Sagor

Vättegåvan - En svensk sägen

Känner du vättarna? Småfolket som bor under din förstubro och som förstulet kikar fram för att se om det finns några smulor, eller annat smått och gott som de kan ta rätt på. De är svåra att upptäcka för de är mycket skygga för oss människor. Men om du då och då lämnar kvar en god ostbit på bordet till kvällen eller lite garnrester och ett stycke tyg som blivit över kommer de att bli vänligt sinnade och bli till ovärderlig hjälp på din gård. Förutom att de ser till att djuren mår gott, håller ordning i vedtraven och schasar bort ovälkomna gäster kan de också trolla fram guld. Som du förstår är det gott att hålla sig väl med detta småfolk. Mor Anna bodde i sin lilla stuga längs bort från byn i vägkröken mot skogen. Det gick ingen nöd på gumman; hon odlade sin potatis, matade hönsen som gav henne ägg och om hösten skördade hon de ljuvligaste äpplen som kunde smakas. Snäll och vänlig var hon också därför kom barnen från byn ofta och hälsade på henne. Barnen roade mor Anna mycket, då hon tyckte om barn och aldrig behövde känna sig ensam. En kall vinterkväll då snön yrde och vinden ven utanför husknuten, stod mor Anna och rörde i grytan vid vedspisen. Inne i stugvärmen knastrade spisen hemtrevligt och det doftade gott från kitteln. Mor Anna såg ut genom fönstret hur grantopparna dansade i snöstormen. Det tjöt och ylade i snöbyarna utanför. Hon tänkte att det nog skulle dröja innan det skulle komma några på besök till henne. Ett sådant väder kunde hålla på i många dagar. Bäst hon stod där och rörde vid spisen hördes en knackning. Inget hårt bultande utan en liten försiktig knackning. Vem kunde väl vara ute i detta busväder? Mor Anna gick och öppnade. Dörren flög upp i den hårda stormen. Snön virvlade in över trasmattorna på golvet. Men ute på förstubron var det tomt, det var ingen där. Men hon hade tydligt hört hur det knackade...hon ropade ut i stormen. Inget svar. Hon stängde dörren med stor ansträngning och förundrad stod hon lyssnande mitt på köksgolvet. Nu! Igen! En svag knackning. Nu hörde hon, ljudet kom från golvet. Undan med trasmattan! Kan det vara råttor? En ny knackning...det kom bortifrån vedlåren vid spisen. När mor Anna kikade ner bakom vedförrådet upptäckte hon en liten lucka i golvet. Hon drog undan vedlåren och petade upp den lilla luckan. Och kan man tänka sig! Där stod en liten, liten vättegubbe. En med grå kläder och en blå luva på huvudet. Han var inte större än gummans hand. Mor Anna var först mållös men fann sig straxt, satte upp gubben på köksbordet, hällde upp mjölk i en äggkopp och bjöd honom att dricka, för sina gäster skall man ta väl hand om även om de är av småfolksslag. När vätten (för det var en sådan som kommit på besök) väl druckit av mjölken, suckade han tog av sig luvan och bugade djupt." -Käraste mor Anna. Jag beklagar att jag kommit till dig i denna sena timme. Det kanske inte är så artigt men jag har bekymmer och behöver din hjälp. Jag vet att du är en snäll och vänlig människa, kanske kan du bistå mig. Jag lovar att betala igen för din godhet." "-Kära nå«n då!" sade gumman. "Visst ska jag hjälpa dig om jag bara kan, men jag måste bara fråga hur du vet mitt namn och var du kommer ifrån." "-Åh, det glömde jag ju..." svarade vätten. "Jag är din gårdsvätte, Råde heter jag och min gumma; Tuva-Li, vi bor under ditt köksgolv, det har vi gjort sedan långt tillbaka. Därför vet vi ganska mycket om dig. Du är snäll mot barnen i byn, matar fåglarna och sköter din trädgård. Du lämnar alltid kvar godsaker åt oss så vi har det bra här på din gård. Vi vättar håller oss gärna i lönndom men nu måste jag komma så här till dig." "-Ja, vad fattas dig och din fru?" frågade mor Anna. "-Min lilla Tuva-Li skall föda nu, men något har gått galet. Hon bara jämrar sig, det står inte rätt till och jag vet inte hur jag skall göra. Kanske du kan? Vi har sett dig gå till byn och hjälpa människorna när det är dags. Snälla gör ett försök! Lön för mödan skall du få, bara du hjälper min Tuva-Li." Vätten skruvade oroligt på sin luva och reste sig. "-Självklart min gode Råde, ta bara upp din kära fru hit i köket skall jag se vad jag kan göra." sade Mor Anna." - Nej, se det går inte alls. Mor Anna får komma ner till oss, det blir bäst så." Och innan gumman hann räkna till tre stod hon redan nere i vättarnas boning hur nu det hade gått till. Här var ingen tid till grubblerier. I sängen borta i en vrå låg Tuva-Li och gnydde. Mor Anna hälsade snabbt och sade några lugnande ord till henne, beordrade vätten att koka vatten och hämta fram rena handdukar. En stund senare hördes barnskrik sedan jollrande läten. Ett litet vättebarn, det minsta mor Anna någonsin sett låg nu förnöjsamt och smackade i sin moders famn. Du må tro att vättefamiljen var glad. Det var mor Anna också. Aldrig förut hade hon varit med om något liknande. Men nu var gumman trött och ville hem till sig." -Det skall jag ordna meddetsamma." sade vätten Råde och vips var Mor Anna tillbaka i sitt eget kök.

