| Alla säger I love you (Everyone Says I Love You) (USA 1996; 1h41'). Medelålders Steffi (Goldie Hawn) är gift med Bob (Alan Alda) och bor i en enorm lyxvåning på Manhattan. Båda är övertygade liberala demokrater, Bob som advokat och Steffi som engagerad välgörare, bl.a. inom fångvården. Steffi har tidigare varit gift med författaren Joe (Woody Allen), som numera mest bor i Paris och drömmer om att sätta in en stöt mot den unga amerikanska skönheten Von (Julia Roberts). Steffi och Joe har två gemensamma döttrar, Lane (Gaby Hoffmann) och "DJ" (Natasha Lyonne), som är filmens berätterska. Lane ägnar sig mest åt att tillsammans med sin syster Laura (Natalie Portman) spana in snygga killar. Bob har medfört två barn från sitt förra äktenskap, ärkerepublikanske sonen Scott (Lukas Haas) och äldsta dottern Skylar (Drew Barrymore), som just är på väg att gifta sig med charmören Holden (Edward Norton). Det här är en musikal, där skådespelarna då och då i vardagliga situationer brister ut i schlagrar från före andra världskriget. Sångarkvalitén är skiftande, från Edward Nortons riktigt snygga (fast oskolade) tenor till Woody Allens mumlande, men inte falska, stämma. Personligen tycker jag att det är charmigt att skådespelarna sjunger med sina egna röster (Drew Barrymore är dock dubbad) - de här lättsamma melodierna passar bäst så. Rolig, allenskt pratsam film med några riktigt lyckade skämt. Roligheterna mattas under de sista 20 minuterna, men sammantaget är detta ändå ett klart fall framåt för Woody Allen. På Mr Allens begäran lär alla icke-engelska filmtitlar innehålla "I love you", t.ex. på franska "Tout le monde dit I love you". Foto: Carlo Di Palma. Musik: Dick Hyman. Produktionsdesign: Santo Loquasto. Kostym: Jeffrey Kurland. Klippning: Susan E. Morse. Manus och regi: Woody Allen. **** |