Vet än idag inte när och hur jag tog mig tillbaka till vår Buick. Det enda jag med säkerhet kan säga är att jag ”återfår medvetandet” (för att uttrycka sig dramatiskt) en bra bit från både bil och barer, och det var en bra stund efter stängningsdags; det var redan ljust.

Jag påbörjar min något osäkra vandring åt det håll jag tror att bilen står. Det, för amerikanska städer, så typiska rutnät av gator och avenyer ter sig i mitt omtöcknade tillstånd plötsligt svårförståeligt.
   Men på något outgrundligt sätt lyckas jag till slut, efter timmar av irrande, hitta vårt natthärbärge och finner Daniel, liggandes i framsätet i en helt osannolik fylleställning. Dock har han haft sinnesnärvaro nog att låsa bilen efter han kravlat sig in.

Jag bankar på förardörren utan minsta reaktion från det totalsvettiga liket på insidan. Jag ger dörren en ny omgång och ser Daniel rycka till i en våldsam spasm innan han visar upp sitt genomskinliga ansikte och ger mig en glasartad, blodsprängd blick och somnar om.

’Nämen va’ fa-an!’ hojtar jag och börjar hamra på bilen så jag tror den skall rämna. Då fattar Daniel att han faktiskt har en kompis med sig som också han vill in och sova…

Det är rejält varmt denna dag och temperatur och luftfuktighet i bilen är gissningsvis dubbelt så höga som på utsidan - lägg därtill en svår spritstank och man kan åtminstone förnimma tillståndet där inne.
   Som genom ett under slumrar jag faktiskt in under dessa vämjeliga förhållanden, men sömnen blir inte långvarig.
   Jag vaknar av att även jag badar i svett och att jag måste kräkas. Ålar mig med mycken möda ut och skänker gröngräset gårdagens Jumbo Jack-burgare.

Allting är fullständigt upp och ned!

Klockan är redan 1.30 PM och det cyklar omkring en massa lortiga mexarungar som skrattar och pekar finger åt oss och det enda vi kan göra är att skratta med dem åt eländet.

Jag känner att jag måste fylla på med en ny laddning burgare, medan Daniel säger sig hellre vilja göra tvärtom. Vi åker bort till en offentlig toalett där jag släpper av Daniel och fortsätter till Jack in the Box, som vi utsett till den överlägset bästa junkfoodkedjan hittills.

Återvänder till Daniel som förflyttat sig upp på en mur alldeles intill stranden - han är fortfarande blek som ett lakan men ändå vid betydligt mycket godare vigör.

Vi styr nu kosan mot Los Angeles och på vägen dit diskuterar vi vilken av alla möjligheter att ta sig in i staden som är lämpligast. Vi faller för alternativet att vika av från väg 1 och sedan svänga ned mot legendariska Malibu, för att därefter ansluta till väg 1 igen och sedan följa kusten in mot centrum.

Men ödet ville annorlunda…

När vi, lagom till solnedgången, kommer till Malibu står snuten och spärrar av vägen - eller rättare; den väg som rasat ned i havet.
   Detta är ju bara inte sant - kan de inte bygga vägar som håller för väder och vind?!!

Återigen får vi lägga om vår rutt. Vi kör rakt österrut in i Los Angeles och vänder sedan ned åt sydost i höjd med Beverly Hills.

Vi vill helst inte sova i bilen i de här trakterna och snurrar runt ett bra tag innan vi till sist hittar ett förhållandevis billigt motel.
   Som mer liknar ett hotell, då vi får varsitt rum där vi installerar oss litet lätt innan vi drar på oss inlines och tar en kvällstur.
   Det är helt dött ute och vi undrar smått vad det är för typ av kvarter vi hamnat i; det kanske inte alls passar sig att vara vit just här, tänker vi och åker efter någon timme tillbaka.

Somnar, trots flygplanens lågsniffande inför landning på den närliggande flygplatsen, ganska omgående efter en av de tuffare, men kortaste.., dagarna i detta stora land…

Lämnar sängarna och tar oss ned till bilen och plockar upp en lagom frukost till rummet, packar sedan ihop och drar vidare.

Planen för dagen är att fixa sovplats på Banana Hostel, ett vandrarhem som erbjuder något lägre priser än de motel som finns i staden.
   Därefter lockar Universal Studios med sitt enorma nöjesfält och vi kommer dit någon gång runt 1.00 PM.

