Klart för start!

Vädret har under hela dagen varit tämligen trist, regnet har hängt i luften och temperaturen har inte gjort någon gladare. Men när jag nu äntligen, på ostadiga hjul, ger mig av är det alltjämt torrt.

Jag rullar ombord på det ståtliga fartyg som skall ta mig till germanernas rike, surrar fast och låser min hoj och letar rätt på min hytt.

Med tanke på att det är en krävande morgondag i antågande är det ingen idé att köra den vanliga Keilresestilen. En nykter, och därmed förbannat seg, färd över vattnet gör att jag tidigt kryper till kojs med Peter Englunds Ofredsår framför ögonen. Dock kommer tröttheten ganska omgående smygande och efter någon halvtimma är jag tvungen att lägga boken åt sidan.

Men säg den lycka som varar för evigt... Knappt hinner man hitta sin favoritposition förrän ens ofrivillige hyttkamrat, från Boråstrakten, dundrar in och på värsta knalledialekt ondgör sig bland annat över 'hur fa-an kan man sätta sig och sin MC på tåget och åka ned över kontinenten! Hojen ska köras hela vägen hemifrån dörren... bla bla bla...'
   Han stinker som hela Vin & Sprit AB, medan jag en smula undrar hur länge jag skall stå ut med att ha honom snattrande. Mina bekymmer försvinner egentligen aldrig, men väl förändras de då hans jobbiga anekdoter småningom blir allt kortare och mer övergår till rosslande snarkningar. På något sätt lyckas jag till slut slumra in och sova en riktigt djup, drömlös törnrosasömn.

Imorgon väntar en spännade dag...

Förvånansvärt tidigt är allas vår Kamrat Knutte uppe och härjar och försvinner ur både min hytt och mitt liv - gud ske lov. Själv tar jag det tämligen lugnt, det är ju trots allt semester...

Det dåliga vädret har dröjt sig kvar hemma i Sverige och det är riktigt varmt och soligt.
   Jag tar på kartan sikte mot Hamburg ca 100 km från Keil, vilket jag räknat ut att jag minst borde klara av; vid det här laget vet jag ännu inte hur långt jag i snitt kan ta mig per dag. Visserligen har många träningsmil i sadeln givit mig någon slags rutin, men det har varit utan 30 kg packning.

Redan i Neumünster, efter 34 km cyklande, stöter jag på det problem som kom att bli det återkommande största under hela resan. Så fort jag kom in i en lite större stad så var risken att man tappade orienteringen omedelbar och rätt som det var befann man sig inte på den gata man så käckt tänkt följa.

Efter halvannan timme och ledsagande från en mängd mer eller mindre icke engelskspråkiga tyskar har jag dock slingrat mig ur knipan och fortsätter sålunda mot Hamburg. Och väl där står jag åter inför samma förbannade trassel, med den skillnaden att denna mångmiljonstad säkert är tio gånger större än Neumünster...
   Många timmar senare har jag kryssat mig genom myriader av korsande gator och vägar och kosan styrs nu mot Hannover, som storleksmässigt är i klass med just Hamburg.

Dit kommer jag nu aldrig denna första dag, dock har 178 km tillryggalagts. I dessa inkluderas säkerligen 50 km irrande men jag är mer än nöjd ändå.

Frukost inmundigas och därefter fortsätter jag söderöver. Och även i Hannover snurrar jag till det och hamnar alldeles galet (undrar smått om det går att ta sig genom en stad i motsvarande storlek utan att komma av sig?!)

Jag har stämt träff med mor och far som är på väg i bil norrut genom Tyskland och vi börjar närma oss varandra. Vi håller telefonkontakt och beslutar att försöka ses strax söder om Hannover.

Men ödet ville annorlunda...

På något outgrundligt sätt råkar jag denna ljumma kväll hamna på autobahn(!). Vägen jag cyklar på bara ökar och ökar i storlek och till slut, när jag börjar känna på mig att allt inte stå rätt till, blir jag stoppad av den ökända tyska snuten.

De flyger ur bilen och grymtar något som, om jag förstått tyska, säkert är rätt allvarligt. Men när jag på värsta svengelska svarar 'whåt???' blir deras tuffa yttre an aning mjukare; de fattar att de inte har med en landsman att göra.

