Skönt väder dagen till ära, men vad spelar det för roll då det är idag vi åker. Jag hade övernattat hos mina föräldrar och vid 05.30-snåret lämnar jag och min ömma moder Moberget och styr kosan mot Daniel i Mölnlycke.

Han och hans flickvän Malin, som skall med ut till Landvetter, är pigga som nötkärnor och snart befinner vi oss ute på flygplatsen, där damerna som skall fixa fram våra Lufthansa-biljetter får litet bryderi, men ganska snart kan vi checka in det förhållandevis lilla bagage vi har och ta farväl av våra anhöriga.

Vi lämnar Sverige och landar geschwint i Frankfurt, där väntan inte är alltför lång innan vi kliver på det plan som skall ta oss till San Francisco. Vi taxar ut och kort därefter ligger Atlanten under våra vingar.

Efter två filmer, två måltider, några drinkar och ca 10 timmars flygning tar vi californisk mark. Vi stöter inte på några problem i tullen; vi får våra visum stämplade och kan sedan gå ut och ställa oss för att vänta på bussen som skall ta oss in till downtown.
   På den skakiga turen dit får vi av två mindre vetande reda på var vi kan tänkas hitta en bil. Vi hoppar av och finner att den vägbeskrivning vi fått inte stämmer speciellt bra.
   En yngre herre frågar artigt om det är något han kan hjälpa oss med, då han tycker vi ser litet vilsna ut. Vi förklarar att vi är på jakt efter en billig bil. Han påstår sig känna en snubbe som säljer bilar för $300-400 och frågar i samma andetag om vi vill köpa LSD.
 Vi inser att hans bilförsäljarvän nog inte existerar och ser, då vi till slut blir av med honom, att han låtit tatuera ”FUCK IT” på halsen…

Trots idoga försök stod det icke att finna någon bil denna dag och våra ansträngningar övergår till sökande efter natthärbärge.
Vi har hört av folk på stan att det billigaste sättet att övernatta i San Francisco är på så kallade youth hostel’s, ungefär som våra vandrarhem.
   Det första vi hittar kan inte ta emot oss, eftersom vi inte reser-verat sovplats. De hänvisar oss till ett annat hostel, som visar sig ligga inklämt mellan ett okänt antal mindre seriösa klubbar, mitt i Chinatown. Här var det fullt, men de ringer till ytterligare ett hostel, där de har plats för oss.
   Vi tar oss dit och sent om sider kan vi kliva in i ett av de mest slitna rum vi någonsin skådat. Dock är sängarna tillräckligt sköna för att vi ganska omgående skall falla i djupaste törnrosasömn.

Nattens ovan nämnda sömn stördes märkbart av det faktum att englasfönster och närliggande trafikled inte är någon bra kombination.

Vi checkar ut och frågar om portieren i lyxhotellet möjligen kan ta hand om våra väskor medan vi går ut på stan. Det visar sig inte vara några problem och vi vänder, hungriga, våra steg mot Burger King, där vi inmundigar en både närande - och samtidigt - tämligen kalorisnål frukost.
 Under gårdagens vilsna letande efter bil fick vi tips om att det i Oakland, i östra San Francisco, skulle finnas gott om bilhandlare. Enklaste sättet att ta sig dit, förutom med just bil, är med tunnelbanan.
   Väl där frågar vi oss fram om någon kan tänkas sälja en bil för under $2000. Helt lätt verkar det inte, men vi får dock skjuts av ett överviktigt fruntimmer till handlaren för oss. Vi förklarar i korta ordalag vårt syfte med bilen och efter en stunds funderande kommer han på att han minsann har den perfekta bilen ’for you two guys!’ En vit Mercury Cougar 81:a med all tänkbar utrustning, som vi är fullständigt ointresserade av. Han begär $1950 för kärran och vi tar en promenad för att ”fundera” på budet.
   Då vi av den intet ont anande handlaren skaffat tillräcklig information om vad som gäller med alla papper och dylikt vid bilköp, bestämmer vi oss för att den privata marknaden ändå lockar mest.
   Vi går tillbaka till honom och ljuger att vi nog vill se några av de andra bilar han nämnt, men inte kan skaffa fram förrän dagen efter. Därefter lämnar vi honom i den sonika tron att vi då dyker upp för att avgöra vilken bil vi skall köpa. Tji fick han!

