[Carl Michael Bellman]
Gubben Noach
FREDMAN'S SONG No.64
[Jarenbäck]
 1740-95
Sveriges Shakespeare
med gitarr och sång
 arl Michael Bellman är fortfarande, 200 år
efter sin död, en stor angelägenhet. I sin Levernesbeskrivning, som han påbörjade i
maj 1794 i Kungliga Slottets vaktflygel, där han då satt fängslad, skriver han:
"Som jag almänt är känd så på den Moraliska som Physiska sidan,
det will säga till hjärtat, min wandel, ock min constitution, så är jag En herre af
mycken liten djupsinnighet, ock frågar eij efter om solen går eller jorden axlar sig.
Hwad jag kan bedyra är at jag will ingen warelse i Naturen ondt – älskar,
oändligen En ädel man, ock med ouphörlig låga Fruentimber ock små beskedliga Barn,
äter efter aptit litet ock godt, Söndag hwitkål – Torsdag ärter, Lördag
strömming." Bellman säger sig inte äga djupsinne, och det verkar som att han som
person inte brydde sig särskilt mycket om politik, filosofi eller vetenskap. Men
konstnären Bellman äger desto mer djup – nåja, inte alltid kanske – men i
sina bästa stunder är Bellman en mycket känslig och skarpsynt skildrare av livet. Hans
texter är mångbottnade; myt och realism går in i vartannat, satir och allvar,
festglädje och dödsångest. Där samtidens författare hellre sökte sig till högre
sfärer i samhället beskriver Bellman utan försköning även de mindre vackra sidorna av
Stockholms sociala verklighet. Men han är samtidigt en lyriker av oöverträffad rang,
med ett språk som utgör det vackraste svensk litteratur kan erbjuda. Bellmans val av
ämnen och hans sätt att beskriva dem ansågs ofta "låga" av samtiden. Och
även idag finns det en och annan som stöter sig på hans råa och osminkade sätt att
beskriva människor och deras beteenden. De personer Bellman diktar om tillhör i huvudsak
det lägsta sociala skiktet i samhället; huvudpersonerna i verket Fredmans Epistlar
utgörs av alkoholister och horor. Men Bellman är ingen moralist, han ser aldrig ned på
dem han skildrar, tycker aldrig synd om dem. Han skriver med lidelse och sympati, och just
därigenom lyckas han fånga sammansattheten i människor och deras frustration. Att
Bellman är rolig är sant, men att Bellman därmed skulle vara glad och lättsinnig är
en fördom. Det finns en underliggande smärta i texterna som gör att Fredmans ständiga
uppmaningar till att supa och förlusta sig får en efterklang av tomhet.
En av Bellmans mest kända visa i Sverige är väl:
N:o 35.
Gubben Noach, Gubben Noach
Var en hedersman, :||:
När han gick ur arken
Plantera han på marken
Mycket vin, ja mycket vin, ja
Detta gjorde han.
* * *
Noach rodde, Noach rodde
Ur sin gamla ark, :||:
Köpte sig buteljer,
Sådana man sälljer,
För at dricka, för at dricka
På vår nya park.
* * *
Han väl visste, han väl visste
At en mänska var :||:
Torstig af naturen
Som de andra djuren,
Därför han ock, därför han ock
Vin planterat har.
* * *
Gumman Noach, Gumman Noach
Var en heders fru; :||:
Hon gaf man sin dricka;
Fick jag sådan flicka,
Gifte jag mig, gifte jag mig
Just på stunden nu.
* * *
Aldrig sad' hon, aldrig sad' hon
Kära far nå nå;
Sätt ifrån dig kruset;
Nej det ena ruset
På det andra, på det andra
Lät hon gubben få.
* * *
Gubben Noach, Gubben Noach
Brukte egna hår, :||:
Pipskägg, hakan trinder
Rosenröda kinder,
Drack i botten, drack i botten.
Hurra och gutår!
* * *
Då var lustigt, då var lustigt
På vår gröna jord; :||:
Man fick väl til bästa,
Ingen torstig nästa
Satt och blängde, satt och blängde
Vid et dukadt bord.
* * *
Inga skålar, inga skålar
Gjorde då besvär, :||:
Då var ej den läran:
Jag skal ha den äran;
Nej i botten, nej i botten
Drack man ur så här.
Här är en sång på engelska som är känd över hela världen:
FREDMAN'S SONG No.64
Perhaps the most perennially popular of all his songs, it celebrates his adored king and
patron Gustaf III by lyrically describing his park at Haga, outside the town:
Haga
O'er the misty park of Haga,
In the frosty morning air,
To her green and fragile dwelling
See the butterfly repair.
E'en the least of tiny creatures,
By the sun and zyphyrs warm'd,
Wakes to new and solemn raptures
In a bed of flowers form'd.
In thy leas, o royal Haga,
Many a fair and grassy space!
See, the swan upon thy waters
All her gleaming grace displays;
In the forest's distant chambers,
Where the echoing axes call,
E'en the granite stones are moulded
And the birch and pine-tree fall.
Lo, Brunnsviken's tiny naiads
All their golden horns upraise
As a white cascading fountain
Over Solna's church tower plays;
'Neath thy vaulted leafy arbours,
On these trim and gravell'd aisles,
Where the filly trots, the farmer
At thy charms, o Haga, smiles.
v.4
(översatt Paul Britten Austin)
Dom som tagit illa av vad jag har skrivit om
namnet Jarenbäck ber jag om ursäkt, det var inte min mening att göra någon illa!
/Jonas Jarenbäck
|
