ENTRÉ FRÅN UNDERJORDEN

EN MONOLOG MED MASKER
AV
PER SIMON EDSTRÖM

GESTALTAREN:
När naturen dör på hösten och hamnar i dödsriket börjar människan drömma om våren och det nya årets återkomst från underjorden.
För att hjälpa naturen tillbaks till livet föddes för länge sedan fantasien om att kunna stiga ner i dödsriket under jorden och hämta våren.
Den sagan har under årtusenden gång efter gång blivit förvandlad av människan till rit och teater.
Anförda av någon, som valts till underjordens konung, har ett folkligt följe föreställande alla de döda fört livet och våren tillbaks till naturen.
Samma rit och teater har funnits i alla kulturer världen över och finns där ännu som maskerader, karnevaler eller religiösa ceremonier.
Den gestaltare, som gjort entré från underjorden i rollen som underjordens herre har alltid burit mask för att förvandla sitt mänskliga ansikte till Guds anlete.

(tar fram Arlequin-masken)

Med hjälp av masker vill jag försöka berätta något om dessa förvandlingar och om de människor som förvandlade sig till Gudar.




Det är en berättelse om hur de små byarnas trollkarlars och shamaners enkla vår-riter förvandlades till de statsbärande religionernas masshysteriska ceremonier, där trolleriet blivit till teater med professionella skådespelare.
Det är också en berättelse om hur ritens rollfigurer blev till rena teaterfigurer.

(visar fram Arlequin-kostymen)

Därför har jag börjat spelet iförd den här Arlequindräkten, en 500 år gammal teaterdräkt från centrala Europa.
Till den dräkten hör den här urgamla masken.
När jag sätter på mig den masken tillsammans med dräkten förvandlas jag till den Arlequin vi är vana att se på teatern!

ARLEQUIN:
Damer och herrar, pigor och meträsser, bondlurkar och potentater!
Välkomna till en teaterföreställning, som jag lovar skall bli så rolig att ni pissar på er av skratt och så applådknipande att ni får besöka fältskären efteråt för att reparera era sönderklappade händer.

(tar av sig masken)

KILLESKÅDESPELAREN:
Här ser ni mig, som är bakom arlequinmasken, killespelaren.
Har man hamnat i det rollfacket kommer man aldrig ur det!


Jag som i verkliga livet tack vare min begåvning kunnat bli vad som helst, borgmästare, stadsminister eller vinprovare, har blivit skådespelare som spelar Arlequin, alla herrars tjänare.
Jag får buga mig, ödmjuka mig, krypa på mina knän, slita av mig hatten!
Endast bakom ryggen på mina herrar i pjäsen får jag vara så fräck i truten som jag alltid vill vara - som jag har rätt att vara.
För när jag vid festen mellan det gamla och det nya året från början bar den här masken var jag i verkligheten Herlequin, underjordens härskare, som kunde knuffa vilken kung som helst från tronen och kasta honom ända in i helvetet!
Ja, jag menar dödsriket, helvetet finns ju inte - det är bara en uppfinning av den kristna kyrkans präster - samma präster som för femhundra år sedan med hjälp av silverpenningar lurade in mig på deras bibliska teater för att spela den som kastade alla bibelns figurer före Jesus ner i gapet till underjorden.
Om jag inte hade gått på deras enkla erbjudande hade jag fortfarande varit den som tack vare sin fräckhet och kvicka tunga varje år valts till Underjordens Konung av allt folket.
Ja, den gamla gudamasken har jag kvar, men se bara på min nya teaterbetjänt-kostym!
Så såg den inte ut från början.
Det är teaterns eländiga modedirektörer, som har bestämt hur den skall se ut!
Teaterskräddarnas stora saxar har klippt till trekantiga lappar, som sedan teatersömmerskorna efter linjal sytt in i detta välordnade rutmönster.
Man kan ju spela schack på mig.
På mig, som en gång kunde spela schack med alla andra.
Från början var kostymen full av äkta lappar för att laga äkta hål! Och det var kostymens baksida, som hade lapparna! På framsidan var vartenda malhål, nöthål, knivstygnshål och skotthål, som jag och mina förfäder åsamkat kostymen i livet och döden,
ordentligt lagade med lapparna på baksidan.
Och när vi gjorde entré från underjorden bar jag och hela mitt folkliga följe kostymerna ut och in med lapparna utåt för att visa att vi kom från den andra världen, den omvända världen, de dödas värld, för att ge våren och livet tillbaks till naturen och människorna.