Vi plockar åt oss några annonstidningar och finner, efter en stunds letande, två  bilar som fångar vårt intresse; en Buick LeSabre och en Lincoln Continental. Vi ringer de båda ägarna, men det visar sig att det bara är Buickinnehavaren som är hemma. Bilen står i San Jose, ett tiotal mil söder om San Francisco och vi kommer överens om att ta ett tåg imorgon och kolla på den.

Vi tar oss tillbaka till centrum och strosar runt och kollar i affärer. Till middag väljer vi kinesmat, modell billig; för $3.75 får vi en talrik ris och två valfria tillbehör. Friteringen på, den i sötsur sås badande, kycklingen är så tjock och slemmig att vi undrar om det alls finns något kött däri!
   Som underhållning till vår supé bevittnar vi hur en svart man med, av droger, sviktande psyke och balans blir utkastad från restaurangen. Hans omedelbara hämnd låter inte vänta på sig; med bara händerna krossar han fönsterrutan i den dörr han sekunderna innan flög ut genom - snuten kommer och reder upp det hela.. Vi återvänder till vårt förträffliga hostel och får denna natt ett ännu sämre rum än föregående natt. Vi bryr oss dock inte om detta och kryper tidigt till kojs.

Upp och packar raskt ihop allt. Idag är ju dagen då vi tänkt ge upp traskandet och siktat in oss på bilköp. Vi kliver in på en sylta på Market och beställer varsin rejäl macka och frågar om vägen till Caltrain Station. Det ligger några kvarter bort (med andra ord - enligt genomsnittsamerikanen: Bilavstånd, inte gångavstånd!) Vi trotsar deras varningar och tar 10-minuterspromenaden till stationen och litet senare sitter vi och skakar på tåget till San Jose.
   Vi hoppar av efter någon timme och ringer vår nyblivne vän och han förklarar att det enklaste vi kan göra är att ta en taxi till Excelent Tyres.

Och där står den! En marinblå  Buick LeSabre ’85, med soffa fram, automatlåda, air condition, 5-liters V8 - den uppfyller alla våra hårt ställda krav. Vi provkör den och konstaterar, under entusiastiska skrik och vrål, att detta är vår bil.

Två timmar senare och $1400 fattigare styr vi kosan mot San Francisco igen.
   Av en vän i Sverige har vi fått adressen till en av hans kompisar, Mike, som lovat oss husrum om vi kommer och hälsar på i Fairfax, några mil norr om San Francisco. Vi har utan framgång försökt få tag på honom via telefon, men beslutar oss ändå för att försöka hitta honom.
   Lönlöst, skulle det visa sig. Området är vansinnigt kuperat och vägarna slingrar sig fram genom landskapet, fullständigt utan logik och vi ger upp.

Under vårt planlösa irrande passerar vi ett flertal gånger det centrala Fairfax där banderoller förklarar att det just denna helg är Fairfax Festival. Kul, tänker vi och parkerar vår fina bil i ett villaområde alldeles i närheten.
   Livemusiken (någon slags rockig smygcountry) på en av festivalpubarna skränar ut ur högtalarna och alla fulla hillbillies verkar ha vansinnigt skoj. Som kronan på verket blir följden ett prekärt strömavbrott, som renderar slagmannen - som inte uppmärksammat strömlösheten hos de övriga bandmedlemmarna - ett ofrivilligt trumsolo.
   Det tycker amerikanerna är ännu roligare och så även vi. Dagen har dock tagit hårt och vi drar oss tillbaka och somnar i varsitt säte i bilen.

