"Varför ska detta hända mig, vad har jag gjort för att förtjäna detta, när ska det sluta?" Dessa frågor snurrar runt i hans huvud om och om igen.

Han går i femte klass nu, det är andra året det pågår och han blir allt mer desperat, vet inte vart han ska ta vägen, vågar inte längre vara tillsammans med sina s.k. skolkamrater. Igår lekte dom alla kurragömma, tillsammans med läraren, men till och med när han hade honom i närheten lyckades de både slå och slita omkull honom och sedan få det till att det var en olyckshändelse, trots att läraren bara varit några få meter ifrån… Det smärtar oerhört att inte ens den ende vuxne personen förstår vad som händer, inte ser att han mår dåligt. Han trodde snart att det bara fanns en lösning på problemet, hålla sig på avstånd, gömma sig långt bort från sina plågare. Det har hänt fler än en gång att han tagit utgången på baksidan när det blivit rast, för ut måste man, på ett eller annat sätt. Han upptäckte snart att träden i alla fall inte bråkade med honom, där kunde han gå utan att vara rädd. Han tycker om skolan, inget tvivel om det, och under lektionerna är det inga problem, bara oron för rasten som snart kommer, det känns i magen. Oron, skräcken för vad som väntar…

Det värsta är att ingen tycks se vad som händer, det tycker han är fruktansvärt märkligt. Senare i livet har han förstått att det inte är helt enkelt att se problemen, om man inte själv vill se…

Alltmedan han sitter där på stammen så börjar det regna, han borde gå in, men orkar inte röra sig. Det är tomt på skolgården och snart ringer klockan in för nästa lektion. Men lite längre kan han sitta där, bättre att bli blöt än att konfrontera sina fiender, åtminstone mycket enklare.

Äntligen är dagen över, taxin väntar utanför skolan, lättnad, överlevde denna dag också, utan större skador, men tröjan är det fortfarande en reva i, "Hur ska jag förklara detta för mamma?" frågar han sig. Väl hemma frågar mamma som sig bör hur dagen varit, "Bara bra" blir svaret, som alltid, han skulle aldrig säga "Det var hemskt, gänget slog och slet i mig och skrek en massa som verkligen sårar!", det går bara inte. Det är så pinsamt, han skäms verkligen för vad som händer, något måste han väl ändå ha gjort för att få det såhär? Därför är det ingen annan än han själv som vet hur han egentligen mår, och att dölja det börjar han bli riktigt bra på, så även ursäkter för diverse blåmärken, de gånger han har sådana, och för trasiga kläder.

Nu ska sägas att det inte är ofta som det finns fysiska bevis på vad som förekommit, oftast är det psykisk terror som utövas, men den är mycket värre än alla de slag och knuffar han fått. Fysisk terror kan man slå ifrån sig ganska enkelt genom att helt enkelt stänga av vad som händer och tänka på något annat, men psykisk terror är något helt annat, det sätter djupa sår inombords, sår som aldrig kommer att försvinna med tiden, vilket trots allt blåmärken gör.

"Vingmutter! Försvinn härifrån, flaxa iväg till ett hål och göm dig där, du kom inte tillbaka!"
Det är ord som han ofta får höra, men med tiden har han lärt sig en teknik att klara av det utan att springa därifrån med tårarna rinnande utmed kinderna. Att stänga av, ignorera allt som händer runt omkring honom, gå i sin egen lilla värld och tänka på annat. "Titta, det där molnet ser ut som en svan!" Tankar likt den cirkulerade ofta i huvudet istället för att orka bry sig om slag och hån.
Men också djupare saker rörde sig i hjärnan. "Vad är egentligen meningen med att leva? Om det inte blir bättre än så här finns det ingen anledning att fortsätta, det måste vara bättre att inte finnas till" Och några gånger var det nära att tanken blev till verklighet, men rädslan tog alltid över…

Det som också gör honom väldigt förvirrad är att somliga dagar är det som om han är bästa kompis med var och varannan, inget knuffande, skrikande eller smygknuffande i matkön. Hur ska han tolka det? I början kändes de dagarna som en befrielse, han kunde röra sig utan att våndas, men efter ett tag insåg han att det bara var lugnet före stormen, det skulle komma mer elände.

Fram till högstadiet fortsatte lidandet, och första dagen i den nya skolan var fruktansvärd. Massor av nya ansikten, ny miljö. Ständigt väntade han sig att någon skulle komma och bråka eller håna honom. Men det kom aldrig, hela dagen förflöt utan det minsta missöde, närmast chockad åkte han hem igen på eftermiddagen, alldeles tyst, satt bara och tänkte, "kan det verkligen vara sant, slipper jag allt elände nu?" Tyvärr så visade det sig snabbt att det inte var hela sanningen. Om man har ett självförtroende som ligger längre ner än vattnet i en djup brunn syns det på lång väg, och för personer som är på väg upp i hierarkin hos en grupp är man ett mycket lämpligt offer att utöva och spela ut hela sin tuffhet på.

