Symfonin är en cyklisk orkesterkomposition av sonattyp. Den växte fram under 1700-talets första hälft ur den till konsertsalen överförda napolitanska operasinfonian, vars tre delar så småningom blev tre självständiga utvidgade satser. Symfonins centrala utveckling bars till en början upp av italienska mästare som t ex Pietro Locatelli. Under 1740-talet utökades symfonin till att omfatta fyra satser. Snart kom Tyskland och Österrike att få en dominerande roll med den förste store mästaren Joseph Haydn. Här kan nämnas hans tolv "Londonsymfonier". En förfinad symfonistil har Wolfgang Amadeus Mozart. För Ludwig van Beethoven blev symfonin i hög grad en personlig bekännelse och ett allmänmänskligt budskap. Han varierade uttryck och form inom allt vidare gränser utan att sambandet med symfonins grundtyp gick förlorat. I t ex den sjätte symfonin "Pastoralsymfonin" finns inslag av konkret programmusik och i den nionde symfonin finns sångsolister och kör med i finalen.

Beethovens symfonier blev i hög grad vägledande för hela 1800-talets symfonikompositörer och deras verk. Bland de som håller fast vid symfonins vedertagna former och som i stort sett utesluter programmusikaliska tendenser kan nämnas: Franz Schubert, Felix Mendelssohn, Robert Schumann, Franz Berwald, Anton Bruckner, Johannes Brahms, César Franck, Pjotr Tjajkovskij och Antonin Dvorak. Programsymfonin föregångsman är Hector Berlioz. Hans lärjunge Franz Liszt skapade en ny i regel ensatsig symfonityp, den symfoniska dikten, med verk som "Les preludes". Gengren symfonisk dikt blev under senare delen av 1800-talet livligt omhuldad av

bl a Bedrich Smetana, Alexander Borodin, Antonin Dvorak, Petr Tjajkovskij, César Franck, Richard Strauss, Jean Sibelius, Calude Debussy, Edward Elgar och Arthur Honnegger.

Bland symfoniker runt år 1900 och under 1900-talet må främst nämnas: Gustav Mahler, Jean Sibelius, Carl Nielsen, Ralph Vaughan Williams, Igor Stravinsky, Sergei Prokofiev, Paul Hindemith, Dimitri Sjostakovitj, Sergej Rachmaninov, Karol Szymanovski, Benjamin Britten och Witold Lutoslawski.

I Sverige har symfonier bl a skrivits av Wilhelm Stenhammar, Wilhelm Peterson-Berger, Hugo Alfvén, Kurt Atterberg, Ture Rangström, Natanael Berg, Hilding Rosenberg, Gösta Nystroem, Dag wiren, Lars-Erik Larsson, Karl-Birger Blomdahl, Jan Carlstedt, Edward Tubin och Daniel Börtz.

Min avsikt är inte att ge någon historisk expose över symfonins utveckling utan snarare ge exempel på några av de kända symfonikerna, dvs symfonikompositörerna.

När det gäller CD-inspelningar av symfonier är marknaden mycket stor. Inte minst gäller detta tonsättare som t ex: Joseph Haydn, Wolfgang Amadeus Mozart, Ludwig van Beethoven, Franz Schubert, Robert Schumann, Hector Berlioz, Johannes Brahms, Felix Mendelsohn, Antonin Dvorak, Pjotr Tjajkovskij, Gustav Mahler, Anton Bruckner, Sergej Prokofiev, Sergej Rachmaninov, Arthur Honnegger, Franz Berwald, Hugo Alfvén, Jean Sibelius, Carl Nielsen, Edward Elgar, Ralph Vaughan Williams och Dimitri Sjostakovitj.