Lotten hade givit mig framsätet vilket jag inte gillade alls och vi kommer, helt demokratiskt, överens om att ”byta” sovplats till nästa övernattning i bilen.

Vi känner oss en smula lortiga då vi vaknat och inser ganska snabbt att detta kommer att bli ett återkommande problem då vi sover i vår bil.

Dock hör vi vatten porla från en ravin i närheten och vi undersöker möjligheten att bada där. Det verkar grönt men för säkerhets skull frågar vi en av våra ”grannar”, som står och påtar i sin trädgård, om det föreligger något lagbrott i våra planer. ’Nej då’, svarar hon, men tillägger att vi bör se upp för krossat glas.
   Med necessär och handduk tågar vi ned till vattnet, slänger av oss våra paltor och hoppar i. Iskallt!
   Vi tycker att hela situationen är rätt komisk och jag har varit påpasslig och tagit med kameran och ropar åt Daniel att ta en bild då han klivit upp.
   Och just som jag står där - i bara skrotten - och Daniel skall knäppa av, hör vi att det kommer någon nedför stigen mot oss. Innan jag hunnit få fatt på mitt badlakan ser vi att det är två snutar, en manlig och en kvinnlig, som har glädjen att göra oss sällskap. De undrar vad fanken vi håller på med.
   Folk har sett oss bada nakna och verkligen ringt snuten!
   Vi förklarar att vi har tagit en simtur och då de får reda på att vi är från Sverige, kan de inte låta bli att hålla sig för skratt.
   ’Se till att få på era kläder och ge er av härifrån så struntar vi att skriva någon rapport’.

Vi hoppar in i bilen och vinkar polisen adjö och beger oss åter ned mot San Francisco. Vi handlar en rejäl frukost och bestämmer oss för att åka till de gröna områdena precis norr om Golden Gate-bron. Landskapet här är kopiöst vackert och ur de kraftiga dimbankerna ser vi de två brofundamenten skjuta upp framför stadens skyskrapor i centrum. Här ligger även en slags befästning med ett antal betongbunkrar, som i krigstid användes att skydda staden från fientlig sjöfart.
    Inåt bukten kan vi skymta fängelseön Alcatraz och vi bestämmer oss för att resten av dagen bete oss som äkta turister.

Vi parkerar bilen på Fisherman’s Wharf, köper varsin sistaminuten-biljett ut till Alcatraz, som ju bara måste besökas. Vi tar förstås en promenad på Pier 39, tittar på de lata sjölejonen som ligger och stinker i solen och går i timtal runt bland alla krimskrams-affärer.

Vi återvänder till bilen och får betala hela $15 i parkeringsavgift. Vi hade redan innan avfärden från Sverige blivit varskodda om amerikanska storstäders vanvettiga parkeringpriser och det var nu bekräftat.
   Efter en stunds funderande ställer vi oss dock frågan vad som egentligen kan hända om vi helt enkelt struntar i att erlägga några avgifter. Var skall de skicka sina små påminnelser? Hem till Göteborg? Knappast!
   Härmed fattas ett beslut - vi slutar betala för oss!

Då mörkret fallit tar sig Daniel en joggingtur bland pundarna på kajen och slösar sedan tre deciliter av vårt dricksvatten på en ”dusch”.
   Vi glider omkring bland de nattöppna butikerna i hamnen och slinker sedan in på en tamt besökt rockpub och tar oss en Bud.

Eftersom vi numer har en bil att slagga i, tar vi den några mil söderut och hittar en fin sovplats precis vid havet.

