Möbeltyper: Medeltidens väggfasta skåp och bänkar finns kvar under denna period. Kistan är den vanligaste möbeltypen. Den är en förvaringsmöbel, enkelt hoptimrad och gärna dekorerad med målning. Skåpen är av hollänsk typ med fyra dörrar och fyllningar, inramade av hopplister. även bordet har holländsk karaktär med sin tunga skiva och sarg uppburet av ett kryssformat underrede. Sittmöbler är bänkar och pallar, lösa stolar i den mån de förekommer har renässansens enkla, rektangulära konstruktion med svarvade ben, förenade genom tvärslåar. De saknade ännu karmar och karmstöd. Även fällstolen är känd från denna tid liksom holkstolen.

Träslag: Det mest använda är ek.

Ornamentik: Man har antika motiv med vapen, lejon, gripar, akantusrankor etc.

Karakteristik: Den antika stenarkitekturen har också i hög grad satt sin prägel på svensk renässans. Möbelsnickeriet använder sig av triumfbågar, kolonner och pilastrar, friser och listverk.

  Möbeltyper: Skåpen börjar undantränga kistan som förvaringsmöbel och blir med 1600-talets ingång verkliga praktbyggnader. Det holländska renässansskåpet av dörrtyp blir allt vanligare, likaså de tyska kabinettskåpen på ett underrede av sex, åtta eller fler kolonner. Den medeltida kredensen fortlever dessutom även nu. Som förvaringsmöbel används också gärna skrinet i olika storlekar och former med bärhandtag och säkra lås (det medfördes ofta på resor).
Stolarna börjar nu allt allmännare undantränga de väggfasta bänkarna - det är renässansens enkla raka typer. Nu kommer karmstolen fram med armstöd och ryggens överkant försedd med två toppstycken på vilka ryggkläder upphängdes. Allmogen har som sittmöbel en s.k. klaffbänk eller klappbänk, konstruerad med rörlig rygg, som kunde fällas över från dn ena sidan till den andra. Ställd mot väggen och med nedfälld rygg kunde den fyllas med sängkläder och fungera som sovplats. Borden har nu vanligen fyra ben, ofta med balusterform.

Träslag: Mestadels ek.

Ornamentik: Liknande renässansens.

Karakteristik: Möbeltyperna är till sin konstruktion i huvudsak raka och rektangulära. Ett visst drag av större bekvämlighet och smidighet kännetecknar dock den yngre vasatidens inredningskonst. En tydlig praktverkan eftersträvas i kistornas rikt skulpterade framsidor och i skåpens palatsfasader.
Relieferna eller de mot en bakgrund framspringande fasaderna blir alltmer betonade. Motiven utgörs ofta av heraldiska vapen, hämtade från träsnitt och gravyrer.
Fotställ på stolar och bord svarvas till kulstavar eller får kolonn- och balusterform. Ramdelar och fyllningar kantas tidstypiskt med hopplister, tätt vågiga och ofta i ebenholts eller enklare svartbetsat träslag.
Träslagens naturliga färger börjar nu få framträda som en reaktion mot den tidigare livliga och bjärta färgbehandlingen

En stormaktstid då nya stilimpulser från norra och västra Europa lätt fann vägen till slott och herrgårdar.
Skåpet får sitt defenetiva genombrott, periodens praktmöbel.
Dekorationsmålning: Färgen är tyngre med mörka bottenfärger. Akantusdekor (franskinspirerad), med flikiga blad, snidad eller målad, eller som mönster på gyllenläder och textilier.
Balustern: En vanlig form på stolarnas ryggbrickor, förekom också senare.
Boulle-arbeten: (efter Parismästaren A C Boulle) inläggningar med sköldpadd, elfenben och mässing på franska lyxmöbler som byråer och skrivbord.
Broskornament: Mjuka c-formationer, liknande öronmusslan.
Fast stolsstoppning: En nyhet, tidigare hade man en lös dyna på träsitsen.
Förgyllning: På rikt snidade möbler s.k. guldbarock.
Spiralvridna pelare: På skåp, stols- och bordsben, ryggstöd m.m.

Praktmöbler: Nästintill eller helt förgyllda, som bord, gueridoner, speglar och ramar.
Stolar: Kron-stolar (Karl XII-stolar) var vanliga, hade ofta bred och högt placerad tvärslå mellan benen, ryggbricka och sits var ofta rottingklädda. Från England kom "Chaise-longuen" (chäslongen), en vilstol som hade ställbar ryggram med bärkedjor.
Borden: Rikt utsirade ofta förgyllda med ibland läderklädd skiva, ofta ornamenterade med akantusblad och beslag. Berain-stil, festoner och girlander. Växtmotiv, hjälmar och sköldar.