"Kom hit vingis så ska du få en smäll!" Inte en helt obekant situation. "Kom hit sa jag!" I sådana situationer hjälper det inte att bara gå sin väg, personen i fråga skulle då hamna i dålig dager hos gruppen om han inte verkligen fick in en stöt, så det skulle i vilket fall komma förr eller senare, det visste han sedan tidigare.
"Jag vill inte bråka med dig, vad har jag gjort dig?" "Du är ful, det räcker!" Visst, han stod kvar och väntade på att det skulle börja, första slaget parerades för det mesta, inte alltid, då blir för det mesta motståndarens hals fri för angrepp, och det var precis vad han gjorde, ett stadigt tag runt halsen. Och tack vare att han var längst så nådde inte motståndaren fram, vilket ofelbart orsakade ett hejdlöst skratt. Men denna gång var det inte åt honom de skrattade, utan mot den som nyss hade muckat. Det var en av de bästa känslor han hade upplevt på mycket, mycket länge…

Detta hände alltmer sällan, och till sist vågade han röra sig utan att behöva vara rädd för attack, till och med utan att det fanns någon vuxen i närheten. Helt plötsligt blev skolan något som han trivdes i, vilket inte ens han kunde föreställa sig för bara några månader sedan. Känslan att äntligen bli mer eller accepterad i klassen som en av dem var underbar. Men visst fanns alltid en viss rädsla kvar, den kom aldrig att försvinna.
Har man varit med om elände liknande detta kommer man aldrig att kunna glömma det, det finns alltid med i bakhuvudet som en grå sten, men med tiden kommer den att få allt mindre plats.

Sedan kom gymnasiet, och äntligen blev han fri från alla sina plågoandar! Här fanns bara personer som inte fann något nöje i att mobba honom, för första gången på flera år kunde han helt och hållet låta bli att vara rädd för angrepp. Och nu kändes det helt rätt att leva igen, vänner som han kunde lita på och som ställde sig på hans sida om det skulle behövas. Att äntligen kunna lita på någon kändes konstigt och väldigt svårt, men samtidigt otroligt skönt.

Nu har några år passerat efter skoltiden och han har ett bra jobb att gå till, några få goda vänner som han kan lita på i alla väder, visst finns det många spår kvar som visar vad som hänt, men det blir med tiden allt färre saker som slår igenom.
Det finns så många fler sidor av mobbning än bara själva slagen och hånen, psyket blir aldrig "normalt". Det sägs att man stärks av allt som man är med om, förvisso kan det vara sant, till en viss del. han vet numer hur han ska göra för att vända andra kinden till, inga problem, även om orden sårar kan han klara det utan att visa vad han tycker och tänker. Men socialt går det lätt åt skogen, att träffa nya människor blir en plåga, man vet inte vad man ska säga, hela tiden rädd att göra fel, och vad ska man prata om? Att tala inför publik gör lätt att svetten kryper fram och magen är på väg ut genom nödutgången, det är knappt att det går att stamma fram ett enda ord.
Vänskapskretsen består till största delen av människor äldre än honom själv, det känns mycket lättare att lita på dem, människor i hans egen ålder kan det vara svårt att ta på allvar, och hans intressen är ofta inte alls de samma som deras.
Ännu känns det mycket svårt att låta någon komma riktigt nära inpå honom, rädslan att åter igen bli förrådd blir lätt alltför stor för att den ska kunna tyglas i sitt näste.

Också min bild av mig själv blev, och är, inte mycket för världen "Om dom tyckte att jag var så fel måste det väl ända vara något?" Om någon sade något annat visste jag inte vad jag skulle göra, tycka och tro, "bättre fly än illa fäkta" sägs det, och det utnyttjade jag flitigt i sådana situationer, jag trodde inte att någon menade allvar när dom sade något snällt om mig, "snart kommer det, dom drev med mig hela tiden!".

Än idag har jag inte vågat, eller klarat av, att berätta för någon om de upplevelser som jag var med om under dessa år, det är fortfarande svårt att erkänna, att visa dessa sidor, samtidigt som det hänger som en klump runt halsen. Det jag vet är att mycket antagligen hade sett annorlunda ut om jag sluppit detta, men så är det ingen idé att tänka heller, och hur det sedan sett ut vet man inte, men det hade säkert inte varit sämre… Och trots att det nu är flera år sedan det hela slutade, och även mina plågoandar kanske vuxit ur rollen som mobbare så har jag svårt att se dem i ögonen. Det känns fortfarande väldigt obehagligt att vara i närheten av dem, trots att jag egentligen gärna vill vara med i den gemenskapen.