Via bilradion har den alltid lika prismedvetne Daniel snappat upp att det kostar $88 för fyra personer om alla betalar entré samtidigt, mot annars $38 per skaft.
   Väl utanför ingången lyckas vi få tag på ett förvirrat svenskt par(?) som vi snackar med om detta erbjudande. Av någon oförklarlig anledning visar de stor skepsis till vår tillförlitlighet, men då vi rycker på axlarna och säger ’ok, skyll er själva då’, hänger de trots allt med.

Det visar sig förstås inte vara några problem alls och vi säger snabbt adjö till de båda töntarna.

Vi inleder med att ta ett sightseeingtåg in mellan alla studior i området och vi råkar ut för den ena naturkatastrofen efter den andra; bland annat översvämning, jordbävning, vulkanutbrott, och eldsvåda. Utöver detta blir vi attackerade av både Hajen och King Kong. Spännande värre!!!

Vi är rörande överens om att amerikaner gör sådant här på ett enormt professionellt sätt - de spar minsann inte på krutet, så att säga.

Strax innan vi lämnar parken, vid 6.00 PM, skaffar vi oss varsin gratisbiljett till en TV-komedishow som skall spelas in imorgon kväll i Disney Studios. Kul!

Se där ja! Parkeringsböter igen och vi bestämmer oss för att försöka hitta den där berömda hollywoodskylten och fotografera litet.
   Kring skylten med omnejd ligger en mängd tämligen fashionabla kåkar och det är ingen direkt autostrada fram. Efter en bra stunds cirklande på de krokiga gatorna parkerar vi bilen och går ca 20 minuter och kommer så nära de enorma bokstäverna  som är lagligt.
   Problemet är bara att mörkret börjat falla och vi tvekar på om det verkligen är tillräckligt ljust. Vi tar dock några bilder men bestämmer oss för att ta oss tillbaka imorgon igen.

Kör mot vårt hostel och tar en burgare på vägen. När vi väl återvänt stöter vi på en göteborgare som tillfälligt bor här med sin kompis och han berättar att de hittat två stockholmare som de sitter och bärsar med i baren. Han lovar bjuda på pilsner om vi dyker upp och vi är ju inte sena att haka på det erbjudandet…

Stockholmarna berättar att de varit i bland annat Las Vegas och Grand Canyon och vi frågar dem om litet tips och idéer.
   Efter ett gäng öl är vi dock nöjda, tackar för sällskapet och kryper i säng.

Vi taxar ut från Banana Hostel och bestämmer oss för att käka frukost på första junkfoodstället vi ser. Det visar sig bli Del Taco, som inte direkt kan mäta sig med Taco Bell - men vad gör väl det; trots allt är det är ju bara näringen i maten vi vill åt…

I väntan på grönt ljus i en korsning på väg därifrån blir vi bortskrämda från, snarare än lockade, att skänka den smutsigaste kvinna vi skådat några slantar.
   ’Monniiii!’ (money) vrålar hon och vi får brått att veva upp våra bilrutor och gasa därifrån. Huuu!

Vår plan är att ta oss in till centrum och kolla runt litet grand. Men Los Angeles är storleksmässigt varken Göteborg, Stockholm eller ens London. Frågan är om detta gudsförgätna amerikanska storstadsfenomen inte brädar dessa tre småbyar ihopräknade.
   Vi kör i vad som förfaller vara en evighet innan vi till slut når det som på kartan heter ’downtown’. Egentligen har vi ju inte varit utanför stadskärnan på flera mil…

Efter en stunds letande hittar vi en parkeringruta i vilken vår Buick precis får plats och knatar sedan ned utmed huvudgatan.
   Affärerna avlöser varandra i en aldrig sinande ström och vi finner snart att vi hamnat i ett slags status quo; innehållet i butikerna är i stort sett detsamma, vilken vi än väljer. Är det inte smycken så är det sportkläder.
   En saluhall bryter trenden och vi handlar bröd, grönsaker och pålägg och traskar tillbaka till bilen.

Våra magar kurrar efter mat och vi styr sålunda kosan mot Santa Monica Beach, där vi i lugn och ro tänkte sluka i oss det vi just köpt.
   Men ack, så vi bedrog oss. Att följa Santa Monica Boulevard en eftermiddag innebär förstås köer, köer och åter köer. Åtskilliga timmar senare befinner vi oss slutligen vid denna enorma strand, som säkert är upp emot 150 meter bred.

Det blir till att direkt sätta av mot Disney Studios för vår ”medverkan” i komedishowen. Äta får vi göra någon annan gång…

Och se, minsann om vi inte - ånyo - fastnar mitt i värsta rusningstrafiken, som i sakta mak breder ut sig över samtliga sex körfält. Vi inser ganska omgående att vi aldrig skall hinna till den på biljetten utsatta tiden, men bestämmer oss för att ändå åka dit.