Praktmöblerna: Hade franska kurvor, men var borgerligt betonade. Tysk-Hollänskt inflytande på möblerna.
Vardagsmöblerna: Kistan byttes ut mot skåp eller byråer, Stora klädskåp av nordtysk typ var vanliga, 2 dörrar och lådor längst ner. Kistan användes som förvaringsmöbel, sängen var flyttbar och ej väggfast.

Träslag: Björk och furu var vanligast i svensk barock, ek, valnöt, kastanj, ebenholts, sykomor och exotiska träslag, även något mahogny (franskbarock). Valnöt (engelskbarock). Till iläggningsarbeten användes ek, alm, bok, ceder, päron och palmträ m.m.

Kabriolben: Stols- och bordsben i kraftiga S-kurvor.
Claw and ball: Kulklo-fot, avslutning på stolsben efter engelsk förebild.
Lackmålning: Kina-inspirerade motiv.

Möbeltyper: Enkla och funktionella, Tysk-Hollänsk tradition, ofta fanerade skåp med underrede.
Byrån: Har arbalet front med räta lodlinjer, korta fötter.
Skåp: Klockfodral och urfoder, dekoreras med figurer och ornament i Kinesisk stil

Träslag: Furu och björk (svenskt), ek, valnöt, mahogny, rosenträ, och körsbär (franskt), valnöt, ek, bok, alm, furu, kastanj, lind och päron (engelsk).
Ornamentik: Festoner, akantus och palmblad i början på perioden, men senare enklare och inte så svulstigt. Den rika skulpteringen och förgyllningen försvinner och ersätts med Kinesisk ornamentik, som framträder mestadels förgyllt i svag relief mot lackgrund.

Möbelformen anknöt till den klassiska antikens former och ornament. Dekorativa motiv som bandrosett, medaljong, urna, festong (bladgirland) och kolonner m.m. Bårder som meander eller á la gregue, bandfläta, fascesstav, löpande hund, pärlstav och äggstav. En blomma (fleuron), där stolsbenet är fäst i sargen. Stolsbenen är avsmalnande nedåt och kannelerade d.v.s. försedda med längsgående räfflor. Tidiga gustavianska stolar har ofta runda ben, senare har ofta fyrkantiga. Höggustavianska påkostade lådmöbler har rik intarsiadekor och mässingslister med bandrosett och festong.

Möbeltyper: Rokokons möbler lite omgjorda, så att de blev nättare.

Byrå:Tvålådiga med högre ben.
Skåp: Större skåp, ofta framskjutande på mitten.
Sekretär: Typisk gustaviansk möbel, höga ben med en klaff som täcker större delen av fasaden, fantastiska inläggningar av faner. Dokument och myntskåp gjordes i samma typ som sekretärer.
Skrivbord: Vanligt med cylinderklaff, men även skrivbord med uppsats vid ena sidan var vanliga.
Stolar: Inslag både av rokoko och det som sen skall komma det sengustavianska. Svängda ryggstöd, svarvade eller kanelerade ben.
Träslag: Mahogny och även björk och furu.

Ornamentik: Sparsam. Pärlstav, äggstav, palmetter, urnor,vaser, (lesbisk kymation, hjärtformade blad).

Karakteristik: Rokokons lätta och eleganta drag. Det buktiga ersätts av det raka med plana ytor, mera intarsia. Plattare stoppning i sitsarna. Geometriska former blir vanliga.

Blank, mörk mahogny, förgyllda bronsbeslag. Arketektonisk uppbyggnad med kolonner, pelare och nischer. Detaljer som pelare i vit italiensk marmor. Byrå- och bordsskivor i vit italiensk eller porfyr. Antikinspirerade ornament som akantus, palmetter, lagerkransar, lejontassar, lyror, delfiner, svanar och hermpilastrar krönta av människohuvuden. Krigiska emblem som örnen (Napoleons symbol), sköldar och lansar. Egyptiska inslag som lotusblomma, sfinx och grip. Stolar med sköldformat ryggkrön (peltaform) och utsvängda bakre ben. Långa tunga soffor med raka sidostycken. Brons och porfyr var dyrbara favoritmaterial i inredningen. Siden och andra textilier i starkt lysande gult, rött, grönt och blått. Draperade tunna gardiner, ofta i ett par färger och i flera lager. Tidens modemöbel var chiffonjen, en hög kombinerad byrå och skrivmöbel med arkitektonisk uppbyggnad. Empirsängen med utdrag från fotändan. Hela möbelgarnityr. Soffa, bord och stolar i nhetligt utförande.