På morgonen letar vi oss in till centrala San Francisco igen. Vi skall skaffa varsin Rand McNally Road Atlas, handla litet prylar vi sett de senaste dagarna, samt försäkra bilen.
   Men.., att som utlänning - och därtill under 25 år gammal - försäkra en bil visar sig vara stört omöjligt.
   Vi börjar med ett av de större bolagen, AAA, där en yngre dam blir vansinnig då vi förklarar att vi inte har någon adress och samtidigt inte, till det facila priset $63, vill bli medlemmar i deras Club.
   ’PMS’ konstaterar vi och kuskar vidare till ett asiatiskt försäkringsbolag, som enligt rykten skall vara mindre nogräknade, men även här får vi nobben. Och som ytterligare lök på laxen upptäcker vi, då vi kommer ned till bilen, att vi fått vår första P-bot.
   Efter en stunds letande i gula sidorna hittar vi ett gäng bolag som vi sätter igång att ringa till. Ett enda bolag kan tänka sig att försäkra vår bil, men endast en månad, och de föreslår att vi kommer ut till deras kontor i Pleasant Hill, någon timmes bilfärd österut. Vi tänker att en månad är ju alltid en start och ger oss iväg.
   Till slut finner vi det lilla kontoret, som mer liknar en butik som kraftigt realiserar priserna på sina skräpprodukter; stora, färglada erbjudanden och siffror målade på varenda glasruta.
   Och innanför dessa rutor sitter en nonchalant man och menar att om vi betalar $250 för en månad…
   $250! För en månad!! Jag och Daniel resonerar en stund och frågar vår gode vän vad som händer om snuten upptäcker att vi inte har någon trafikförsäkring och då lättar han en aning på stämningen i rummet:
   ’You guys are fuckin’ VIP! The cop’s can give you a ticket, but you’ll probably never pay it, right..?!!’
   ’Right!’ höll vi med, tackade mannen för tipset, fattade ett nytt beslut och körde iväg med vår oförsäkrade Buick…

Istället blir vi medlemmar i Safeway Club, som ger oss generösa förmåner i sina supermarket’s. Handlar här mängder av mat, stjäl två stora varubackar som under hela vår amerikavistelse får tjänstgöra som skafferi.

Utan att veta om det har vi, då vi stuvat om i vårt bagage, blivit iakttagna av två damer. De ger sig tillkänna och självklart är det så att den ene är snygg och den andre ful. De visar sig dock vara trevliga och efter en stunds snackande tipsar de om en närliggande park där vi kan grilla våra nyinköpta, starka korvar. Vi bjuder in dem till vår middag och de lovar uppsluta senare.

De dyker aldrig upp så vi käkar upp alla korvar, dricker upp alla öl och går och lägger oss i bilen och sover.

Vaknar förhållandevis sent på morgonen; vi misstänker starkt att detta har att göra med gårdagens ölbäljande...

Vi larvar tillbaka till platsen för gårdagens partajande och låter där frukosten väl smaka.
   Medan Daniel gör sig fin(?) passar jag på att ta en liten tur med mina nyinköpta inlines och därefter stuvar vi ånyo om i skuffen. Men medan vi gör detta har några snorungar skvallrat till sina föräldrar att det minsann står en lurig bil och två luriga typer på gatan - och när vi svagt kan höra en orolig mor ropa ’...we better call the police!’, ja då var det inte stort annat att göra än att snabbt hoppa in i kärran och med en rivstart dra därifrån.

Resans första tecken på att folk nog tar oss för något slags rövarpack - vilket ju, med tanke på hur vi ser ut, kanske är ganska befogat...

Nåväl, vi skrattar åt det hela så magarna guppar, när vi till slut kommer på betryggande avstånd från övernattningsstället. Dylika, raska uppbrott skulle vi snart få för vana att ständigt behöva göra.
 Vi susar fram på Highway 80 East och vår destination för dagen är Sacramento, California's huvudstad, vars största behållning sägs vara den så kallade Old Town. Landskapet har skiftat ganska rejält och vi ser alltmer av dessa typiska majsodlingar som breder ut sig ända bort till horisonten.

Old Town är beläget på amerikanskt gångavstånd från stadens absoluta centrum och det bereder oss inga som helst svårigheter att hitta dit.
   Det är en stadsdel där det verkar som om tiden stått stilla sedan guldruschens glada dagar; det sträcker sig långa träverandor utmed de sandtäckta gatorna och butikerna har svängdörrar som på saloonerna i gamla John Wayne-filmer.
   Vinden når tidvis stormstyrka och det yr av grus och bråte i luften. Vi tar en sväng ned till den gamla tågstationen i hamnen vid Sacramento River och vi hör hur det knakar i trossarna som håller en hjulångare kvar från att glida med de starka strömmarna nedåt floden.