Vi blir anvisade en plats att parkera bilen och sedan är det bara att ställa sig i den kö som visar sig vara publikämne för ”vår” show. Överallt springer det omkring människor, ropandes i den walkie-talkie som sitter ständigt limmad vid ena örat.

Efter en liten stund kommer det ut en prominent, färgad dam och pekar med hela handen på ett antal av oss och ber oss sedan följa henne in på studioområdet.
   Tydligen har vår halvtimmeslånga försening haft ringa betydelse. Inom kort sitter vi nämligen bredvid varandra, mitt framför ett sådant där vardagsrum - möblerat så som alla, enligt sitcom-modell,  i hela Amerika gör, med soffan mitt i och en trappa längst bort, som leder upp till den där fiktiva övervåningen man aldrig får se.

Och vägg i vägg ligger (till höger) favoritbaren där alla träffas och snackar och (till vänster) köket där alla också träffas och snackar.

Roligast under showen hade vi åt alla andra i publiken som tydligen tyckte det var hysteriskt roligt. Folk stundom skrek av skratt och man kunde med lätthet, för full hals, vrålat ’fuck America!’ utan att någon reagerat.

Vi var efteråt ändå ense om att det varit en skojig upplevelse.

Det har blivit dags att försöka ta sig till hollywoodskylten igen och vi frågar ett par om de möjligen känner till hur man tar sig dit. Just nu befinner vi oss ”bakom” det berg där skylten sitter.
   Vi har tur eftersom de själva skall dit och vi kan helt enkelt hänga på dem.
   Men då vi efter en stunds snurrande kommer fram visar det sig att det hunnit mörkna alltför mycket även denna kväll så vi ställer oss på en parkeringsplats i närheten och föder äntligen våra svultna magar med den mat vi skulle ätit på stranden.

Vi tar in på Banana Hostel igen och denna gång blir vi, då vi uppsöker vårat rum, bemötta av tre påtagligt förvånade tjejer som inte hade en aning om att det var ’mixed’ som gällde. Det var litet kul…

Packar fram några Bud-ice som vi, under den stjärnklara sommarhimlen, häller i oss innan vi knoppar in i de knakande sängarna.

McDonalds-onsdag!!!

Äntligen har den Stora Hamburgardagen kommit.
   Under våra tidigare besök hos den inte helt okända junkfoodkedjan hade vi observerat att de gjort reklam för sin ’Hamburger Wednesday’. Detta innebar att man kunde köpa hambugare för 29 cent – och det som vi fann mest komiskt var att de maximerat antalet till 20 stycken.

20 stycken!!? Vem fanken är så tokig att han/hon köper så många på en gång?

Vi gick och fnissade åt detta ett tag innan vi, som på en given signal, nickade instämmande mot varandra och sade att vi minsann skulle köpa 20 hamburgare var, så fort det blev onsdag.

Och nu var alltså stunden inne.
   Vi kör planlöst omkring och letar idogt efter en McDonaldsrestaurant och givetvis dröjer det inte länge förrän vi hittar en.

Daniel kliver världsvant fram till den färgade grabben bakom disken och beställer 40 stycken. Expediten upprepar (medan han slår in ordern i kassan) …’four hamburgers’…
   ’No, no, no', hojtar Daniel och artikulerar 'fourty’…
   ’Fourteen?’ Grabben ser något frågande ut.
   'No, fourty!’ ropar Daniel och blinkar fyra gånger med händernas alla fingrar.
   ’Oh, sorry man, the limit’s twenty’ säger killen och vi får förklara att jag skall ha hälften av dem.
   Han vänder sig om och skriker ’Fourty hamburgers’ in till den redan stressade personalen och några minuter senare traskar vi ut med varsin kasse burgare.

Vi skrattar både länge och väl åt den lustiga dialog som utspelat sig, men kan inte sticka under stol med att vi är en smula besvikna över det uteblivna kaos vi hoppats på vid den enorma beställningen.

Nåväl, vi petar i oss så många vi orkar och sparar de som blir över till senare.

Dagen går och vi letar oss ned till klassiska Venice Beach, där vi tar en sväng på våra rollerblades och sjunker sedan ned i sanden och ligger där och latar oss ett bra tag, medan vi livnär oss på några av de resterande burgarna.