På spisen stod fortfarande grytan och puttrade, allt var sig likt som om ingenting märkvärdigt alls hade hänt. Gumman satte sig på pinnstolen vid bordet, såg ut i vinternatten. Stormen därute hade mojnat och nu singlade stora vita flingor ner från natthimlen." -Det var då en underlig kväll detta! Ja, ja, jag behöver nog sova nu, fundera det kan jag göra i morgon." sade gumman, gäspade och gick till sängs. Nästa morgon när mor Anna dukade fram grötfatet och tillbringaren med mjölk på köksbordet såg hon en papperslapp med krokiga bokstäver.
Där stod:
Tack för hjälpen!
Titta i spisen när du rakar ut askan.
P.S Flickungen ska heta ANNA
Råde och Tuva-Li.

Gumman reste på sig och kikade in i eldluckan där askan från kvällen innan låg vit och fin. Hon tog fram rakan och se! Där i askan låg tre guldklimpar. Guldgula som självaste solen. Ja, se det var en riktig vättegåva! Och nu när mor Anna visste vilka hennes grannar var kunde det mycket väl hända att en och annan extra godsak slank ner genom luckan
bakom vedlåren vid spisen.
För har man vättar i huset skall man vara rädd om dem.

Spåmännen - En afrikansk saga

Det var en gång en ung snickare
som inte var nöjd med sitt yrke. "Skall jag hamra och såga så länge jag lever?" frågade han sig. "Utan fästmö eller fru? Och bara ett evigt slit och släp mot ringa lön? "Han grubblade jämt över framtiden och hoppades att den skulle rymma något annat och bättre.

