 |
 |
 En viktig princip som man måste beakta vid restaurering är reversibilitet. Denna princip innebär att något som läggs till föremålet också skall kunna avlägsnas utan att man skadar det. Med tanke på framtida restaureringar bör det också vara möjligt för en yrkesman att vid en närmare granskning kunna särskilja lagningar och kompletteringar från orginalarbetet. En avgörande skillnad mellan museal konservering och restaurering av möbler i privat ägo är att de senare ofta fortfarande används i sin ursprungliga funktion och därför kräver särskilt anpassade åtgärder för att förhindra ytterligare nedslitning. Vad som är väsentligt är att dessa åtgärder inte bidrar till att skapa felaktiga föreställningar om föremålet eller på sikt skada det. Möbelrestaurering innebär ofta en avvägning mellan kulturhistoriska synpunkter och en önskan att få en vacker och funktionsduglig möbel. Detta kluvna förhållande mellan etik och estetik behöver emellertid inte innebära oförenliga ståndpunkter. Frågan om vad som är att betrakta som skada och vad som är slitage är liksom frågan om vad som är vackert beroende av faktorer som kulturell bakgrund, kunskap och attityder. Om man får en större kunskap om äldre möblers konstruktion och ursprungliga utseende kanske detta kan mana till ett mera medvetet förhållningssätt när det gäller vård och restaurering. Avsikten med en restaurering bör vara att åtgärda skador och gamla lagningar med hänsyn till varje enskild möbels konstruktion, funktion och estetiska helhetsintryck. En av de viktigaste etiska utgångspunkterna bör således vara föremålet i sig och dess faktiska kvaliteter. Inte minst viktigt är det att bestämma var man ska stanna i sina åtgärder, m.a.o. göra klart för sig vilket resultat man vill uppnå och varför. Stor vikt bör läggas vid att inte mer än nödvändigt påverka möbelns patina, d.v.s. de åldersförändringar i ytan som uppstått genom inverkan av ljus, naturligt slitage och dagligt användning. Patinan bidrar till en gammal möbels karaktär och utseende, den berättar också om möbelns historia och hur den har använts. Möbelrestaurering kräver förutom ett kvalificerat hantverkskunnande även kulturhistoriska kunskaper och ett vaket omdöme. Ansvaret för att bevara vårt äldre möbelbestånd i oförvanskat skick åvilar emellertid inte bara yrkesmannen utan i lika hög grad ägaren, antikhandlaren och andra som har med gamla möbler att göra.
|
Tidigare renoveringar
Otaliga möbler har förlorat sitt historiska intresse genom felaktiga och omdömeslösa renoveringar. En önskan att göra möblerna så vackra och fina som möjligt har inneburit att det ibland blivit frågan om mycket hårda behandlingar. Gemensamt för dessa åtgärder är att de ofta ändrar karaktär på möbeln så att denna får ett felaktigt utseende både ur stil- och ålderssynpunkt.
Under 1800-talet var det vanligt att man byggde om äldre möbler efter rådande modestil och det var också vanligt att man lät jämnputsa fanerytorna, en åtgärd som tyvärr fortfarande är vanlig. Syftet var att utplåna slag- och tryckmärken, men också att återge det solblekta faneret sin ursprungliga färg. Det säger sig självt att en sådan behandling inverkar menligt inte bara på patinan utan även på möbelns livslängd. Konsekvenserna ser vi idag på åtskilliga gamla möbler, de från början 2-3 mm tjocka faneret har på vissa ställen putsats igenom med påföljd att blindträet lyser igenom.
Vad det gäller torksprickor har olika metoder använts. En metod har varit att demontera möbeln och bygga om den efter materialets nya jämnviktsförhållande, en annan har varit att fylla ut sprickor med nytt material. Med tanke på träets svällning och krympning och särskilt 1700-talsmöblers ofta bristfälliga underarbete och konstruktionsdetaljer, skulle det vara önskvärt att i största mån betrakta strukturella förändringar i form av torksprickor som naturliga åldersförändringar. En lagning blir oftast inte varaktig, utan åsamkar istället möbeln ytterligare skador. Sprickan kommer tillbaka, ibland bredvid lagningen, något man kan se på många renoverade möbler.
1700-talets ytbehandlingsideal var att möblerna skulle vara så skinande som möjligt. Detta gällde både vaxade, fernissade och lackade möbler. Trots spritlackernas utveckling förblev vaxpolering även under 1700-talet den vanligaste ytbehandlingen. Det är först i samband med klassicismens mahognymöbler som man övergår till rena schellackspolityrer. Det är också under denna period som den s.k. franskpoleringen vinner insteg.
Vid renoveringar har det emellertid varit vanligt att man franskpolerat även möbler från tidiga sekler, något bidragit till att ge oss en felaktig bild av dessa möblers ursprungliga ytbehandling. Det var också vanligt att man använde en färgad polityr för att dölja defekter och lagningar. Eventuella retuscheringar utfördes med spritbets, men då denna inte var ljusäkta framstår retuscherna idag som svarta missfärgningar.
En betydligt allvarligare färgförändring är den under de senaste decennierna så poulära avlutningen av målade möbler. Avlutning är en oåterkallerlig åtgärd som kraftigt decimerat vårt bestånd av målade allmogemöbler.
Ett annat stort problem som dykt upp under senare år är användandet av syntetiska lim. Förutom att de är svårlösta vet vi inte så säkert hur de reagerar och påverkar möbeln på sikt. Så långt det är möjligt bör man vid restaurering använda samma material som vid möbelns tillverkning.
 |
Webbmaster R Söder, Mariestad. För kontakt: 
|