Efter några timmar i denna westernmiljö är vi nöjda och fortsätter mot sydost, till Yosemite Valley - en omtalat vacker nationalpark, med berg som skjuter sig mer än 4000 meter upp i himlen, höga vattenfall och vidsträckta, gröna ängar.

Omgivningen blir återigen alltmer böljande och serpentinkurvorna gör oss alldeles vilda och det är med skrikande däck och strupar vi störtar fram mot dalen.
   Och här har finurliga hillbillies, förstås med ekonomisk vinning i tankarna, spikat upp hemgjorda skyltar vid sina bensinstationer: ’No gas in valley’. Här infinner sig en viss oro - att få soppatorsk mitt i ingenstans vill vi ju absolut inte, varför vi svänger in på en tapp och fyller på med svindyr bensin.
   Jag springer in och betalar och när jag kommer ut till bilen ser jag att Daniel har fått mer än en bekymrad rynka i pannan. ’Det här är inte speciellt bra!’ säger han och pekar på metallväven som spretar ut ur båda framdäcken. Vår, milt sagt offensiva, körstil genom bergen har krävt sin tribut...

Och som om inte detta är nog, får vi reda på att väg No. 120 - som leder in till hjärtat av dalen - spolats bort av den våldsamma snösmältningen några dagar tidigare.

Det mörknar fort och vi lyckas hitta ett vandrarhem som är riktigt billigt. Här checkar vi in och dränker våra sorger i några Bud-ice.., framför TV'n.

Vi sätter oss i det gemensamma köket och funderar på Plan B, medan vi äter en riklig frukost. Plötsligt dyker det upp en slemmig tysk, som både Daniel och jag omgående klassar som homosexuell, och sätter sig bredvid oss. Han undrar om vi skall in i dalen och vi förklarar att så är fallet och att vi känner till att väg 120 är väck. Därför skall vi göra en kringgående rörelse och köra ett kvarts varv runt nationalparken och komma in via väg 41, från söder.
   Och minsann - om vi inte förnimmar ett triumferande flin i den homosexuelle mannens anlete, då han förklarar att en lastbil har vält just där vi skall köra.

Jahapp! Just snyggt, säger vi och konstaterar att ödet nog inte vill se oss beundra den otroliga naturen i Yosemite National Park...

På vägen tillbaka till kusten finner vi dock en liten väg som leder fram till en damm en bit in i parken, dit det kostar oss $20 att åka. Vi (läs: Daniel) tycker det verkar vara ett ruggigt pris för att kolla på en damm och då ”biljetten” gäller en hel vecka beslutar vi (läs: Daniel) oss (läs: sig) för att försöka sälja dem för halva priset då vi åker tillbaka.

Väl framme, efter några mindre fotostopp utmed vägen, parkerar vi bilen och packar en liten dagsäck med livsnödvändigheter - såsom Coka-cola, Sprite, några donuts och solbrillor - och ger oss iväg på en hike.

Vi knatar över själva dammväggen, låter oss imponeras av det väldiga vattentrycket som vräker ut genom betongen och fortsätter sedan några kilometer runt vattnet. Efter någon dryg timmes vandring tar vi en paus och funderar på om vi skall fortsätta mot två vattenfall, belägna ytterligare en bra bit bort.

Nej, blir beslutet och vi vänder åter mot vår Buick.

Så vidare värst begeistrade blir vi aldrig men vi är överens om att hade vi bara kommit djupare in i dalen hade vi nog fått se på andra bullar.

Vi (läs: Daniel) fick aldrig sålt våra biljetter...

