| Heat (USA 1995; 2h50'). Neil McCauley (Robert De Niro) planerar och genomför stora stötar i rån- och inbrottskategorin. Han är dömd tidigare men har nu bestämt sig för att aldrig mer åka dit, och hans ledstjärna för att lyckas är att man inte får binda sig mer än att man kan lämna allt på trettio sekunder. McCauley och hans kumpaner genomför ett minutiöst planerat värdetransportrån. De kommer undan med bytet, men innan dess hinner den råe Waingro (Kevin Gage), som kopplats in för att hjälpa McCauley & co enbart med denna kupp, slå slint, och han skjuter helt omotiverat de tre transportväktarna till döds. McCauley vill göra sig av med Waingro, men denne lyckas fly och lurar i bakgrunden i resten av filmen. McCauleys huvudmotståndare är emellertid inte Waingro, utan Vincent Hanna (Al Pacino), polis vid våldsroteln i LA och så besatt av att sätta dit brottslingar att det tredje äktenskapet nu är på upphällningen. Det blir en nära tre timmar lång katt och råtta-lek mellan filmens huvudkombattanter, och den kulminerar två gånger, först i en lång eldstrid i mitten av filmen, och sedan i en mycket nervig, fastän kanske inte helt logiskt tillfredsställande, jakt på ett flygfält som ömsom ligger höljt i mörker, ömsom lyses upp när flygplan ska landa (en miljö som f.ö. tycks stulen från Bullitt från 1968). Före den första eldstriden har McCauley och Hanna dessutom mötts på ett vägfik i en scen som mycket väl kan bli klassisk. Filmen berättar ingen märkvärdig historia, men det den berättar är spännande. Skådespelet är på mycket hög nivå. Den här filmen bevisar att man inte måste slå på stora effekttrumman för att nå goda resultat. Med Val Kilmer (Neils medhjälpare Chris, som har både fru och ett litet barn), Diane Venora, Jon Voight (McCauleys fixare) m.fl. Regi: Michael Mann. **** |