När han fick höra att det hade kommit en spåman till grannbyn, gav han sig ivrigt iväg för att få svar på sina frågor. Han letade reda på siaren, som hyrt in sig i ett rum ovanför en klädeshandlares affär. "Här är min första spådom", sade spåmannen innan snickaren hunnit säga ett ord. "Du kommer att betala mig ett generöst honorar. Och det är rena bagatellen för en som skall bli så rik som du." "Kan du se att jag skall bli rik?" utbrast snickaren och lämnade villigt ifrån sig de mynt som spåmannen begärde. "Visst kommer du att bli rik", svarade spåmannen, satte sin spådomsmössa på hjässan och såg djupt in i kristallkulan som han hade framför sig på bordet. "På ett villkor: att du tjänar stora penningsummor." "Det är underbart att höra!" ropade snickaren. "Framtiden ser redan mycket ljusare ut. Och när jag är stormrik, kommer jag att bli en ryktbar person också?" "Inte tu tal om den saken", sade spåmannen. "Så snart du har blivit välkänd." "Fantastiskt", sade snickaren. "Och säg mig nu en sak: kommer jag att bli gift och leva lyckligt i alla mina dagar?" "Du kommer att finna din älskade brud", sade spåmannen. "Om du hittar henne, och om hon säger ja när du friar. Och du kommer att bli den allra lyckligaste mannen i hela världen, bara du undviker att bli bedrövad." "Det blir bättre och bättre!" sade snickaren. "Får vi ett långt liv tillsammans, jag och min älskade?" "Längsta tänkbara!" svarade spåmannen och såg djupt in i kristallkulan igen. "Det finns bara en sak som kan förkorta din tillvaro, det är om du råkar dö i unga år." "Otroligt!" ropade snickaren. "Tack, herr spåman, tusen tack." Med de orden lämnade han spåmannens kammare och skyndade sig hemåt. Han var spänd på all den lycka och framgång som spåmannen hade utlovat. Han hade knappt hunnit halvvägs förrän han kom på dussinvis av fler frågor som han brann av iver att få framställa. Alltså gjorde han helt om igen och sprang tillbaka så snabbt benen kunde bära honom. Till hans besvikelse stod kammaren helt tom. Spåmannens mössa och kristallkula fanns kvar på bordet. Han grubblade över vart hart dess ägare hade tagit vägen, lyfte upp föremålen och såg på dem med både spänning och skräck. Som han stod där slogs dörren upp och in rusade klädeshandlarens hustru. Hon tvärstannade och spärrade upp sina ögon. "Ett underverk!" utbrast hon. "I morse var du en gammal gubbstrutt. Nu har du förvandlats till en ståtlig yngling!" "Vilken mäktig man du är!" fortsatte hon. "Tänka sig, jag trodde du var en tarvlig bedragare och kom hit för att vräka dig från din kammare. Min högt ärade gäst! Stanna kvar här så länge du behagar. Jag tänker aldrig begära så mycket som ett öre i hyra om du bara lovar att spå vår framtid." Snickaren försökte förklara hur det låg till, men klädeshandlarens hustru hörde inte på det örat. Hon ropade till sig sin make och sin dotter. Alla var så envisa, att snickaren till slut satte på sig spådomsmössan och såg djupt in i kristallkulan. "Säg mig nu utan omsvep", sade klädeshandlarens hustru. "Kommer vi att bli rika? Ska vi få dyra kläder, hästar, stora kreaturshjordar?" Fast den förvirrade snickaren tittade allt han kunde, fick han inte syn på någonting alls i kulan. I sin villrådighet drog han sig till minnes vad spåmannen hade sagt till honom. "Javisst!" sade han. "Ni kommer att bli stormrika så snart ni bara tjänat en mängd pengar. Ni kommer att få alla de där fina sakerna så snart ni får råd att köpa dem." "Skall vi leva långa och lyckliga liv?" frågade klädeshandlaren. "Ja, förvisso", svarade snickaren. "Allt som behövs är att ni håller er friska och krya." "Och jag då?" frågade klädeshandlarens dotter. "Kommer jag att finna min själs älskade?" "åh, vad den saken angår", sade snickaren och rodnade en smula, "så kan jag försäkra dig om att du snart skall hitta honom. Det håller faktiskt på att ske redan nu." När grannarna hörde talas om den fantastiske spåmannen kom de också springande och ville bli spådda om sin framtid. De tryckte mynt i händerna på snickaren, som skyndade sig att berätta samma saker för allihop. "Om det inte är svårare än så här", sade han till sig själv, "så tycker jag bättre om det här livet än att vara snickare." Och i stället för att återvända till hammare och sågen, slog han sig ner som spåman. Hans rykte växte snabbt. Han blev rikare än han någonsin vågat drömma om. Han gifte sig med klädeshandlarens dotter och levde många och lyckliga år. Men så här gick det för den riktige spåmannen. Han hade stått och lutat sig över balkongräcket medan han undrade om det skulle bli ännu varmare i morgon än det hade varit i dag, och rätt som det var miste han balansen och stod på huvudet ner i en kärra som just kom förbi. I sitt fall slog han ner kusken från hans kuskbock. Den skrämda oxen satte av i sken, rakt igenom byn och ut på savannen där spåmannen i sin tur föll av kärran och blev jagad av ett lejon och flydde upp i ett träd där han råkade riva ner ett getingbo och...medan han fäktade med den ilskna getingsvärmen kom det en väldig örn som bar honom med sig högt upp i skyn tills den tröttnade på bördan och lät honom falla plums ner i en flod där han följde med strömmen och försvann och aldrig mer blev sedd eller hörd av någon. Snickaren glömde aldrig bort sin välgörare. Som åren gick hörde han upp med att grubbla över hur det gått för den riktige spåmannen, men snickaren tänkte alltid på honom med värme och tacksamhet eftersom den gamle mannen skådat in i framtiden med så klar blick.