Framåt eftermiddagen börjar det bli dags att röra på sig; vi är bestämt nöjda med Los Angeles, som vi inte ger något högre betyg.
   Kanske skulle vi besökt några rockklubbar och kanske skulle vi tagit en tur i Beverly Hills, men så mycket annat lockar i detta stora land.

Vi packar ihop allt och letar oss ned till Highway No. 1 igen, som vi då skall följa ända till San Diego, alldeles intill den mexikanska gränsen.

Det är ganska sent på kvällen och i backspegeln ser vi en magnifik solnedgång.
   Vi har den evighetslånga stranden precis till höger om oss och jag ser direkt vilket tjusigt kort det skulle bli på en av alla dessa pirar som smyckar hela västkusten, med den sjunkande solen i fonden.

Vi svänger in på en parkering i Huntington Beach och jag springer ned mot vattnet och knäpper några bilder.
   Vi sätter oss i sanden och kollar hur några ensamma kvällssurfare bemästrar de höga vågorna. Här och där har det tänts bronxbrasor och runt dessa sitter det ganska mycket folk och snackar, skrattar, dricker öl och käkar korv och vi hör musik skvala ur några medhavda bandspelare.

Den lätta vinden leker i håret och det tycks som om tiden står still; jag sluter ögonen och lyssnar till vågornas rytm. Sinnena ställs på vid gavel och känslan av frihet är så total att man låter själen sväva bort för att egentligen aldrig mer vilja återvända...

(Pling!)

Vi kommer överens om att spara färden längs den vackra vägen till dagsljuset imorgon och bestämmer oss för att då hyra varsin surfingbräda.

Ett stenkast från stranden ställer vi vår Buick, packar ned litet kvällsmat - just det; hamburgare - och några Bud-ice och ger oss iväg på våra rollerblades.

Efter ett hundratal meter hamnar vi båda i en nedförsbacke, vars lutning är så minimal att man nog skulle kunna parkera en bil där utan att behöva dra handbromsen. Dock är denna elevation tillräcklig för att jag skall drabbas av panik över att kanske inte hinna få stopp innan en anslutande väg längre ned.
   Det slutar förstås med en praktvurpa, där jag efter några meters kanande blir liggande på mage.

Och innan jag hinner säga 'aj', hör jag hur Daniel tydligen har hamnat i samma prekära situation; ett litet grymtande och - efter själva fallet - ljudet av hur han och hans rollerblades slipas mot asfalten.

Båda känner vi hur smärtan rinner ut i alla drabbade kroppsdelar, men kan inte göra annat än att asgarva åt händelsen.
   Skrattande och blödande lommar vi därifrån och hoppas på att ingen bevittnat vårt lilla missöde…

Vi tar oss ut på den ganska stora piren och rundar den restaurant som är belägen längst ut och sätter oss sedan och mumsar på våra burgare, som vid det här laget börjar se rätt miserabla ut.

Återvänder därefter till bilen och slumrar in.

Hurra! Det är minsann inte var dag man får hamburgare till frukost…

Idag är det som sagt dags att prova på vågsurfing. Det ser ju vansinnigt lätt ut på TV, så det kan aldrig vara någon match för oss båda världsfenomenala svenskar.

Vi bladar bort till en liten butik som hyr ut longboards och vi frågar om han har några grundläggande tips för att få det att vara så lätt som det ser ut.
   Han förklarar att just longboard är en bra nybörjarbräda, då den ligger stabilt på vågen och har stor bärkraft. Den tillåter dock inga häftigare trix - när man väl kommit upp på brädan får man vackert följa vågen tills man är nöjd.

Jösses! Det här var inte lätt!!

Vi har fullt sjå att bara komma utanför piont break. Det går an dit ut men då får man vågen rätt i skallen och sedan vet man inte vad som är upp eller ned förrän man ligger och hämtar andan, uppsköljd på stranden med sand i kroppens samtliga öppningar.
   För att inte tala om leachen (bandet kring foten, som hindrar brädan från att fara iväg) som drar ut vänsterbenet till dubbel längd åt alla håll och vädersträck.

Daniel tycks klara det bättre än mig för han driver allt längre bort mot piren, medan jag likt Robinson Crouse kravlar mig upp på stranden för att vila.

Efter ett bra tag kommer Daniel knatandes, med helt uppskavd buk och vi inser båda att skall vi fortsätta med detta måste vi skaffa oss varsin surftröja.

Även om gubben i surfbutiken menade att det var helt perfekta nybörjarvågor, byter vi ut våra longboards till boggieboards.
   Dessa är dryga metern långa och man ligger med överkroppen på brädan medan man paddlar för glatta livet med benen.
   Egentligen skall man ha små fenor på fötterna, men dem skippar vi.

