Ken Anderson

I förra programmet berördes bl a fortsatta riktningar inom den musik som rådde vid nazisternas maktövertagande.

Det fanns även tonsättare som stannade kvar och verkade i det tredje riket. Här rör det sig om bl a Carl Orff, Werner Egk och Richard Strauss.

Carl Orff skrev bl a Carmina Burana som uruppfördes 1937. (Musikexempel).

Werner Egk accepterades av nazisterna och kunde obehindrad arbeta vidare. Han fick vid Berlinolympiaden 1936 en kompositionsbeställning som utmärktes med guldmedalj. Verkade som dirigent och kapellmästare vid Berliner Staatsoper till 1945. (Musikexempel från något av Egks verk).

Richard Strauss sökte ny librettist efter Hofmannsthals död 1929. Kom i kontakt med författaren Stefan Zweig som gjorde librettot till Die Schweigsame Frau. Han ville göra en operabuffa men insåg inte att förhållandena i Tyskland hade förändrats 1933. Strauss gjorde flera misstag som gav intrycket av överseende med nazisternas doktriner. När Toscanini i protest lämnade Bayreuthfestspelen 1933 ställde Strauss upp för att rädda festspelen och för att fira 50-års minnet av Richard Wagners död. Till följd av detta utnämndes han av Goebbels, utan att först fråga, till president i den nybildade Reichsmusikkammer. Strauss protesterade när Fritz Busch entledigades som dirigent i Dresden genom att ställa in uruppförandet av Arabella. Han trodde inte heller att förbudet att spela pjäser av judiska författare gällde hans arbete med Zweig. Han sände librettot till Hitler och fick klartecken till att föreställningen kunde äga rum, även om den bröt mot lagen. Zweig flyttade till Zürich där han hade fortsatt korrespondens med Strauss. Strauss brev uppsnappades av Gestapo. Zweigs namn hade tagits bort från

program och affischer till det första uppförandet av Die Sweigsame Frau 1935 och Strauss krävde med framgång dess återinsättande. Men efter fyra föreställningar – när nazisterna tagit del av hans brev till Zweig – förbjöds operan samtidigt som Strauss beordrades att avgå som president för Reichsmusikkammer. Efter detta var han blott och bart tolererad av regimen och kunde koncentrera sig på andra musikverk, operor, ett stort antal konserter och sånger samt hymnen till de olympiska spelen i Berlin 1936. Vid krigsslutet förstod Strauss vad nazisterna gjort med hans fädernesland. (Musikexempel från Rosenkavaljeren och Also sprach Zarathustra).

Wilhelm Fürtwängler övertog den musikaliska ledningen för Wagnerfestspelen i Bayreuth. 1933 blev han förste kapellmästare vid Berliner Staatsoper och strax efter direktör för denna, preussiskt statsråd och vicepresident i Reichsmusikkammer. Redan 1933 protesterade han i brev till myndigheterna mot behandlingen av Bruno Walter, Otto Klemperer och Max Reinhardt. 1934 dirigerade han Paul Hindemiths opera Mathis der Mahler som senare förbjöds. Han publicerade då sin berömda artikel Der fall Hindemiths som ledde till att tvingades lämna sina befattningar och ha en mer opolitisk hållning. 1936 erbjöds han efterträda Toscanini som ledare för New York filharmonikerna men intrigerades bort. Fortsatte som dirigent i Bayreuth, Salzburg, Berlin och Wien. Turnerade under kriget i bl a Sverige. Klandrades ofta för att han inte lämnade Tyskland under tredje riket. Motiverade med att han hade vissa möjligheter att påverka och att han tog ställning för andra musiker som Paul Hindemith. Frikändes helt av de allierades denazifieringskommission 1947. (Musikexempel från något av Furtwänglers egna verk).

Karl Amadeus Hartmann drog sig tillbaka under nazistperioden. (Musikexempel från någon av hans symfonier).

Den holländske dirigenten Willem Mengelberg blev på grund av sin hållning under den tyska ockupationen av Holland 1940-45 entledigad från sin befattningar som bl a Concertgebouworkestern i Amsterdam. Mengelberg var dock en av de stora föregångarna när det gäller Gustav Mahlers verk.

Även den tidigare omnämnde Anton (von) Webern stannade kavar i det tredje riket, han blev på grund av ett misstag skjuten av en amerikansk soldat.

Andra som var verksamma under denna regim var t ex dirigenterna Herbert von Karajan, Georg Szell, Eugen Jochum och Karl Böhm.

Under kriget förstördes ett flertal konsert- och operahus när de allierade bombade Tyskland.

Uttrycket Entartete Musik myntades under 1800-talet och refererade till musikalisk abnormitet/urartning. Nazistpropagandan tog upp detta uttryck och använde detta mot bl a atonal musik, jazz och främst verk av judiska tonsättare. Som följ av detta blev degenererad en ny norm för tysk lagstiftning. Entartete Musik utställningen i Düsseldorf 1938 kan sägas vara lågvattenmärket i detta sammanhang. Entartete Musik omfattar verk och musikriktningar som förbjöds samt musiken som skapades i exil av tyskar. Denna musik censurerades först i Tyskland sedan i de ockuperade länderna.

Även om Entartete Musik försvunnit från dagens politiska kulturdebatt så finns all anledning att varna för att detta kan återuppstå inte minst som uttryck för starka nationalistiska tendenser. Att använda antal radiolyssnare och skivförsäljning är exempel som kan hota pluralismen. Vädjan om tolerans, yttrande rätt och kulturell debatt är i dag minst lika viktigt som tidigare.

Som avslutning spelas Arnold Schönbergs "En överlevande från Warszawa, opus 46".