Det hela slutar med att de ber mig köra av vid nästkommande avfart och fram till dess ta det väldigt försiktigt. Jag tackar dem och svänger någon kilometer senare av mot den lilla byn Hameln.

Här blir det problem. Jag kan på kartan inte hitta någon annan väg söderut än just autobahn, och så dum att jag ger mig ut dit igen är jag ju inte. Jag frågar sålunda delar av ortsbefolkningen och efter en lång stunds (försök till...) förklarande kommer de fram till att det bästa sättet är att helt enkelt hämta sina egna hojar och visa vägen.
   Nå, väg och väg?! En nedlagd gammal grusstig är det som står till buds...

Senare på kvällen möter jag äntligen mina föräldrar och vi tar in på ett litet hotell. Här får jag möjlighet att skölja upp mina kläder och vederkvicka min lekamen under lite mer sofistikerade former. Gott!

Dagen därpå uppdagas att jag glömt min cykelhjälm där hemma och det är ju förstås inte så populärt. I en liten cykelaffär hittar vi en lagom billig kruka som mor erbjuder sig betala.
   Därefter skjutsar de mig en liten bit söderut innan vi i den lilla byn Warburg tar farväl och jag själv får fortsätta i den takt mina ben tillåter.

Snart börjar det luta duktigt uppför och jag inser efter en snabb blick på kartan att jag äntligen kommit fram till de berömda Kasselbackarna. Men - tänker jag - detta är väl ändå ingenting mot vad jag har att vänta i Alperna...

När jag så passerar toppen och börjar glida utför infinner sig en nästan euforisk känsla - att bara rulla, rulla och rulla, i långa härliga kurvor. Helt fantastiskt!
   Väl nere funderar jag faktiskt på allvar om jag skulle ta och hänga av all packning och gömma den i skogen, trampa upp igen och ytterligare en gång få susa ned genom svängarna. Men nej, viljan att fortsätta drar längsta strået och jag lämnar sålunda backarna åt sitt öde.

Nu börjar det samtidigt kännas att den dagliga cykeldosen med råge överstiger den normala. Ändå kan jag inte påstå att det går tyngre - man har helt enkelt lärt sig att disponera sina krafter på ett mer effektivt sätt.

Dock sjunker antalet cyklade kilometer per dag alltmer. Det är liksom ingen glädjeinjektion att hoja de nordligare 3/4 av Tyskland, vilket medför att jag endast tar mig 99 km idag, till Gemünden - mitt emellan Kassel och Geissen.

Även denna dag förgyller tillvaron med en strålande sol.

En sol som vid det här laget hade givit mig en satans snygg solbränna. För det första är jag brunare (läs: rödare) på vänsterbenet, av den enkla anledningen att jag ständigt är på väg åt söder och då solen varit uppe så länge att den 'kommer åt' högerbenet är den inte längre så stark... Och för det andra har cykelbyxorna och cykeltröjan åstadkommit en så kraftig gräns mellan solbränd och icke solbränd att det säkert hinner bli jul innan denna utjämnats! Supertjusigt!

Planen är att jag skall hinna ta mig söder om Frankfurt innan mörkrets inbrott. En molande smärta i ena knät gör dock att jag under dagen är tvungen att ta längre pauser, vilket leder till att jag får övernatta på en camping i den centrala delen av staden.

Detta är en camping av sådant slag att den inhyser det lite mindre bemedlade folket i området, det vill säga den typ av människor som - av en eller annan orsak - inte har råd med/kan få en lägenhet.
   De ser allihop rätt pundiga ut och det går inte att skilja gäster från personal. Harmlösa gamla byrackor springer omkring överallt och att Frankfurts centralstation ligger ett stenkast därifrån är liksom pricken över i. Det är bara att garva åt elendet.

Någon dusch blir det inte tal om denna afton - det känns som att risken för att bli totallänsad på alla ägodelar är alltför överhängande.

Under natten har tydligen taxan för 1 tält + 1 person dessutom gått upp...
   Priset jag fått reda på kvällen innan rimmar inte alls med det jag blir tvungen att betala, men att protestera är väl lika med självmord..!

