| Avlyssningen (The Conversation) (USA 1974; 1h53'). Harry Caul (Gene Hackman - lysande) är en avlyssningsexpert som arbetar privat för den som är beredd att betala. Just nu har han med sin medhjälpare Stan (John Cazale) och inhyrt folk på ett finurligt sätt lyckats avlyssna ett samtal mellan en man (Michael Higgins) och en kvinna (Cindy Williams) som går runt på ett öppet torg bland en massa människor. Beställaren av jobbet är uppenbarligen någon som kan betala; han kallas bara direktörn, och det verkar som att kvinnan som avlyssnats är direktörns fru (direktörn förekommer mycket sparsamt i bild, men spelas då av Robert Duvall). Caul har en mycket professionell inställning till sitt jobb: han är inte intresserad av vad folk säger, bara det blir en bra inspelning. Denna icke fråga-filosofi genomsyrar förresten hela hans person, han ställer inga personliga frågor och svarar heller inte på några. Kvinnan han älskar, eller tror att han älskar, Amy (Teri Garr), får inte ens veta vad han har för yrke. Just det här uppdraget gör honom emellertid orolig. För några år sedan ledde hans avlyssningsarbete till tre människors död, och han är nu rädd att direktörn ska låta döda de avlyssnade. När bandet är färdigredigerat går han likväl upp på direktörns kontor för att överlämna det. Direktörn är dock inte inne, och Caul ber att få återkomma, trots direktörns sekreterare Martin Stetts (Harrison Ford) försäkringar om att han istället kan överlämna bandet. På en mässa för övervakningsmänniskor träffar Caul (motvilligt) den pratsamme avlyssnaren William P. "Bernie" Moran (Allen Garfield), och upptäcker också att Stan tagit värvning hos denne konkurrent - han har helt enkelt tröttnat på Cauls tystlåtenhet. Bernie är på glatt humör och han och några kollegor drar hem till Cauls arbetsplats, som ligger i ett stort garage, för att festa efteråt. En kvinna i grön klänning, Meredith (Elizabeth MacRae), visar särskilt intresse för Caul, och efter några glas är han t.o.m. beredd att konversera henne. Ett skämt från Bernie får Caul på dåligt humör, och festen bryts. Meredith stannar dock över natten. Morgonen därpå är bandet stulet. Martin Stett hör av sig och meddelar att direktörn har bandet i sitt våld och att Caul är välkommen att få sin avtalade ersättning. Caul åker dit och hämtar pengarna, men han känner fortfarande oro över de avlyssnade och beslutar sig för att ta reda på vad som händer dem... Någon har sagt att Avlyssningen är för ljudet vad Blow-up - Förstoringen är för bilden. Men Avlyssningen är en bättre film än så, av flera skäl. Visserligen får man - förvisso intressant - följa Cauls arbete med sina ljudband från nästan otolkbara inspelningar till en perfekt hörbar produkt lite grann på samma sätt som Thomas, huvudpersonen i Blow-up, mixtrar med sina bilder. Men Avlyssningen stannar inte vid att vara finurligt ljudmixtrande (observera: i mono). Den är också ett fascinerande porträtt av en känslomässigt hämmad man och en spännande kriminalhistoria med ett överraskande slut. Om slutet är lyckat, i det att åskådaren grips av samma känsla som huvudpersonen (allt kan avlyssnas, det finns inga gränser) så gäller det även början: Flygbilder över det öppna torg där de avlyssnade personerna samtalar om till synes vardagliga ting. Endast långsamt förstår åskådaren att detta samtal är det centrala i hela filmen; till en början tittar man ju mest på skämtaren (Robert Shields) som härmar människor i vimlet! Avlyssningen är en på många sätt perfekt film, ty allt detta som är värt att berömma förmedlas utan att verka konstlat. Gene Hackman är f.ö. den ende som spelat med i filmer som både fått högsta och lägsta betyg av mig. Med Frederic Forrest (Mark), Mark Wheeler (receptionist), Phoebe Alexander (Lurleen) m.fl. Foto: Bill Butler. Musik: David Shire. Produktionsdesign: Dean Tavoularis. Kostym: Aggie Guerard Rodgers. Klippning: Richard Chew och Walter Murch. Manus och regi: Francis Coppola. ***** |