Månjungfrun

Saga från Japan

Det var en gång en gammal vedhuggare som hette Také Tori. Han var en snäll och ärlig men mycket fattig man. Han levde med sin goda gamla fru i en stuga uppe i bergen. De hade inga barn fast de gärna hade önskat sig detta.

En tidig morgon gav sig Také Tori som vanligt ut i bambuskogen för att hugga ved som han senare skulle sälja på torget nere i byn. Det gav inte mycket pengar men så pass så att han kunde skaffa det nödvändigaste.
Han klättrade långsamt uppför den branta bergssidan och kom fram till bambugläntan. Där satte han sig ner, pustade ut och torkade svetten ur pannan. "- Aj, aj, mina stackars ben! Jag är inte ung längre och har inga barn som kan hjälpa till. Det blir allt tyngre för varje dag. Hur skall gumman min och jag klara oss om jag inte orkar längre?" Han reste sig tungt, suckade igen och gick till verket med att hugga sin bambu, stackars Také Tori.

Plötsligt såg han ett starkt ljussken mellan de gröna bambustammarna. "-Vad är det som lyser så...är det solen? Nej, det kan det inte vara, det kommer från marken." Han började gå genom bambuskogen mot ljusskenet för att se varifrån det kom. Snart kom han fram till ett jättestort bambuträd. Från rötterna strålade gröna ljuskaskader. Také Tori tog fram yxan och högg ner den stora gröna bambun. Och tänka sig, där i den fuktiga myllan låg en gnistrande juvel stor som ett tranägg. "-Under av alla under!" utropade Také Tori. "-I 35 år har jag huggit bambu här i bergen men aldrig har jag väl sett något liknande!" Také Tori böjde sig ner och tog upp juvelen. I samma stund knäcktes juvelen i två delar och ut ur den steg en liten vacker varelse. Hon log mot vedhuggaren, satte sig bekvämt i hans hand och hälsade honom: "-Var hälsad, Také Tori!" "- Bevare mig!...Jo, jag tackar jag...är du en älva eller en god fé? Det är kanske oartigt av mig att fråga?" stammade Také Tori osäkert. "- Du har rätt på sätt och vis" svarade hon, " och jag har kommit för att bo hos dig och din rara fru för en tid." "- Det hade varit fantastiskt men jag ber om ursäkt, vi är mycket fattiga och vi har inte allt det som en sådan som ni skulle behöva." "- Var är den stora juvelen?" frågade älvan. Také Tori plockade upp de två halvorna och utropade förvånat: "- Men! De är ju fyllda med guld på insidan!" "- Det skall väl räcka till vårt uppehälle." sade älvan med ett klingande skratt. "- Nu Také Tori, låt oss gå hem till din fru."

Vedhuggaren lyfte upp henne på axeln och stegade iväg mellan stammarna. När de kom hem ropade Také Tori: "- Hustru, kom ut! En riktig älva har kommit för att bo med oss! Hon har med sig en juvel full med guldstycken som gåva! Kom ut!" Také Toris fru rusade dem till mötes, hon kunde knappt tro sina ögon. Men hon bjöd in dem i huset och välkomnade den lilla.
Det var underbart med flickskratt i huset. Gumman och gubben blev som unga på nytt och höll av älvan som sin egen dotter. Det var fantastiskt hur snabbt hon växte. Redan efter ett par veckor var hon stor som ett människobarn. Tiden gick och snart var hon en lång och vacker flicka. Hennes blick var klar som morgondagg, håret ljust som solens strålar och hela hennes väsen andades ett magiskt lugn som en sommarnatt. Vedhuggaren avgudade flickan och kallade henne Ljusstråle eftersom han fann henne i den skimrande juvelen.

