|
Sittmöbler
På äldre stolar, fram till en bit på 1800-talet, är stolssargen hopfogad med tappar, som låses med pinnar,
vars ändar kan anas på utsidan även om de är övermålade med flera lager färg. Är pinnen fyrkantig är det ett
tecken på äkthet. Ompinnade och eftergjorda stolar samt en del utlänska 1700-talsstolar har runda pinnar. Längre
fram på 1800-talet hopfogade man i stället med hjälp av centrumtappar i stor utsträckning utan synliga spärrpinnar.
Kopior av 1700-talsmodeller utförda på 1800-talet är vanligen sammanfogade med centrumtappar.
********** Skarvarna i ryggstödet där krönet är infogat indikerar också om stolens ålder. På en stol gjord på 1700-talet eller 1800-talets början går skarven antingen horisontellt eller vertikalt, och tappen spärras oftast av en synlig pinne, som i sargen. Senare gjordes skarven diagonal utan spärrpinne.
Alla stolsmakare gick naturligtvis inte över till att hopfoga stolar på ett nytt sätt. Många var konservativa och fortsätte som de varit vana med. Landsortssnickarna höll längst fast med de gammla hopfogningsmetoderna. Att en stol är hopfogad på ett gammalt sätt är alltså ingen garanti för att den är gjord på 1700-talet eller tidigt 1800-tal, även on det är troligt. Andra ålderstecken är kvarsittande gamla handsmidda nubb från tidigare klädsel på stolssitsen eller många spikhål på stolssargen. ********** Även träslagen följer vissa riktlinjer. Ek är vanligt i Sverige och Europa, särskilt under barocken. Valnöt användes sällan i Sverige, men var vanlig i Frankrike, Italien, Tyskland, Holland och England. Bok är främst vanligt i Frankrike, men förekom också i Tyskland, England, Danmark, liksom i sydsvenska stolar. Körsbärträ och plommonträ tyder ofta på franskt eller engelskt provinsarbete. Björk och al användes främst i Sverige men även i Finland, Norge och ibland i Ryssland. Mahogny användes från omkring 1730 i England, från sent 1700- tal i Sverige och i Europa, vavligt under 1800-talet. **********
**********
**********
Mer kommer!!!!!!!!
|