Släppa loss fantasin, låta den leka,
glöm marionetternas trådar.
Att kapa dessa utan att tveka
och låta deras eget spel beskåda.

Se hur den formar och stöper våra liv,
anpassar dem till vår jord.
Att låta oss ta våra första kliv
och tala våra egna första ord.

 Få se hur den leker med krig och fred,
få se hur den leker med kärlek.
Hur de oss in i mörkret tar med
och låter oss känna både  sorg och svek.

Så låt dess trådar för alltid vara borta,
ja låt dess trådar bli.
För som det är nu är de alldeles för korta
och binder oss fast vid våra egna liv...

           Janne L - januari '92
.
.
Det var en gång en liten flicka 
hon hade fått en våldsam hicka
Hon drack upp och ner 
skrämdes desto mer
men fortsatte ändå skaka och rycka

”Hmm” tänker vi och undrar som så
hur det för denna flicka skall gå
som när hon begagna
sin diafragma
ingenting annat kunde tänka på

”Ojsan ojsan, vad ska jag göra?”
”Jag icke min omgivning helst vill störa”
Iväg till farmaceuten
vifta med recepten
och hicka rätt i apotekarens öra

Och då så sade våran flicka
”Jag vill ju icke ha nån hicka”
Apotekar’n svarte
”Det var just smart det”
”Ty fyra liter öl är för mycket att dricka”…

         Janne L - augusti '00
.
.
Stor-Tor han var, en medelålders man
Som trots sitt namn, till växten var rätt liten
En mustasch så rejäl, att munnen försvann
Till sättet elak, och dum, den lille skiten

Så träffade han Tråd-Maud; en grann och vacker kvinna
Som trots sitt namn, till växten var dramatisk
Bamsiga knän, en navel svår att finna
Till sättet snäll och tämligen sympatisk

Och hur de kunde mötas, det skall jag nu berätta
En saga så fin, jag tror knappt att det är sant
Att en ful liten jävel kan hitta sig en spätta
Och till på köpet en hundrakilos-tant

Stor-Tor var ute, han gapade och skällde
Åt barnen han svor och hundar likaväl
Han skrek och han spotta’, och på bilar han gnällde
Det saknades visst lite kärlek i hans själ

Men Tråd-Maud hon matade fåglarna små
med vetebröd och skorpor, glad som hon var
Hon mös och hon sken, och hon skrattade som så:
”Tänk vilken dag, den är helt underbar!”

De närma’ sig varann, de ovetande tu
På var sin sida dammen vid lunden den gröna
Och sakta vi undra; vad ska hända nu?
med Stor-Tor den fule och Tråd-Maud den sköna

Tråd-Maud hade gött en skrattmås så svårt
att den höll på att spricka av bröd och av smulor
Trycket i maggen blev alldeles för hårt
och den lassade iväg en omgång med kulor
 
Nedslaget tog illa, på kavajen; på ärmen
Stor-Tor han rasade, gorma’ och domdera’
”Era fän! Ni sikta’! Må ni dö utav värmen!”
Sedan teg han i ilska och sa inget mera

Tråd-Maud skred fram: ”Hur är det fatt
har ni drabbats av böldpest, så som ni skriker?”
”Fåglarna de kräken, de har ju fått fnatt
äter och frodas och på ärmen de skiter!

”Ingen skada skedd” sa Tråd-Maud irriterat
greppade Stor-Tor och vände upp-och-ned
”Hallå! Vad gör du?” sa Stor-Tor resignerat
Kavajen åkte av och det med besked

Sedan den ned i dammen åkte i
”Inte vill väl du ha kavajen full med bajs?”
”Nä” svara’ Stor-Tor, och fyllde sedan i:
”Om den tvättas ren, så vore det ju nice.”

Han ville hjälpa till och lutade sig fram
Och ännu ett lass från skyn föll; pladask
Stor-Tor blev skrämd och föll ned i vår damm
och i vurpan drog han med sig Tråd-Maud med ett plask

I vårsolens strålar och i denna fördämning
Där låg de och skratta’, detta omaka par
Sen älska’ de varandra, utan någon hämning
Och det gjorde de förstås i alla sina dar’...

         Janne L - maj '01