| Hamilton (Sverige 1998; 2h7'). En amerikansk skumraskaffärsman, Mike Hawkins (Mark Hamill), med bas i Murmansk, utnyttjar den turbulenta politiska situationen till att smuggla ut kärnvapen ur Ryssland. Hamilton med befäl över ett antal svenska fallskärmsjägare får därför i uppdrag att i hemlighet och med USA:s goda minne ta sig in på ryskt territorium (!) och oskadliggöra smugglarna, inga "loose ends" kan accepteras. Hamilton lyder order och låter massakrera de stackars unga ryska män som fått uppdraget att frakta missilen i släde till ryska gränsen. Denna händelseutveckling är dock ingenting som stör Mike Hawkins planer. Han lät skicka en missil med släde som villospår för att låta den viktiga missilen smugglas ut med lastbil till Sverige via Finland. När en långtradarchaufför hittas mördad nära Luleå får Hamilton därför anledning att intressera sig för kriminalintendent Rune Janssons (NN) uppgifter. Hamilton får anledning att besöka såväl Murmansk som libyska öknen, det senare eftersom det är dit missilen smugglats. Uppgörelse med Hawkins sker i sagda öken efter att Hamiltons närmaste man på uppdraget, Åke Stålhandske (Mats Långbacka), räddat Hamilton i sista stund och därmed också i Hamiltons ögon sonat sitt tidigare öderdigra orderbrott på den ryska tundran. Under filmens gång har dessutom Hamiltons älskade Tessie (Lena Olin) hunnit att kidnappas av Hawkins män. Jag tillhör inte de unga män som slukat Jan Guillous böcker - faktum är att jag inte har läst en enda - och det är förmodligen synd, för de lär ju vara rätt väl underbyggda när det gäller trovärdighet. Den här filmen är nämligen inte speciellt trovärdig i mina ögon, men så är jag inte heller van vid att svensk militär räddar hela världen (nästan hela i alla fall) i de böcker jag läser. Krigsromantiska biobesökare känner kanske stolthet över Sverige när en svensk agent t.o.m. får CIA:s beundran; själv tycker jag mest att det är fånigt. Men det finns också andra, mer handfasta invändningar mot Hamilton: Bra, smarta actionscener saknas, tempot är ryckigt, filmen är något lång, och musiken är faktiskt riktigt dålig. Peter Stormare gör en god arbetsinsats, liksom Mats Långbacka, medan Lena Olin har en mycket undanskymd roll. Mark Hamill spelar över så att det skriker om det, och NN spelar uselt. Med Madeleine Elfstrand (Anna), Thomas Hedengran (Gustavsson), Mikael Ahlberg (Andersson) m.fl. Manus: William Aldridge och Jonas Cornell efter romanerna "Ingenmansland" och "Den enda segern" av Jan Guillou. Foto: Jérôme Robert. Musik: Francis Shaw. Produktionsdesign: Anna Asp och Mikael Varhelyi. Klippning: Darek Hodor. Regi: Harald Zwart. ** |