Sålunda hög tid att fixa nya framdäck och vi tar väg 120 tillbaka ca 50 km innan vi skär av mot Oakdale, som enligt kartan verkar vara tillräckligt stort för att inhysa åtminstone en däckfirma.
   Och ganska snart efter att vi anlänt till staden hittar vi Big O’Tires, som har vad vi letar efter; begagnade och någorlunda billiga standarddäck. För drygt $50 får vi två hyggligt fräscha sulor inklusive 30 dagars garanti - inte dåligt!
   Några timmar och ett Pizza Hut-besök senare är vi åter på väg.

Vi kör genom sömniga Paterson och landskapet omkring oss är litet speciellt med sina mjukt böljande kullar, beklädda med gulnat gräs och de enda levande varelser vi ser är alla kossor som driver omkring. Och det gör de inte bara innanför stängslen; vid varje backkrön får vi se upp för att kreaturen mycket väl kan stå mitt i gatan. Ett flertal gånger får vi göra halt för alla djur som idislande står och glor på oss med sin trötta uppsyn.

Återigen blir det kväll, men eftersom det inte direkt är tätbefolkat där vi far fram finns det heller inga motel att ta in på.
   Det verkar heller inte vara så vansinnigt långt till havet, varför vi fortsätter ett tag till. Vägen är dock krokigare än vi trott och detta faktum gör att vi tvingas köra en bra bit in på natten.
   De ganska branta uppförsluten gör att motorn börjar koka och vi tar små pauser emellanåt. Vi passerar en rejäl höjd och plötsligt ser vi hela San Jose - som en enorm matta av gyllene guld - sträcka sig miltals åt norr, ända tills San Francisco tar vid. Vi stannar ånyo till och njuter av den vackra vyn och den ljumma natten.

Vi hinner ända fram till surf-och skatestaden Santa Cruz innan vi slutligen kan leta upp ett bra ställe att parkera vår bostad och därefter möta John Blund…

Vaknar väl utsövda efter ytterligare en mycket god natts sömn och jagar direkt iväg för att skaffa frukost. Vi ställer bilen alldeles vid beachen och lägger rabarber på närmaste parkbänk och gör denna till en rejäl frukostbricka.

Det är ett strålande väder och vi beslutar oss för att detta skall bli vår första riktiga slappardag och tar plats i den varma sanden. Dock har årstiden ännu inte hunnit värma böljan så pass som man kan önska; vattnet är egentligen litet kyligt.

Daniel känner sig lätt rastlös och springer iväg på en liten joggingrunda medan jag själv har det så gott att jag faktiskt somnar i solen.

Jag vaknar med ett ryck och finner att Daniel ännu inte återvänt, sätter mig upp och spanar över stranden och ser då att han står och snackar med ett gäng vid en beachvolleyplan.

Det visar sig vara delar ur en större grupp kristna som samlats i Santa Cruz, på vad man närmast kan likna vid något slags läger. De bjuder in oss på middag kl 6.00 PM på Peter Pan Motel och vi tackar ja och lovar uppsluta vid denna tid.

Framåt kvällen tvagar vi oss i en av strandens kalla sötvattenduschar och söker upp våra frälsare. Litet sena anländer vi men det verkar inte spela någon som helst roll i denna käcka och fromma församling som genast börjar snacka med oss om allt mellan himmel och jord.
   Vi blir serverade mat som går i sydstaternas tecken; pannkakor med lönnsirap, bröd, någon form av pannbiff (fast ändå inte…) och en seg, stor klick majsgröt.
   Det smakar skit! …Men va’ fan - gratis är ju gott…
   De är mycket vänliga och berättar att de kommer från alla möjliga och omöjliga delar av Amerika, med det gemensamt att alla är kristna. De jobbar för medvetet låg lön (snudd på ideellt) med bland annat glassförsäljning, att ta betalt på det lilla nöjesfältet vid beachen mm och på kvällar och andra lediga stunder ägnar de sig hängivet åt sin religion.