(sätter på sig Herlequin-masken)

HERLEQUIN:
Här ser ni mig, Herlequin!
Med min gudomliga trollstav kan jag göra vem som helst på smällen!
Det är jag som var gång solen vänder åter efter vintern, tränger in i tiden med min gudomliga lem och får henne att föda fram ett nytt år.

KILLESKÅDESPELAREN:
(tar resignerat av sig Herlequin-masken)
När jag sätter på mig den masken nu för tiden vet publiken inte längre vem jag egentligen är.
Det är därför de vågar skratta åt mig nu!





GESTALTAREN:
Men låt oss tillsammans vrida historiens hjul baklänges.
För tvåtusentvåhundra år sedan beskrev greken Mégastène ett våroffer i Indien, nämligen den fest som än i dag väcks till liv vartenda år för att i sin tur väcka våren till liv.
I våra dagar kallas den festen Holi.
En naken vitsminkad man bar då för tvåtusentvåhundra år sedan Shivas mask och stav ridande på en åsna och hans följe av phallosbärare sprutade ur sina långa uppåtriktade sprutor färg på allt och alla.
Deltagarna i processionen var Shudras, det vill säga de kastlösa slavarna, hantverkarna och tjänarna, som denna dag bland sig själva valt sin egen gestaltare av Guden Shiva.

SHUDRA:
Lägst stående av alla rider jag i dag naken som jag föddes upphöjd till den högste.
Den lust till alla vackra kvinnor jag alltid tvingats döja i mitt höftkläde får jag i dag visa öppet.
Och denna festdag kan jag ändra allt till det bättre för oss vardagens slavarbetare.
När min röst tränger ut genom Guden Shivas mask måste alla lyda.

(sätter på sig Shiva-masken)

SHIVA:
Lyssna till guden Shivas röst och darra så som minsta partikel i tillvaron gör när hans dans väcker tillvaron till liv.
Denna dag vänds världen uppochned och den lägste skall vara den högste, den hungrige skall bli den mätte och de, som ensamma njutit av tillvarons bästa frukter, skall dela med sig till alla andra!
Denna dag skall rusets drycker av druvor, honung och örter inte längre vara förbehållna de heliga kasterna. Alla skall dricka sig till glädje och klarsyn.
Denna dag skall jordägarnas slakttjurar offras till mig, Shiva, och offerköttet anrättas för de svältande och egendomslösa.
Denna dag skall den rikes pengar sås med vinden till folket , vars arbete gjort honom rik.
Denna dag skall människans makt delas av så många att dess beståndsdelar blir så små att ingen mänsklig makt längre finns.

SHUDRA:
(tittar fram bakom Shiva-masken)

Bakom masken ser jag i vårvädret det festliga resultatet av mina Gudomliga befallningar:
De rika ger sina dyrbara klädedräkter till de fattiga, tiggargummor dansar skrattande fram som maharadjor.
De magra tiggarpojkarna stoppar gräs i lånade kläder och förvandlas till feta överklassdamer.
Alla byter kläder, form och gestalt till sina motsatser, kvinnor blir män med stora färgsprutande stakar, männen ligger skrattande med uppdragna kjolar och föder barn.
Herrarna kryper i stoftet för sina tjänare och bär fram maträtter flytande av smör till de hungrande horderna.


Vakterna vid portarna till rikedomens palats har ställt bort vapnen och inbjuder med musikinstrument i händerna alla att komma in till festen.
Allt är omvänt, allt är fest och lycka, allt är som en dröm om hur tillvaron borde vara, allt är just som den dröm vi fattiga drömt under årets alla andra dagar.....