Chiffonjen: Med sinnrik inredning bakom skrivklaffen.
Fåtöljen: Starkt bakåtsvängd rygg,armstöd burna av sfinxhuvuden.
Stolar: Både engelska och franska drag. Salongs- och vardagsstolar.
Sängar: Praktfulla med himmel och gardiner.
Soffor: Långa och raka försedda med kolonner.

Träslag: Mörk mahogny samt björk, körsbär och alm.

Ornamentik: Den hämtades från Frankrike, som använde romerska örnar, urnor, kandelabrar, trefötter, emblem, sfinxer, palmer, flammande facklor, trumpeter,svärd och mytologi. Figurer i serie användes strängt geometriskt.

Karakteristik: Den senare empiren har har två strömningar. Den ena utgåt från den sengustavianska tiden med smäckra ofta vitmålade sängar, soffor och stolar. Den franska är den andra och den är kraftfull och solid, ibland klumpig och tung.

Färg: Mörk mahogy, förgylld brons, marmor och porfyr.

Biedermeier eller senempir, som stilen kallas i Sverige, är en ren fortsättning på vår svenska Karl Johanstil. Den är enklare och mjukare i sin formgivning. De lätta stolarna är karaktäristiska. Det är företrädesvis tyska, men även i viss mån danska möbler som utgjort förebilder för våra svenska möbler vid denna tid.

Sängarna: Prakfullt utstyrda med himmel och gardiner.
Sofforna: Långa raka gärna försedda med kolonner, även med svängda armstöd likt ymighetshorn.
Stolarna: Lätt svängda, nätta former, smäckra stolar med rottingsits.

Träslag: Mahogny, björk, alm och körsbör. Ljus björk ofta med detaljer i svärtat trä.

Ornamentik: Sparsam efter tysk förebild, ofta inläggningar, solfjäderornament, inläggningar i halvmåneform.

Karakteristik: Biedermeiern har ofta den tyska stilens lätt svängda former, stolarna har rektangulära svängda ben, lätt svängt armlän och ryggstöd, stoppade sitsar, men ryggen ofta öppen med en mittslå. Sofforna lätt utåtböjda sidor, stoppade sitsaroch rygg. Borden ofta rund skiva, rektangulära smala ben.

Nygotiken är nog mest känd genom sina kyrkor, säkert hundratals, stilen ansågs särskilt lämpad för klerikala byggnader liksom för bibliotek och skolor. Stilens flitigaste utövare i Sverige var Helgo Zettervall. I skåne var Zettervalls äldre kollega och antagonist Georg Brunius, medeltidsarkitekturens vapendragare. Brunius föredrog dock medeltidens första period, den romanska, men har vid ett tillfälle även använt sig av gotiken.

Mest rörde det sig om förvaringsmöbler som chiffonjeer och bokskåp och träslaget var vanligen mahogny eller björk, den senare ofta ljus och svartbetsad i kombination. Liksom motsvarande empirmöbler är de utformade som små byggnadsverk, men med den skillnaden att empirens frontoner, kolonetter och pilastrar ersatts av gotiska spetsbågar, fialer, krabbor och korsblommor.

Även stolsryggarna försågs gärna med för stilen karakteristiska detaljer, likaså eldskärmarna, medan borden i mindre utsträckning påverkades av det nygotiska formspråket. Rottingmöbler passade bra för nygotiken. Gjutjärn var populärt.

En parantes i svensk möbeltillverkning. Den föddes i England, herrum och bibliotek inreddes i bland med sådana möbler.

Skåp: Smala, höga med glasdörrar, spröjsar utformade med gotiska spetsbågar.

Chiffonjen: Lever kvar, nu med hörnpelare och tornspiror, överstycken med trappstegsgavlar avslutande med ett kors.

Hela möblemang oftast i ek. Skåp med arkitektonisk uppbyggnad men mera upplöst form och skulpural reliefdekor. Tunga bord med enormt kraftiga svarvade bordsben med kryss. Stolar av typen crown chairs med höga, smala ryggstöd. Rottingflätning eller läderimitation var vanligt på stolarna. Stora karmstolar med spiralvridna ben och klädd rektangulär rygg. Nybarocken blev nästan enbart matsalsmöbler med matbord, stolar, karmstolar och matsalsskåp.

Träslag: Valnöt, slät och flammig björk, ek, praktmöbler i ebenholtz med bronsinläggningar.

Ornamentik: Svarvade ben och ryggstolpar med balusterform.

Praktmöbler: Boulleteknik med bronsornament, fyllningar med hög relief, fruktmotiv, pilastrar med bladornament. (A C Boulle Fransk hovsnickare och arkitekt).

Karakteristik: Tunga ramar med rik dekor, spiralsvarvade ben, buffémöbler med stora tunga överstycken.

Impulserna kom från Paris där världsutställningen 1867 blev höjdpunkten.