Efter halvannan timme är det dags för detta uppsluppna gäng att kila iväg till en mässa och vi är varmt välkomna även dit. Dock betackar vi oss dock för detta kvällsnöje; vi har en massa piña-colada i bilen som ju absolut inte får bli för gammal. Vi talar om för dem att vi har annat på gång, tackar dem ödmjukast för deras gästfrihet och tar farväl.

Ha ha ha, tycker vi. Mer sådant här.

Vi söker upp ett passande sovställe där vi parkerar bilen och sätter igång med våra sofistikerade drinkar, faktiskt kylda av is vi skaffat från ett fastfoodställe. Man får inte vara dum…

Vi smyger in på en rockpub där vi stöter på två tjejer som, liksom vi, är på resande fot. De är från Seattle, Washington och då vi frågar dem vad som händer om vi inte betalar våra parkeringsböter, förklarar de att så fort vi lämnar staten där ”brottet” begåtts, preskriberas det och böterna avskrivs.

Skönt! Då var det orosmomentet - som vi egentligen bara skrattat åt - ur världen.

Vi drar oss tillbaka och hänger med tjejerna till deras bil och kan då konstatera att vi bor kungligt; de har en Volkswagen Rabbit (Golf)…

Slår upp bildörrarna och är litet lätt småbakis båda två.
   En snubbe bland våra kristna vänner kände till en del om surfing och vi hade stämt träff med honom nere vid beachen kl 2.00 PM. Vi tänkte hyra varsin bräda och att han då skulle lära oss några enkla knep, men vädret vill annorlunda.

Beslutet blir sålunda att åter ge oss av söderut, utmed berömda Highway No. 1 mot Los Angeles.

Vi stannar till i Monterey och tittar in i några butiker, främst på jakt efter inlines till Daniel, men inte heller här finner han några till sina kräsna fötter.

Fortsätter på väg 1, vilken klassas som en av de vackrare i Amerika och det är ingenting vi betvivlar - utsikten är fabulös; man glider fram ett trettiotal meter över havet, som rullar in med stora vågor och bekläder de branta klippväggarna med sitt vita skum.

Vi får gott om tid att njuta av vad vi ser då det pågår ett omfattande renoveringsarbete av de, för denna väg, typiska broarna och dess fundament. Detta sinkar oss ordentligt och ibland är det helt stopp.

Framåt kvällen kommer vi till slut till Santa Barbara, en liten surfstad ca 150 km nordväst om Los Angeles.
   I tron att det är här som TV-serien Baywatch spelas in (och den stranden bara måste upplevas…), tar vi på ett motel någon mil utanför centrum och gör oss i ordning inför kvällen.
   Jag drar iväg och inhandlar det obligatoriska sexpacket Bud-ice, medan Daniel blandar till de starkaste piña-coladas världen skådat…

Den taxi vi ringt och beställt dyker upp, sent om sider, och lagom rusiga lämnar vi vår enkla boning för ett alternativt midsommarfirande.

Taxichauffören talar om för oss att det egentligen bara existerar två kvarter dit alla går och rockar loss och vi ber honom köra oss dit.
   Han tipsar oss även om morgondagens årliga festival, där alla mellan tre år och döden firar att sommaren kommit och det är något vi inte vill missa.
   Och med ett skratt avfärdar han vår uppfattning att Baywatch spelas in här; givetvis är det i sanddynorna i Santa Monica, Los Angeles som Mitch och CJ snavar omkring…

Vi kliver in på ett riktigt skojigt ställe som ockuperar tre våningar med en stor balkong på den översta. Längst ned ligger ett stort dansgolv där de spelar rätt schysst musik och vi blir kvar här tills de stänger, kl 2.00 AM.

Taxi hem och väl tillbaka på motellet går jag, medan Daniel borstar tänderna, i däck på tvären i vår gemensamma säng. Hans efterföljande försök att få mig därifrån resulterar i att jag fullständigt förlorar balansen och ränner pannbenet rakt i kanten på det obligatoriska lilla bord som alltid står någonstans i alla motelrum.