(sätter snabbt på sig gudamasken för att lika snabbt ta av den)

SHUDRA:
Plötsligt förstod jag bakom gudamasken avsikten med de bortställda vapnen och de öppnade portarna till de rikas oändliga matförråd.
När porten stängs i gryningen av män som åter bär vapen nöjer vi arma oss med drömmen om detta till nästa vårfest.
Och den drömmen blir starkare än en dröm om en verklig förändring till det bättre.
Jag gråter bakom gudamasken över min enfald att deltaga i detta gyckelspel iscensatt av maktens och rikedomens kyliga beräkningar.

(gömmer sitt förtvivlade ansikte bakom Shiva-masken)

SHIVA:
( skriker ut den lurade slavens vanmäktiga vrede)





GESTALTAREN:
I gamla tidens Babylon reste sig ett ofantligt torn, byggt av gudarnas slavskaror människorna på befallning av översteprästen i Babylon och översteprästens Konung i Babylon.
Upp från jordens mörker mot solens tempel på tornets topp slingrade sig längs dess utsida en väg mot solen som en spiral vriden i solens och livets högervarv.
Runt denna Ziggurath, skapad av människogenerationers arbete, samlades under vårfestens elva dagar, efter det gamla årets slut och innan det nya året börjat, de levande för att fira guden Marduks fest.
Den dödsdömde fånge, som stod i tur för att avrättas, gestaltade Guden Marduk

DEN DÖDSDÖMDE FÅNGEN:

Tvi!
Dödsdömd blev jag tidigare än andra människor och det av den människornas kungliga domstol, som kallas Gudomlig och välsignats av översteprästen.
Tvi för den! !
Tvi för den makt som stjäl folkets gudar för att härska över folket!
Dödsdömd bara för att jag sagt att man, som i gamla tider, borde offra den utvalde Kungen till Gudarna nu när det råder sån torka och missväxt och hungersnöd i landet!
Vad skall man annars ha en kung till?


Men för några futtiga timmar har jag nu slunkit ur dödens grepp och på den korta tiden måste jag hinna med att leva hela resten av det liv jag drömt om att leva:
Dräpa alla mina fiender, belöna alla mina vänner och famna all kvinnor jag ännu inte hunnit famna. Och det kan jag nu göra som Guden Marduk själv!

(sätter på sig Marduk-masken)

MARDUK:
Böj knä och darra för min makt.
Det är jag, Marduk, som står närmast solen och på toppen av pyramiden.
Under min färd över havet från underjordens rike har jag besegrat Draken och Sjöormen Tiamat genom att fånga henne i ett nät av ljus och av henne skapa himmel och jord.
I spetsen för mitt följe har jag vandrat varv efter varv uppför spiralen till solens tempel, där konungen själv fick örfilar av översteprästen för att han inte snabbt nog knäböjde för mig.
Men detta gyckelspel av överstepräst och kung för att betyga mig sin underdånighet räcker inte för mig.
Under den tid jag vistats i underjorden har dessa båda begått brott mot mina gudomliga lagar som förorsakat torka, missväxt och hungersnöd! Detta kan bara kan bestraffas med döden.
Grip dem och låt deras äldsta söner slita deras hjärtan ur kroppen på dem.




DEN DÖDSDÖMDE FÅNGEN:
(tittar fram bakom Marduk-masken)

Bakom gudamasken ser jag till min oförställda häpnad och glädje hur de båda gubbarna, som dömde mig till döden, nu till folkets jubel dräpes av sina söner och hur sönerna knäböjande lägger deras hjärtan för mina fötter.
Men vad händer?
Översteprästens son ler mot den leende konungasonen och glider sedan in under gudens klädedräkt, med kniven i handen.
Jag känner något kallt mot hjärtat.
Jag känner en hand som tar gudamasken från mig.
Jag borde förstått att maktens tid gick fortare och var kortare än...
Tvi för min dumhet......