Dock har knät fått den välbehövliga vila det förtjänade och det är en betydligt piggare Janne L som nu sätter kurs mot Frankrike. Jag har dessutom kommit ikapp floden Rhen, vilken jag gärna håller mig nära då detta bör innebära att det inte blir alltför kraftiga stigningar över havet.

Det känns riktigt bra idag och efter 141 km trampande slår jag läger i Rülzheim, några mil norr om Karlsruhe.

Vive la France!

Efter någon timmes cyklande denna sjätte dag passeras gränsen till Frankrike. Och genast känns det som alla här går omkring och nynnar Piaf med baguetten under armen, efter morgonens första glas vin...
   Givetvis är det inte så, men det är ändå väldigt skönt att få lämna platta Tyskland bakom sig.

Så vidare värst kuperat blir det nu inte då jag hela dagen fortsätter följa Rhendalen. Men omgivningen är påtagligt mycket vackrare, där Tyskland reser sig upp ur floden på ena sidan och Frankrike på andra.

Plötsligt säger det PANG och jag kan konstatera att jag fått resans första (och enda - skulle det visa sig) punktering och givetvis är det bakdäcket som har gett upp - det är alltid litet jobbigare.

Solen gassar och det strular väldigt med lagandet och jag känner att det tydligen är en 'sådan' dag idag; för enkelhetens skull har jag köpt ett antal nya reservslangar, vilket gör att jag - vid en eventuell punktering - kan byta slang och sedan laga hålet i efterhand. Nu visar det sig att den slang jag monterat dit är trasig och när jag till slut är klar och står och pumpar i luft, ja då pyser det bara ut igen.

I namnlös ilska över detta faktum vidtar ett närmast okontrollerbart tillstånd där jag känner att jag omedelbart måste avreagera mig på döda ting... Mina 'dumma' verktyg får ta smällen och några av dem kastas helt sonika med våldsam kraft rakt in i skogen.
   När den värsta spänningen kring tinningarna släppt finner jag att det stannat en liten Peugeot ur vilken en dam i 50-årsåldern förbryllat tittar ut och frågar hur det är fatt.
   Jag svarar att det rör sig om en punktering och att det snart är fixat.

Någon timme senare, när jag äntligen fått dit en hel slang, återvänder hon och uttrycker viss förvåning över att jag alltjämt är kvar. Hon frågar om hon får bjuda mig på en kopp kaffe, te eller rent av något att äta. Efter någon sekunds funderande slår det mig att detta ju är ett erbjudande jag inte kan motstå.

Hon bor i ett litet hus mitt i den by jag just passerat och bjuder mig te gjort på färska blommor plockade direkt från trädgården, plus något omelettliknande att äta.
   Det är gott och vederkvickande men samtidigt förlorar jag mycket tramptid.
   Jag tackar henne så väldigt mycket och ger mig av på nytt. Om jag har vägarna förbi lovar hon mig mat och husrum på hemvägen.

Hojar efter ett tag genom Strasbourg och här fastnar jag, min vana trogen, ordentligt. Det mörknar, klockan tickar iväg och jag inser att jag inte hittar någon camping.
   Stannar då till vid en pizzeria och beställer en Hawaii, alltmedan jag funderar på vad jag skall göra.

Tar mig sedermera ytterligare några kilometer söder om staden till Fegersheim, där jag helt sonika uppsöker en parkbänk. Den får duga som natthärbärge.

Vaknar av förståeliga skäl ganska tidigt denna dag. Jag köper en stadig frukost och sätter mig på en kyrkmur och njuter av maten och den varma franska morgonsolen.

Lämnar till sistden trygga Rhendalen, trampar västerut mot Mulhouse och hamnar småningom i ett väldigt konstigt och sterilt landskap - spikraka, helt platta vägar och tillika spikraka kanaler så långt ögat når. En titt på kartan avslöjar att Peugeotfabriken ligger i närheten och det förklarar saken; de förfogar tydligen över enorma arealer.

Överhuvudtaget tycker jag inte om Mulhouse. En gyttrig och ful liten stad med dåliga gator och vägar och det känns klokt att lämna debaclet bakom mig.

Känner mig fruktansvärt på hugget idag och trots att det börjar luta rejält uppför flyger jag fram genom byarna och över bergspassen, som ligger allt högre belägna.