En präktig bula och natti natti…

Klockan 10.00 AM skulle den tidigare nämnda festivalen dra igång och vi masar oss in till Santa Barbara precis lagom till - och mot alla odds - starten av någon slags kortege, där alla har klätt ut sig, bilar och lastbilar till oigenkännlighet.
   Det råder en tämligen uppsluppen stämning i staden och polisen verkar inte alls bry sig om det faktum att man inte får dricka öppet ur ölflaskor-och burkar. Vi känner redan nu att detta skall komma att bli stort…
   Paraden håller på i ca två timmar, men festandet fortsätter naturligtvis.

Vi hittar en stor sportbutik i vilken vi travar in och, till Daniels (och så även min…) otroliga förtjusning, finner de inlines han så hett traktat efter.
   Härligt! Då kan vi båda inom kort susa fram över strandpromenaderna framöver…

Här finns en hel massa skojiga butiker och vi betar successivt av dem, en efter en, och några timmar senare tar vi bilen ned till strandvägen där vi svidar om och tar oss en tur på våra nya inlines.

Det börjar bli kväll och det är dags att förbereda oss inför den Stora Festen. Varsitt sexpack skaffas plus en påse chips av sådant omfång att den ger oss en klar ledtråd till amerikanernas problematiska allmänfetma.

Parkerar bilen på lagom fylleavstånd från krogkvarteren och sätter oss längst ut på Santa Barbaras enda pir. Natten är frisk och klar, om än litet kylig men det bekommer inte oss; vi njuter för fullt av att se några fyrar blinka i fjärran och att då och då ana en båt glida i hamn.

Denna stund på jorden störs menligt av att det plötsligt dyker upp en svart yngling och sätter igång att snacka med oss. Till en början verkar han lika trevlig som de flesta vi hittills pratat med, men vi märker snart att han står och predikar för oss om sin totala livsförändring då han mötte Jesus.
   Det blir jobbigare och jobbigare att lyssna på honom och vi undrar hur fasen vi skall bli av med honom och just som vi nästan är på väg att putta honom i vattnet (jag överdriver inte alls…) drar han sig tillbaka lika obemärkt som han uppenbarade sig.
   Skönt! tycker vi, slurpar i oss de sista slattarna öl och stegar in mot barerna.

Vi sneddar över gatan och ställer oss i en av köerna och innan vi vet ordet av så står det två cykelsnutar bredvid oss och gormar. Vi fattar först ingenting, men sedan förstår vi att det är oss det gäller. De hade sett oss gena över vägen, så kallad jay walk, och.., aja baja, det får man inte göra. Vi förklarar att vi är från Sverige och att ’vi diddent nov dät vi koddent dåo såo!’
   De skrattar åt oss och förklarar att vi inte skall göra om det.
   Ha haa! Än en gång har vår medvetet svenska blåögdhet räddat oss från svårt klammeri med amerikanska Rättvisan…

Vi kliver fram till första bästa bardisk, där det sitter(!) en tjock färgad man och tar emot beställningar.
   Jag har ända fram tills nu ”drömt” om att någon gång ropa ’Gimme the most dangerous thing you’ve got!’ till en bartender och jag kände med ens att tiden var mogen och hojtar således till. Han tittar på mig en lång stund, som om han tror jag skämtat med honom, men greppar slutligen fyra flaskor olika sorters sprit i nävarna och vänder dessa ned i ett rejält glas, fyller detta upp till kanten, skvätter i en droppe Sprite och hojtar ’that’s five dollars, man!’

Det var en upplevelse! Så stark att jag bara är tvungen att göra om det… Helt idiotiskt!

Daniel vill ju inte vara sämre han; margueritas - lika starka som mina drinkar - sveps för glatta livet. Festen har börjat!!!

Vi snackar litet med en snubbe som säger sig känna en dörrvakt på stället bredvid och vi drar dit.
   Ånyo beställer vi samma meny och.., ja, sedan är det liksom bara ett stort svart hål för oss båda…
.
.