GESTALTAREN:
I inlandets Babylon låg alltså underjordens och dödens rike långt bortom sagans stora hav - i sjöfararnas Egypten låg dödsriket närmare till hands på andra sidan floden.
Men för färden till båda rikena krävdes båtar och båtar och båtar med hjul har sedan årtusenden använts över hela världen som spelplatform vid vårens återkomst från dödsriket.
I Nilens land kom dödsrikets härskare Osiris med riktig båt över floden med det nya året.
Och när man valde en man från folket för att gestalta guden vad var då naturligare än att man tog en sjöman till att spela Osiris!



SJÖMANNEN:
(med Osiris-masken i handen)

Här sitter jag och åker baklänges över floden utklädd till Osiris och utan att se vart jag är på väg.
Men hade jag inte gått på den billigaste krogen i hamnen och därför druckit för mycket hade jag inte behövt mönstra på den här fraktskutan för döda kroppar.Det är rena turen att den är på väg över floden från dödens rike i stället för tvärtom.
Jag är säker på att man valde mig för att för att jag druckit för mycket pratvatten och sedan lät käften gå utan att tänka mig för.
Vald till Gud och Konung för sin pratsamhets skull!
Men när jag sätter på mig masken är jag en Gud som kan beställa mer att dricka.

(sätter på sig Osiris-masken)

OSIRIS:
Ge guden gudadrycken!

SJÖMANNEN:
(tittar fram bakom Osiris-masken)

Ahhh...Nu känns det bättre!
Jag ser hur avundsjukt han som står vid styrårans pinne betraktar mig!
När vi har kommit halvvägs över floden har jag fått order om att vända mig om. Det är väl för att vi då inte längre är i det bakvända dödsriket.
Då skall jag också ta min stav i rätt hand, den högra, och resa mig upp.
Vi är visst halvvägs, det är dags!

(reser sig en smula vingligt)

Men vad var det i den drycken? Jag kan knappt resa mig!
Och när jag sätter på mig masken känner jag hur Gudens tankar tar över över mina och hur jag förvandlas till någon annan......

(Osiris-masken glider av sig själv över hans ansikte)

OSIRIS:
Den ni ser här i båten är Osiris!
Efter min och växtlighetens död i höstas har jag under vintern härskat över den andra världen under jorden där allt och alla som dör till sist hamnar.
Men nu återvänder jag över floden till er levande människor där på stranden med livet, våren och växtligheten och allt som jag berör med min stav skall bli fruktsamt under det nya år som snart börjar!
Tills dess skall under elva dagar ingen arbeta, slavarna skall släppa repen de släpar sten till pyramiderna med, oxplöjarna skall släppa sina tömmar , vattenbärarna skall sätta ner sina krukor och tillsammans med alla andra slavarbetare skall de dansa och festa som frihetens herrar på den mat och den dryck som fritt skall serveras dem av dem som annars brukar äta och dricka!
Och som jag nu, när jag bestiger stranden, använder min stav för att göra allting fruktsamt skall allt mankön ställa sina stavar till kvinnornas och fruktsamhetens tjänst för att det nya året skall bli ett av de goda och feta åren.

GESTALTAREN:
När religionerna på olika ställen i världen växte till mäktiga ämbetsverk med statligt anställda präster, som inte längre hade shamanutbildning, anställdes också professionella skådespelare för att spela
rollen av gudabilden, som plötsligt blev levande mitt under ceremonien.
Så var det i antikens Grekland under Dionysoskultens teaterdagar, som inleddes med att gudabilden i procession fördes till Eleuthèrai, där gudabilden blev levande när en tjur offrades till hans ära.
På natten efter offerfesten gick processionen till Dionysosteatern, där den skådespelare, som gestaltade Guden Dionysos, till bachanternas phallosdans lät det det nya året födas inför publikens ögon.

