| The Doors (USA 1991; 2h20'). Detta är berättelsen om Jim Morrisons (Val Kilmer) uppgång och fall. Han studerar film vid universitetet i LA men anser sig missförstådd och hoppar av. Han är intresserad av poesi, skriver riktigt bra, djuplodande texter själv och roar sig med att sätta musik till dem. Tillsammans med några kompisar bildar han rockbandet The Doors. De får skivkontrakt och kan snabbt vräka ur sig hitmusik, bl.a. succén "Light My Fire". Bandet består förutom av Jim av Robby Krieger (Frank Whaley) på gitarr, John Densmore (Kevin Dillon) på trummor och Raymond "Ray" Manzarek (Kyle MacLachlan), organist. Manager är Bill Siddons (Josh Evans). Överallt gör The Doors succé för sin publik, medan vuxenvärlden inte är lika förtjust. Jim Morrison släpper alla hämningar på scenen, och polisen griper flera gånger in för brott mot sedlighetslagarna. På en konsert säger han till exempel att han skulle vilja döda sin far och sätta på sin mor. Jim faller allt djupare ner i drog- och alkoholträsket. Han har gift sig med Pamela (Meg Ryan) men kan inte förneka för henne att han samtidigt håller farliga journalisten Patricia Kennealy (Kathleen Quinlan) varm. Stromarna avlöser varandra i Jims sociala liv, sakta drivs han mot avgrunden... Val Kilmer är kongenial i huvudrollen, och tidsstämningen känns mycket autentisk, skapad inte minst med hjälp av ett nästan konstant halvdunkel. Men filmen är något för lång, och efteråt känns det inte som att man blivit berikad med några djupare insikter om Jim Morrison, bara fått se ett filmhantverk - om än mycket skickligt gjort. Men den typiska Stoneska känslan av att det man ser är absolut äkta och naturtroget infinner sig i alla fall. Med Michael Wincott (Paul Rothchild), Michael Madsen (Tom Baker) m.fl. Regi: Oliver Stone. *** |