Now we snacking! Okej att vi ”bara” ligger där på brädan, men känslan att svepa med i vågen är otrolig och än så länge kan vi bara drömma om hur det skull vara att resa sig upp. Något att se fram emot!

Åtskilliga timmar passerar och häftigt solbrända återlämnar vi brädorna och sätter planenligt av mot San Diego.

Det har redan mörknat då vi rullar in i staden och letar oss ned till downtown där vi svidar om till världsvana rollerbladare och tar en tur.
   Jag har dock ganska rejäla smärtor i benhinnorna och ganska snart återvänder vi till bilen.

Vi studerar stadskartan och våra, vid det här laget ganska skarpa, sinnen för var som kan vara fint att ställa vårt mobila sovrum säger oss att ett område kring Sea World ser rätt bra ut.
   Sagt och gjort - i ett huj är vi där och våra aningar visar sig bli besannade; vi parkerar sålunda bilen på en lugn gata mellan kåkar med rikligt bevuxna trädgårdar.

En natt med lågt flygande plan dundrandes över vår bil går oss till mötes.

Eftersom jag denna natt inte fick någon sömn är det med glädje jag ser att det börjar ljusna och att vi småningom inleder de normala frukostvanorna med att skaffa just frukost.

Under gårdagkvällens lopp hade vi fått frågan om det var X-games vi kommit till San Diego för att se. Det var det förstås inte eftersom vi inte hade en aning om att det anordnades just här, men tyckte ändå att det lät som en kul grej.
   Därför letar vi oss ut mot det område som är ockuperat av alla möjliga och omöjliga typer av banor och ramper, avsedda för dessa galna extremsportare att visa sin publik total avsaknad av dödsförakt.

Här finns skatebordramper, klätterväggar, BMX-banor, en vik avsedd för wakeboardare, vattenskidåkare, jet-skiåkare och.., framför allt; här är en massa folk, som med sina redan hesa stupar visar sin uppskattning åt de välbetalda våghalsarna.

En kul grej är att det inte kostar oss ett cent att få frottera oss med dessa nöjen - allt betalas av ”branschen”, genom sponsorer med feta plånböcker.

Dessutom finns här möjlighet att delta i ett otal tävlingar i många av alla de stånd som sponsorerna placerat ut och som lön för den mödan får vi chips, dricka, varsin US-Navy ID-bicka, varsin jonglerboll, en jojo, varsin colaburkskylare, Armageddonprylar (pennor, planscher och dylikt) plus en hel hög klistermärken…

Givetvis beskådar vi de begivenheter som denna dag står till buds och först vid 4.00 PM återvänder vi till bilen.

Sea World är något vi bestämt oss för att inte missa och då det pekar ett torn rakt upp i himlen från mitten av parken röner det oss inga större  problem att hitta dit.
   Väl där upptäcker vi att vi är tvingade att hosta upp $35 per skaft i inträde och då vi hämtat oss från beskedet om detta chockpris frågar vi gentlemannen i den lilla kuren om det möjligen finns något sätt som tar oss in billigare.
   Med en tom pepsiburk reduceras priset avsevärt och vi gör helt om och ger oss iväg på burkjakt.

På vägen passerar vi en enorm affär där de säljer enbart solglasögon, vilket vi båda är svaga för.
   Vi frågar de superdupercoola snubbarna bakom disken var man bor billigt i San Diego och de förklarar att i området kring Mission Beach finns ett Banana Hostel som skall vara bland de billigare. Vi skrattar igenkännande då vi hör detta och innan vi hinner ut från affären får vi reda på att det är vid denna strand som de flesta ungdomar håller till och att det sålunda är där som allt ”händer”…

Jahapp, tiden har sprungit iväg och vi skjuter Sea Worldbesöket på framtiden.
   Istället letar vi, med viss möda, upp Banana Hostel som är långt mer slitet än det vi nyttjade i Los Angeles och vi bestämmer oss ganska omgående att vi måste försöka hitta någon (annanstans…) att sova hos de påföljande dagarna.
   Vi ger oss iväg för att handla sexpacket Bud-ice.

Väl tillbaka i rummet på vårt hostel, berättar några svenskor vilka ställen som gäller för aftonen och vi slickar i oss våra förbjudna öl (alltför mycket russel i samband med just öldrickande några veckor tidigare hade framtvingat ett alkoholförbud för en tid framöver) och piper iväg.