SKÅDESPELAREN:
Dom där dionysosprästerna är galna.
Att tvinga en konstnär att upprepa sig gång efter gång innan baksmällan efter förra gången ens gått över.
Och kräva full erektion vid varje entré.
Ge en löneavdrag för halvstånd!
Dionysosprästerna borde själva försöka spela teater så skulle dom bli varse hur svårt det är att stå på en scen!
Men då skulle det väl inte komma nån publik alls!
Det är svårt nog som det är. Teatern knappt halvfull och det med kärringar, som antagligen kommenderats hit med tvång eller fått fribiljetter av politikerna.
Om det åtminstonde fanns en enda snygging så skulle jag nog få den att stå av sig själv.
(masserar)
Det är tur att prästerna inte får röra den heliga masken. Tack vare det kan jag gömma entréspritsflaskan i den. Det där officiella vinblasket prästerna bjuder på är alldeles för svagt för att en konstnär skall stå ut!

(tar sig en rejäl klunk)

Ahhh, säger skådespelaren i kulissen.

Är processionen uppställd, alla gudarna maskerade?
Gossarna från Athén i sina purpurfärgade kvinnokläder med saffransunderkjolar?
Ah, nu känner jag mig som en Gud beredd att bestiga denna rullande svankärra med sitt svinhuvud.

(sätter på sig Dionysos-masken och kliver upp)

Entré!

DIONYSOS:
Ähum...

SKÅDESPELAREN:
(tittar fram bakom Dionysos-masken)
Men sufflera då!!!

DIONYSOS:
Ähim.....



SKÅDESPELAREN:
(låter Dionysos-masken falla)

Den förbannade sufflören har fallit av vagnen.
Då är det lika bra att jag som rutinerad skådespelare gör samma sortie!

(faller av vilje av vagnen)

GESTALTAREN:
I det Romerska riket hade de rika herrarna ibland så gott om slavar att man inte bara hade slavar för grovarbetet, matlagningen och serveringen.
Slavarna räckte också till för att ha slavar bara för nöjets skull.
Och till det valde man lämpliga slavar av båda könen, som fick sköta själva nöjes-betjäningen!
Men efter arbetsårets slut under Saturnalie-festen vare det slavarna som för en tid fick ta över makten och bli betjänade av Herrarna.

NÖJES-SLAVEN:
Som nöjesslav i underhållningsbranschen får man vara med om det mesta, både framifrån och bakifrån!
Här befinner vi oss i Saturnus tempel och festen, som jag skall leda, är bland alla andra fester inskriven i almanackan som Saturnalie-festen, men vem den här gamla masken, som jag skall bära, föreställer - det begriper jag inte!
Saturnus är det inte, Baccus är det inte och hade det varit Janus, då hade den haft två ansikten.

(provar masken)

Om jag är Gud eller Konung i masken vet jag lika lite som jag vet om jag är man eller kvinna.
Men det är kanske det som är meningen med den här uppochnedvända festen, som jag skall vara anförare för, att jag inte skall veta vem jag är så att jag kan föra den vart som helst.
Nej, nu vet jag! De där urtråkiga kristna moralisterna, som har börjat bygga sina egna tempel här i Rom, kallar den här festen en satans fest och dess anförare för Satan själv.
Så masken kanske föreställer Satan, en alldeles ny Gud som nu skall göra sitt bästa för att vända uppochned på världen.

(sätter på sig Saturnalie-masken)

SATAN:
Året är slut!
Festen har börjat - och skall fortsätta dag och natt tills dess det nya året börjar med Janus månad!
Jag är Satan själv, festens Gud och Konung, och på min befallning börjar nu det verkliga livet där allt skall vara annorlunda än annars.
Slaven skall var herre och herren skall vara slav, mannen skall vara kvinna och kvinnan skall vara man, den nyktre skall vara berusad och den berusade än mera berusad så att dansens virvlar vrides baklänges mot kaos.
Och framför mig skall de som förut varit herrar böja sig till jorden och visa sina blottade bakar så att jag kan välja den som bäst kan tillfredställa mitt gudomliga nöjesbegär.


Och de kvinnor som saknat män skall i det dansande festtåget rida baklänges på Satans smorda kvastskaft så att de flyger ända upp i himmelen.
Satans eget liv mellan det gamla och det nya året har börjat och där finns inte tiden längre - därför blir allt som blir gjort ändå för alltid är ogjort!
Det betyder att det är fritt fram att göra vad som helst!
Sätt igång!

