| Blade Runner (USA 1982; 1h52'). Los Angeles år 2019 är en grådaskig stad, befolkad mest av dem som inte kunnat flytta ut till någon rymdkoloni. Kineser och andra asiater dominerar befolkningen i den regntunga staden, och människorna står under ständig övervakning. Rick Deckard (Harrison Ford) är s.k. Blade Runner (egentligen före detta), specialpolis med uppgift att döda, "pensionera", förrymda replikanter, människotillverkade absolut människolika varelser som används som arbetsslavar i rymdkolonier och som endast skiljer sig från verkliga människor genom att sakna utvecklat känsloliv. Ingenjörerna som tillverkat den senaste modellen, Nexus 6, har dock gjort ett så bra jobb att man är rädd att replikanterna ska börja utveckla känslor på egen hand. För säkerhets skull har man därför byggt in en livslängdsspärr på fyra år. Nu har sex replikanter under blonde Roy Batty (Rutger Hauer) tagit sig till jorden på jakt efter sina tillverkare för att tvinga till sig längre livstid (det är åtminstone Roys mål). Deckard oskadliggör några replikanter, bl.a. Leon (Brion James) som är med redan i filmens öppningsscen, och har till slut bara två kvar: Roy och kvinnan Pris (Daryl Hannah). Dessa har av den kinesiske ögondesignern Chew (James Hong) tagit reda på att Dr Tyrell (Joe Turkel), chef för stora Tyrell-koncernen, är deras skapare, och att ett sätt att komma åt honom är via en J. F. Sebastian (William Sanderson). J. F. visar sig vara gendesigner som har våningen full av egenhändigt tillverkade varelser. Roy tvingar J. F. att leda honom och Pris till Tyrell, vilket J. F. lyckas med eftersom han har ett parti korrespondensschack på gång med chefen. Tyrell nekar Roy ökad livslängd, varpå Roy med sina bara händer dödar Tyrell och J. F. Uppgörelse mellan Deckard och Roy sker i och på J. F.:s övergivna hus. Under filmens gång har Deckard utvecklat en relation med Tyrells underlydande Rachael (Sean Young), trots att han vet att hon också är replikant. Designmässigt är Blade Runner intressant, fotomässigt är den snygg, musikaliskt fungerar den, även om jag aldrig varit förtjust i Vangelis syntmattor, men övriga parametrar (skådespeleri, manus, historiestomme, karaktärsutmejsling) kammar tyvärr noll. Blade Runner är därför en film som delar mänskligheten, och jag tillhör de övervägande negativa, eftersom enbart snygga bilder - som i mitt tycke närmar sig kitsch - inte kan hålla mig engagerad i två timmar. Det sägs för övrigt att Harrison Ford inte är speciellt förtjust i Blade Runner. Jag måste hålla med honom. Med Edward James Olmos (polisen Gaff), M. Emmet Walsh (Deckards chef Bryant), Joanna Cassidy (replikanten Zhora), Morgan Paull (Holden) Hy Pyke (Taffey Lewis) m.fl. Manus: Hampton Fancher och David Webb Peoples efter romanen "Do Androids Dream of Electric Sheep?" av Philip K. Dick. Foto: Jordan Cronenweth. Musik: Vangelis. Produktionsdesign: Lawrence G. Paull. Kostym: Jean Giraud, Michael Kaplan och Charles Knode. Klippning: Marsha Nakashima. Regi: Ridley Scott. ** |