Möbler: I den nygustavianska stilen var det salongsmöblerna som blev de mest karaktäristiska. Typiskt var soffor, fåtöljer, stolar som ibland var spensliga intill bräcklighet, samt skåp på höga ben med spegeluppsats. Vidare spegel med konsolbord. Tendensen att fylla ut intriören med småmöbler blev vanligt på 60-70-talen. Man hade småbord på tre fötter, piedestaler för blommor, blomsterbord, taburetter, pallar och eldskärmar. Klädseln på möblerna var ylletyg eller siden, randigt eller med blommönster. Färgerna på tygerna ofta blått, starkt mättad.

Träslag: Ebenholtz eller svarbetsad päron användes. Flammig björk förekom också.

Ornamentik: Svarvade ben och ryggstolpar med kanelyrer och balusterform, avslutades upptill med knoppar. Bandornament och pärlstavar i sarg och överstycken. Blad och blommotiv. Meander, löpande hund, äggstavar, tandsnitt, lagerkransar, lyror och medaljonger.

Karakteristik: Sittmöblerna hade svarvade raka ben och ryggstolpar. Stolarna hade sköldformade ryggar. Stoppningen var djuphäftad.

Jämfört med 1700-talsklassicismen: Som hade strama former och väl avvägda proportioner. Stolarna var förgyllda, bonad valnöt eller målade i t.ex. ljusgrått. Platt stoppning. Möbelklädsel och överdrag i klara färger.

Denna var en imitationsstil som kom till oss från Tyskland.

Möbler: Vanligast förekommer möbeltyper som matsalsbord, stolar, skåp och serveringsbord. Skåpen var uppdelade i underskåp och skänkhylla samt överskåp. Skåpluckornas fyllning hade mittornament med diamantsnitt. Profilsvarvade kolonner förekom. Bord och stolpar med profilsvarvade ben med kanelyrer. Stolarnas sits och rygg i rottingflätning.

Karakteristik: Stilen var rik på inredningsdetaljer, antiennier, stafflier m.m.

Ursprunget till denna modestil kan härledas från den fornnordiska idealbildningen. De arkeologiska och litterära strömningarna med Götiska förbundet var främsta orsaken till stilens popularitet. Stilen varade endast en kort period och fick en viss spridning i (samband med) restauranger och socitetshus.

Möbler: Bord, stolar, sängar och skåp utfördes i tunga, klumpiga former av ek eller furu. Ytorna dekorerades med drakslingor och runtecken i en grund relief och även som glödritning. Ryggstolar och sänggavlar avslutades med drakhuvuden eller groteska masker. Stilen kallas därför även drakstil.

Genom de orientaliska impulserna med brokiga draperier och ottomanöverkast fylldes nu salonger och herrum. Tapetseraryrket som tidigare varit ett yrke i skymundan fick nu sina glansdagar.

Möbeltyger och material: Sittmöbler i mjuka stoppningar med tjocka tyger i mättade färger blev nu de genomgående möbeltyperna. Sofforna utformades i nya fantasifulla former. En sådan tp var "vis á vis", där man sitter på var sin sida, men vänd mot varandra. Det är också puffarnas och kuddarnas tid. En fåtölj med armlän den s.k. "Emman" blev symbolisk för tiden.

Långa fransar, snörmakerier med bollar och tofsar blev så populärt att även bordsskivorna spikades med snörmakerier. Hjul monterades på fåtöljerna för att göra dem lättare att förflytta. Tapetserarstilen hade även stor framgång i Danmark och kallades där "Klunke-stilen".

Konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 blev upptakten till den den nya rörelsen och efterföljdes av konstindustriutställningen i Friesens park 1909 som blev jugendperiodens höjdpunkt. Stilen var en opposition mot tidigare mörka interiörer.

Möbler: Möbeltyperna fick från början en lyxbetonad prägel. Mestadels var det representations- och utställningsmöbler. Stilen blev en lyxstil, vilket man även framhöll i katalogen. Träslagen av ek och mahogny samt exotiska träslag som valnöt och jacaranda. Under den senare delen av epoken mahogny-betsad björk och slutligen även gulbetsad björk. Sovrumsmöblerna var genomgående vitlackade. Klädseln på sittmöblerna var vanligen skinn (oxhud eller buffel), vilket var tidens specialitet. Även kraftiga hemslöjdstyger förekom.

Ornamentik: Jugendstilen var en dekorativ stil, där växt- och blommotiven dominerade på möblerna blev de utförda i lågrelief. I fyllningar på skåpsluckor målades figurativa motiv med kvinnokroppar.

Karakteristik: Jugendstilen var en konstnärlig dekorationsstil med vaga former i möblerna. Formen doldes ofta av slingrande dekor.