GESTALTAREN:
När romarna dansade på yttersta kanten av branten före sin civilisations och sina religioners totala fall växte andra kulturer till sig i andra delar av världen.
De samtidiga keltiska religionerna låg närmare naturreligionerna och shamanernas resor till andra världar.
Och det var prästen själv som gestaltade guden Lug.

(tar fram LUG-MASKEN)

PRÄSTEN:
Det här pratet om att vad dom händer mig när jag sätter på mig den här masken är TEATER är bara oreligös och hednisk propaganda.
När jag som präst förvandlar mitt kött och mitt blod till en Gud då är det som händer ett under och den som inte tror på det är en hedning och som sådan inte värd något annat än att dräpas.

(sätter på sig Lug-masken)

LUG:
Människobarn i den ring av heliga stenar som omger oss, det är Guds röst som talar till er.
Fall på knä och knäpp edra händer.
Gud själv kommer nu att utse den av er som är värdigast - att offras som det Gamla Året.
Detta offer måste göras för att det nya året skall kunna födas.
Den vars skugga faller samman med stenens skugga när solen står som lägst är bärare av det gamla årets alla olyckor och måste dö.
Knäpp samman era händer så hårt att de inte kan skiljas från varandra.
Där är den av Gud utvalde!
Dräp honom innan han får isär fingrarna och kan försvara sig.
Klyv hans skalle så att jag kan dricka det nya årets skål i hans blod.
Skål!
Gott Nytt År!

GESTALTAREN:
Schamanernas efterträdare i de forn-nordiska rikena var präster och kungar som för maktens skull förändrade religionen att passa deras uppsåt.
De invandrade bondefolkens religioner blandades med jägarfolkens myter till en ny lära att lyda för alla.
Men bevarat i litteraturen finns fortfarande beskrivningen av hur guden Oden offrar sig själv hängande i ett träd för att på schamanens sätt kunna tränga ner i dödsriket och underjorden för att därifrån kunna återkomma med drycken, som ger liv åt allt.
Kanske är det de bevarade resterna av en teatertext avsedd för den präst som vid festen för det nya året efter midvinterblotet spelade Guden Oden.
Efter Oden kom sedan kristendomens Jesus som en julklapp in i den gamla nordiska teaterhandlingen om nedstigandet till dödsriket, Odens träd blev Kristi kors och återuppståndelse i himmelen för alla blev ett löfte från kungar och präster som fick folket att fortsätta att offra sitt liv i träldom och örlog.
Underjordens herre var inte längre den Gode Gud, som kom med livet och våren!
Nej, dödsriket blev till det skrämmande kristna helvetet och Oden blev, tillsammans med alla andra hedniska gudarna i underjordens rike, förvandlad till den Onde, Djävulen och Satan, och hans åkallan levde sedan bara vidare i våra enkla vardagssvordomar.
Stjärngossespelen vid trettonhelgen tog med kristna kyrkans hjälp över Odens vilda jakt under de elva dagarna mellan åren.
Men än i dag finns i Norden levande människor som varit med när guden Oden, gengångardrotten, i spetsen för sitt larmande följe av folk i utochinvända pälsar dragit fram i midvinternätterna mellan det gamla och det nya året för att föra med sig det nyfödda året, solen och våren.






HEDNASONEN:
(med Odins-masken i handen)

Förbjudet är vad jag gör, förbannad blir jag av prosten och evigt förtappat men ändå gör jag det på samma sätt som min far och mina förfäder:
Jag vänder utochin på min päls och sätter på mig den gamla enögda masken och förvandlas!
Jag stiger upp på min hingst, som bestiger det brunstiga stoet så att de blir till en enda häst med åtta ben, Odens häst!
Och på den hästen rider jag motsols runt begravningsplatsen ner till dödsriket och väcker upp de döda för att sedan leda dem som mitt följe i medsolsvarv upp till de levandes värld!

