästare Westergren residerade. Dit rusade en del av oss yngre realskoleelever på raster och håltimmar för att delta i små tävlingar han ordnade för oss. När vi var gymnasister gick vi också gärna till källaren och de bordtennisbord som stod i det öppna utrymmet där. Och som lärare i slutet av 50-talet avnjöt vi i källarklassrummet efter höstterminens avslutande kollegium en jullunch, tillagad av vaktmästarparet. Så visst bär även den dystra källaren på goda minnen. Enligt Nils Ottossons bok Från Samskola till gymnasium,
varifrån vi hämtat en del uppgifter, kostade det, inklusive
inredning, 325.000 kr att uppföra byggnaden. Det var väl använda
pengar, tycker vi.
Greta och Ulf Forssell (1994)
|