Inne på en krog beställer vi varsin Bud och hinner inte få växel tillbaka förrän det står två tjejer och hojtar ’är ni från Sverige, eller’? På svenska.
   Och se där.., våra räddare i nöden vad gäller sovplats. Titti pluggar här sedan en tid tillbaka och Anna är hennes väninna som varit på besök i ungefär en månad.
   De drar hem rätt tidigt, men innan det bjuder de in oss på ett beachparty imorgon och vi stämmer träff med dem på stranden klockan 3.00 PM.

Vi stannar ytterligare ett tag innan vi skålar en sista gång och drar oss tillbaka.

Ger oss ut på Mission Boulevard och känner lugnet, handlar litet kläder och snackar med folk.

Dagen glider fram och snart är det dags att försöka hitta de två damerna.
   Till slut finner vi dem, traskande på stranden med en surfingbräda mellan sig - inget undgår Daniels hökögon.

Vi lägger oss bredvid dem och efter en liten stund dyker det upp ännu en svensk tjej, Malin, och förklarar att beachpartyt blivit inställt; rykten hade spridit sig litet väl mycket och då snuten fått reda på att det skulle bli upp emot 10 000(!) personer, hade de gått ut via radio och informerat att de stoppar det.

Tråkigt tycker vi alla och särskilt jag och Daniel; hur ofta får man en inbjudan till ett beachparty..?
   Dock har Malin en Plan B i bakfickan. Hon är bjuden på vitparty och skall närmare undersöka huruvida även vi två kan få hänga med.
   ’Vitparty! Vad är det?!!’ undrar vi båda. Jo, en fest där alla måste bära vita kläder. Vi skrattar åt det hela och tycker det är en kul idé. Problemet är att vi ju inte ligger inne med varsin vit smoking direkt.

Det visar sig inte vara några problem (det räcker med ljusa kläder) och förfesten skall vara hos Malin från klockan 6.00 PM. Spännande!

Daniel gör några desperata försök med Annas bräda i kylan, för kallt är det faktiskt. Sedan smiter vi iväg och skaffar Bud-ice och gör oss fina.
   Och med fin menas en snabbtvätt i en av beachens offentliga duschar, rota fram någon av de redan använda vita t-shirtarna och dra på sig samma ljusa shorts man haft på sig de senaste fem dagarna…

Vi har tagit god tid på oss och när vi väl hittat till Malin verkar de flesta redan vara på språng mot festen. Innan vi hinner därifrån får vi låna varsin vit skjorta, då de inte riktigt vet vad det är för ”stil” som gäller.

Tydligen har det beställts en taxi och som vanligt vet chauffören lika litet, eller mindre, än oss vart vi skall. En karta halas upp och efter många om och men kommer vi faktiskt fram till vår adress; lyxkvarteren i La Hoja - som närmast kan beskrivas som San Diegos motsvarighet till Los Angeles Beverly Hills.

Vi har på omgivningen sett att det rör sig om ett tämligen fashionabelt område; kåkar och tomter man inte trodde fanns i verkligheten ligger i talrik mängd överallt och huset som vi just skall göra entré i utgör inget undantag.
   På uppfarten står en Ferrari och en Jaguar och vi får hälsa på värden och skriva in oss i hans gästbok.
   Trädgården går i paritet med villan; magnifika träd och växter harmonierar med den mycket välansade gräsmattan som sveper ned över en kuperad sluttning.

Sprit och mat (i nämnd ordning) finns i överflöd och det är bara att ta för sig, hur mycket vi vill.

Vi inser - även om vi en smula undrar hur - att vi kommit till himmelriket..!

Festen är otrolig och det minglas med folk från Frankrike, England, Colombia och Amerika, vissa har rest från exotiska platser långväga åstad.

Plötsligt hörs en häftig smäll och allt stannar upp.
   En granne har ringt snuten och klagat över den extrema ljudnivån och en bil har skickats ut. Och denna bils förare har inte i tillräcklig tid uppmärksammat en king cab som står parkerad precis utanför, utan ränner rakt in i dess akter.
   Alla rusar förstås ut för att beskåda och skratta åt spektaklet - och på något sätt känns snutens påföljande reprimand över festvolymen ganska mesig.
   Måtte det bara varit den klagande grannens bil som fick en ommöblerad häck…

Folk börjar så smått dra sig iväg och vi väljer att hänga med de andra i vårt sällskap.
   Jag stjäl en oöppnad flarra gin som jag helt fräckt stoppar innanför byxlinningen och sedan hoppar vi in i den limousine som kommit för att hämta oss.