(gör vad han har sagt, sätter på sig Odins-masken och förvandlas)

ODEN:
Duka fram till fest i stugorna här kommer jag, Oden, med gengångargästerna! Offra er mat och er dryck till den som råder över döden och livet annars rider jag motsols runt stugan och för er med till underjorden! Öppna dörren för Oden........

HEDNASONEN:
(tittar fram bakom Odins-masken)

Vad nu? Ser ni vad jag ser?
Stugan är full med kristna stjärngossar, som äter vår offermat och dricker ur vårt brännvin.
Men tror de på Gud och vite Krist så har prästerna också lärt dem vara rädda för Djävulen.
Jag sätter på mig masken och skrämmer dem så att de aldrig mera törs gå med stjärnan!
Och ni trycker ner stjärngossehattarna över ögonen på dem och tar tillbaks brännvinet!

(sätter resolut på sig Odins-masken)

ODEN:
(vrålar och väsnas)

Här kommer Djävulen direkt från Helvittet.
Hit med brännvinet!

GESTALTAREN:
Med den bilden ur en nära men svunnen verklighet är vi nästan framme vid våra dagar.
Men innan vi kommer fram till slutet vill visst någon bakom den där masken komma till tals.

(sätter på sig Herlequin-masken )

HERLEQUIN:
Jag erkänner att jag, efter det att jag liggande på golvet som en tom mask betraktat vad som hänt i denna rapsodiska genomgång av tidens gång, hade helt och hållet fel när jag förra gången som Herlequin stod framför er som publik och påstod att Herlequin var dödsrikets konung!
Herlequin är bara ett litet namn som människorna givit mig som den dödsrikets furste jag är.

(kröner sig med dödskallemasken)

Det är också jag som är Oden, Lug, Satan, Dionysos, Osiris, Marduk och Shiva.
Jag har faktiskt lika många namn och masker, som det finns religioner bland människorna.
Och överallt i alla religioner har maktens präster och konungar stulit min mask för att i mitt namn stjäla den mat, den dryck och de rikedomar folket tvingats offra till mig !
Men en dag kommer jag att stiga upp från underjorden och tränga in i verkligheten genom att stjäla en mask från maktens människor och ta tillbaks allt och mer därtill!

(sätter på sig den elektroniska masken)

MÖRKRETS FURSTE:
Återvänd från den virtuella cyberspace som numera är människans världsrymd från en resa långt bortom gränserna i liftarens guide till galaxen når jag via internet den största publik någon skådespelare någonsin nått.

Och vad jag sett och vad jag lärt under min resa till den andra världen ger mig makt att förgöra den som inte lyssnar till mig och lyder mig.
Hans hjärna kommer att förtvina tillsammans med hans dator när mina datavirusprogram tränger in och förgör den verklighet han upplever som sin!

Det är jag som är härskaren i dödsriket och nu när jag som ett följe av alla gamla härsklystna gudar hypersnabbt drar ut på nätet finns inga koder och spärrar som kan bromsa mig.




Alla nationers och internationella trusters kända och hemliga dataförmögenheter fördes på en nanosekund för flera sekunder sedan automatiskt över till en värld långt bortom för levande människor begripliga avstånd.
Dödens hand lägger sig över den mänskliga makten och vartefter maktens handhavare upptäcker vad de förlorat dör de för egna händer.
De bäst informerade och de mest intelligenta dog för länge sedan, dumskallarna sitter kvar framför tomma dataskärmar, där jag nu talar om för dem hur de bäst skall hitta till dödsriket, dit dit deras pengar och deras makt försvunnit.
Nu har de alla hunnit dit för att leta.
Döda människor söker dåligt efter något som försvunnit för dem.
Aldrig hittar de livet.

(kommer skrattande fram i dödskallemasken ur den elektroniska masken)

Jag är ensam levande kvar.
Härskare över en oändlig död och ett litet liv.

SLUT




© Per Simon Edström
Skriven den 10 september - 27 december 1995
Reviderad för spelning den 16 - 27 september 1999.