Kanske har den nyvunna styrkan att göra med den underliga energidrycken jag slukade efter att ha handlat mat. Dess namn var Blue Horse och månne en farlig konkurent till Red Bull?
   Har dock aldrig - varken förr eller senare - sett denna ohyggligt vederkvickande brygd...

Ganska tidigt hittar jag den camping jag siktat in mig på och kan efter 151 km spika upp tältet och softa en aning innan jag knyter mig.

Idag behöver jag inte cykla länge förrän jag dundrar in i Schweiz med buller och bång.
   En makalöst inspirerande cykling tar nu vid; i fjärran ligger snöbeklädda bergstoppar och jag kör genom trånga små tunnlar för att sedan flyga nedför hissnande branter, till ackompanjemang av otaliga koskällor som slår och låter vart man än kommer.

Avslutar dagen med att, efter La Chaux-De-Fonds, ta mig över ett pass 1283 meter ovan havet och sedan glida sex km utför utan att ta ett tramptag (rullar till och med förbi bilar i de kurvigaste partierna), ned till Neuchâtel och dess sjö 429 meter över havet. En upplevelse!

...Som dessutom späddes på under min väg mot toppen.

Precis i början av stigningen hörde jag ett oherrans liv några hundra meter bakom mig och såg, till min fasa, att en annan cyklist var på väg ikapp mig och han följdes av ett helt gäng bilar; det var de som stod för kakofonin.
   Jag undrade givetvis vad som egentligen stod på då jag plötsligt blev omkörd av hela karavanen. Ur fönstrena hängde skrålande människor som hystade öl mot mig och de verkade alla väldigt uppslupna.

Väl uppe stod alla och skrek och de hade spänt upp en stor målbanderoll under vilken de pekande och manande ville jag skulle köra under. Det gjorde jag och det vrålades och skålades och applåderades och tjoades och tjimmades.
   Som pricken över i på hela denna absurda händelse körde en apfull kille med illa sittande hjälm omkring på en mini-MC i serpentiner runt parkeringsplatsen och såg ut att ramla kull när som helst.

Förstås var jag tvungen att höra vad det var frågan om. Jo, killen på mini-MC:n skulle gifta sig inom kort och det rörde sig helt enkelt om en svensexa...

Deras ursprungliga idé var att sätta den fulle stackaren på en gammal damcykel och skicka honom upp för den stigning jag själv just bemästrat och strax innan toppen köra förbi och spänna upp ovan nämnda banderoll och låta honom 'gå i mål'.
   Nu misstänkte de redan på förhand att han inte riktigt skulle greja den biffen, varför de fixat fram en mini-MC ('för att köra roadracing') som han nu alltså höll på att köra ihjäl sig med.

Festligt och glatt och de bjöd på öl.

På campingen i Neuchâtel inhandlas sedan ytterligare hela två burkar öl och slukas tillsammans med en påse chips, vilket sammantaget ger en behagfull sista natts sömn innan målet nås imorgon.

Natten till idag regnade det en aning och det var så långt de enda dropparna på hela resan. Nu till morgonen har det dock klarnat och jag får därmed ytterligare en soldag att föra till handlingarna.

Och efter att drygt halva dagen är gången når jag äntligen Lausanne och Genèvesjön.

De påföljande sista 50 km blir tämligen lugna. Emellanåt går färden alldeles utefter strandkanten och det är inga större höjdskillnader.
   Framåt eftermiddagen siktar jag Genève och i ett huj är jag även där.
   Cyklar ända in till de centrala delarna, till den strandpromenad som följer sjön. Kontaktar här min syster och förklarar ungefär var jag befinner mig och någon timme senare kommer hon och Marc, fadern i den familj hon bor hos, och hämtar mig - i en Saab(!).

De bor högt uppe på en bergssluttning i Annemasse, beläget i Frankrike - precis vid landgränsen - strax öster om Genève.

Det arkitektritade huset är enormt stort och det är svårt att avgöra om det är ett tre-eller fyravåningshus. Inredningen är stilren - på gränsen till minimalistisk - med modern, dyr och obskyr konst hängande på de vitmålade väggarna. Kåken kringgärdas av en magnifik trädgård med exotiska, välansade buskar och träd och så, förstås, en liten damm i mitten.
   En hög och klar dag kan man se Mount Blanc i fonden och man blir alldeles tagen av hur vackert här är.
.
.