Vi blir inte så långvariga på krogen och efter ett tag knallar jag, Daniel och Malin iväg till Jack in the Box och handlar oss vår erforderliga nattamat (kostcirkelns alla sektorer måste inmundigas - även om natten…).

Vi väljer sedan strandpromenaden hem och återigen infinner sig en total frihetskänsla. Att ur mörkret få lyssna till vågornas sång i den faktiskt, med tanke på dagens kyla, ljumma natten är helt underbart.
   Gång på gång får Daniel och Malin stanna och vänta på mig och de tycker väl att jag är en alldeles otroligt seg människa just nu.

Väl hemma är hamburgarna inte fullt så intressanta som sängen och jag får endast i mig några tuggor innan det är dags att knoppa in.

Har någon förresten sett en stulen flaska gin? Undrar just var den tog vägen..? Hmm… Zzz…

Daniel vaknar märkbart tagen av gårdagens vedermödor och ger sig ut på vandringsfärd i sökandet efter frisk luft och mindre huvudvärk. Han hinner komma tillbaka innan jag stiger upp och upptäcker att spriten inte alls givit mig några biverkningar.

Förutom Malin, bor här även Åsa (som också hon var med på gårdagens fest) samt Sven, som är förvånad över vår pigga uppsyn med tanke på vad vi ”genomlidit”.

Vi har pratat med Titti och Anna om att åka med dem in i Mexico under dagen och vi väntar ett tag på att de skall ringa, men framåt 12 PM beslutar vi att själva ta oss dit.

När vi påtalat intresse för att åka in i grannlandet har folk sökt avfärda vår idé att ta bilen över. Bättre är att parkera bilen precis vid gränsen och knalla över och anledningen till detta är att det helt enkelt finns viss risk för att bli överfallen av pirater som robbar en på allt man äger.

Nackdelen med detta är att man ”bara” får se staden Tuijana, som väl inte direkt är representativ för sitt land; det som där säljs är egentligen massa billig skit som skall locka dit amerikaner.

Vi promenerar dock förbi de mest komersiella kvarteren och tar oss såpass långt in att ingen kan engelska och där besöker vi en restaurant som serverar enchiladas, tyvärr utan vare sig tequila eller öl - det är ju söndag i detta katolska land…

Och efter några timmar i denna stimmiga och stojiga miljö har vi tröttnat på att ständigt behöva svara ’no, we’re from Sweden’ på frågan ’Hey yankeys, are you from Germany?’ och återvänder till Amerika.

Tillbaka på ”hemmaplan” igen och vi tittar till ett outlet center beläget vid gränsen och, minsann, där springer vi på Anna och Titti som även de just kommit tillbaka. Snackar en stund med dem innan vi åter beger oss till Malin & Co.

Vår plan är att lämna San Diego på måndag för att fortsätta mot min kusin Maud med familj i Phoenix, Arizona. Därför tänkte vi, som tack för att vi fått bo där, bjuda hela gänget på middag som vi förstås själva skulle laga.
   Då vi återvänder står Malin redan och kokar käk, men Sven blir trots detta förtjust i vår idé och det hela resulterar i att vi står för kvällssupé.
   Sålunda hög tid att skaffa råvaror för spaghetti bolognese och sedan tillbaka och tillaga denna enkla, men icke desto mindre, magnifika rätt.
   Givetvis blir det fullkomlig succé och alla är jättenöjda; vi har fått bo gratis och de har fått mat i gengäld - kan det bli bättre..?

Någon i detta svenska gäng har plockat med sig samtliga avsnitt av TV-serien Nilecity, vilka vi kollar genom i en enda lång maratonvisning.

Och efter detta är vi alla så trötta och mätta att det bara är sängen som återstår.

Vi tar farväl av våra snälla vänner och ger oss iväg.
   Jag ringde under söndagen min kusin för att höra om hon var hemma och sade till henne att vi förmodligen skulle dyka upp under måndag kväll eller någon gång på tisdag, dock efter att vi shoppat runt i San Diego - inget får missas…

Vi knatar bland annat in på Play it again Sports som säljer både begagnade och nya sportartiklar och finner där varsin inkörd surfingbräda.

Och inte katten köper man en surfingbräda, för att direkt lämna just San Diego till förmån för Arizonas svettiga öken…

Efter en bra stunds funderande konstaterar vi att det enda sättet att transportera brädorna är ståendes på högkant mellan framsätena. Vi skrattar då vi inser att det kommer att se påfallande löjligt ut att över Amerikas prärie komma åkandes med vår otympliga last mellan oss.

Vi smiter omedelbart in i några butiker och handlar surfbrallor och surftröjor och ringer Maud och talar om att 'vi kommer några dagar senare’, vi vet bara inte med säkerhet hur många...