Allt var frid och fröjd. Také Tori blev rik. Han byggde ett nytt hus och anställde tjänare att passa upp på deras vackra dotter. Hennes skönhet blev vida berömd och många friare kom för att be om hennes hand. Men hon ville inte ha någon utav dem utan sade bara vänligt: "- Také Tori och hans fru är mina kära. Jag vill leva hos dem och vara som deras dotter."
Tre lyckliga år passerade och Ljusstråle fortsatte att avvisa den ena friaren efter den andra. Men en dag kom en grann yngling till gården och förälskade sig djupt i den vackra flickan. I stället för att be om Ljusstråles hand besökte han ofta Také Toris hem och blev en kär gäst hos dem. Mikado var hans namn. De båda unga satt ofta tillsammans och med tiden kände Mikado att han vågade säga sitt hjärtas mening till Ljusstråle. "- Min sköna," sade han, "Jag bugar mig djupt för Er, ni är mitt ljus. Säg vill ni bli min drottning?" Ljusstråle suckade och stora tårar steg i hennes ögon, hon dolde sitt ansikte bakom ärmen och sade: "- Käraste, jag kan inte hur gärna jag än ville." "-Kan inte?" sade Mikado."-Varför inte?" "- Vänta och se." svarade hon. Efter detta förtroliga samtal verkade Ljusstråle mer sorgsen och satt ofta ensam i Také Toris trädgård. På dagarna broderade hon, sade inte mycket, skrattade sällan. Och om nätterna satt hon i sitt fönster och tittade upp på stjärnorna och talade tyst till månen.

En kväll i fullmånens sken, när de alla satt tillsammans i trädgården: Také Tori, hans fru, Ljusstråle och Mikado, lyfte Také Tori sin blick upp mot månen och sade: "-Se hur vacker månen är i kväll!" "-Sant," svarade hans fru, "den är som ett välputsat silverfat." "- Ja, men blek som en sorgsen friare." sade Mikado. "-Ser ni!" utropade Také Tori. "Ett sådant märkligt ljussken som strålar ut från månen! Precis som en mångata ner till vår trädgård!" "-Åh, Také Tori! Vad du ser är sant." Ljusstråle reste sig. "-Det är en bro mellan måne och jord. Och på denna färdas himmelska väsen långsamt ner för att hämta hem mig. Min riktige fader är Månkungen. Jag var olydig mot honom och som straff sände han mig i exil här på jorden. I tre år har jag varit här och nu måste jag återvända. Åh, så sorgligt att ta farväl redan."

Plötsligt hördes silverlika toner i trädgården och små irrbloss tindrade och glimmade i tusental bland trädens grenar. Hela månkungens hov var där för att hämta hem sin månjungfru. "-Farväl, Také Tori," sade hon "farväl, kära fostermor, Jag lämnar er min juvel som minne...Och du min käre Mikado, jag skulle önska du kunde komma med mig. Men din värld är här på jorden och min..."hon såg upp mot månens bleka skiva. "-Mikado jag lämnar åt dig några droppar livselixir som ger dig evigt liv. Drick min dyre vän, ingenting kan då skada dig och du blir odödlig." Ljusstråle räckte Mikado en liten glasflaska. De såg länge in i varandras ögon och långsamt vände sig Ljusstråle om och gled ljudlöst in i lövverket. Det gnistrade och sprakade i trädtopparna och kort därefter kunde ingen längre se ljusbågen från månen. Det blev tyst i trädgården.
Mikado tog flaskan och klättrade upp på den högsta bergstoppen. Där tände han en stor eld. Han såg upp mot stjärnorna och ropade: "-Till vilken glädje är det med evigt liv när jag inte kan leva detta samman med dig Ljusstråle! Du lever i din värld och jag i min. Men våra hjärtan känner varandra och jag skall aldrig glömma dig!" Och med de orden lade Mikado flaskan på elden. Lågorna fräste och kastade ut en kaskad av stjärnglitter i regnbågens alla färger högt upp i skyn. Och Mikado sade tyst:

"- Min kära, skåda detta och tänk på mig med kärlek. Den själ som älskat är odödlig."