Nästa ”krux” är att vi får söka upp våra svenska vänner igen och fråga om vi inte skulle kunna få bo där ytterligare några dagar. Kändes förstås litet fånigt, men det visar sig förstås inte vara några problemos alls.

Vaxa brädorna, på med de rätta kläderna, rutinerad easy-laid-back ned till beachen där vi världsvant spanar efter den sjunde vågen…
   Fasen också! Där sprack bubblan - det som såg så lovande ut ända tills vi skulle upp på brädan.
   Här lyser vår svenska surforutin genom alltför väl. Fast, det skall erkännas, inte ens de mest garvade surfarna har direkt skoj; det är tämligen stormigt och inte alls de sköna rullande vågor som krävs för att ge åtminstone oss två en ärlig chans.

Vi håller ut i några timmar utan framsteg innan vi ger upp för dagen och ger oss av ”hemåt”.

Väl där vidtar ett slött måndagslugn där vi förstrött sitter och pratar med våra värdar. Sven föreslår efter ett tag att vi kanske skulle pipa iväg till Taco Bell och inhandla varsin Nachos Belgrande, vilket förstås aldrig är fel, varför vi inte är sena att svara ja.
   Tillbaka igen och efter det alltid lika vrålgoda junkfoodmålet, kryper vi till kojs. Imorgon väntar en tuff dag i böljan blå…

Den hurtige Daniel misslyckas ånyo att lura med mig på en av sin jobbiga joggingrundor, som han ständigt envisas med att slösa tid på. Får mänskan ingen ro med alla burgare i magen..?

Frukostdags och sedan väntar brädorna som står vaxade och klara - bara att greppa och knata till beachen igen.

Svårt idag också, men trots allt lättare än igår. Dock letar det sig in mindre och mindre sand i öra, öga, näsa, mun - vilket vi direkt tolkar som ett klart framsteg mot att äntligen komma upp på brädan och fånga en våg.
   Helt slutkörda kan vi summera dagens försök till surfing som rätt så goda, men vi saknar båda ’den rätta knycken’, för att citera Tjorven. Men det kommer.., det kommer…

Efter ett skrovmål burgare väntar så äntligen Sea World.
   För att få den tidigare nämnda ”pepsirabatten” trodde vi i vår enfald att vi behövde speciella burkar med till exempel ’Sea World discount’ tryckt på, men så är alltså inte fallet; det räcker med vilken pepsiburk som helst. En äldre herre i entrén till parken talar om för oss att folk helt enkelt brukar rota reda på varsin burk i någon av soptunnorna i närheten…
   Eftersom vi betalar $20 med burk, mot annars $35, följer vi mannens råd och får ganska snart fatt på två burkar.

På Sea World erbjuds man givetvis mängder av shower av de mest skiftande slag - ofta med djur i centrum. Mest imponerade är vi av delfinerna och framför allt späckhuggarna. Sista uppträdandet är faktiskt isdans(!) där konståkare, med i vissa fall medaljer från olympiska spel på meritlistan, visar vad de går för. Mycket eld och grann musik gör att det blir en fin avslutning på vårt besök.
   Innan vi kilar hem bevittnar vi det fyrverkeri som varje kväll skjuts upp då parken stänger.

Efteråt är vi överens om att det var värt de $20 vi betalade, men $35 vete tusan…

Jack in the Box lockar återigen med sin fantastiska Jumbo Jack. Vi sätter oss vid en bänk i den ljumma sommarnatten och tuggar i oss våra burgare då vi upptäcker att det ligger en fullständigt livlös man vid ett buskage en bit bort. Strax därpå kommer en taxi, vars chaufför tydligt också är Jumbo Jack-sugen. Han svänger in på parkeringen och ställer sin stora bil med ena bakhjulet endast några centimeter från den drömmande mannen, som med större delen av sin tärda lekamen hamnar under taxibilen.
   Vi undrar hur det egentligen kan vara fatt med honom och just som vi knallar fram och skall titta till honom kvicknar han till, ålar sig med mycken möda ur sitt prekära läge och knatar iväg som om ingenting alls har hänt - en mycket absurd situation! Som förstås inte blir mindre absurd då chaffisen snart kommer ut med sin burgarpåse, hoppar in i sin bil och drar iväg utan att ha en aning om hur nära han just varit att mosa en landsmans ben…

Vi känner att vi sett tillräckligt av Amerika idag och beger oss hem till våra kamrater och går kort därefter och lägger oss.
.
.