Mot upplysningstidens förnuftstro och klassicismens regler ställer romantiken känsla och fantasi. Den franska revolutionen 1789 och industrialismen skapar en ny samhällsuppfattning. I detta samhälle blir konstnären en särling som är utpräglad subjektiv med ett personligt uttrycksbehov.

Romantiken är en benämning på de strömningar inom musiken som kort efter 1800 kom att dominera och sedan i stort sett behärskade hela 1800-talets musikskapande och i viss utsträckning även den första hälften av 1900-talet. Romantiken står i många avseende i motsats till den klassicisistiska musiken. Utmärkande för musiken är en utpräglad subjektivism. Intensitet, fantasi och känslorikedom är följaktligen väsentligare än klarhet, balans och allmängiltighet. Innehållet är viktigare än dess gestaltning och form. Gränserna mellan realitet och fantasivärld suddas gärna ut, dess ämnen ligger ofta i något slags drömvärld (naturens, nattens, andevärldens, barndomens, sagans, den nationella forntidens, exotiska länders). Intresset för folklore och folkmusik spelar också en viktig roll. Musiken blir ofta bunden vid ett program eller står på annat sätt i intimt samband med andra konstarter. Det finns också en tendens till det lyrisk/imp-ressiva, rapsodiska och improvisatoriska. Harmoniken blir hos de romantiska tonsättarna allt djärvare och friare med en berikad orkesterklang bl a genom användandet av nya instrumenttyper.

Romantikens hemland är i första hand Tyskland och även i någon mån Frankrike. Klart romantiska stildrag finner vi hos t ex Ludwig van Beethoven, Carl Maria von Weber och Franz Schubert. Under de första decennierna av 1800-talet föds ett stort antal av de främsta romantikerna: Felix Mendelssohn, Robert Schumann, Fredric Chopin, Hector Berlioz, Franz Liszt och Richard Wagner.

Under 1800-talets senare del framträder ett folkligt nationellt drag allt starkare i Ryssland med tonsättare som: Michail Glinka, Modest Musorgskij, Pjotr Tjajkovskij, Alexander Borodin och Nikolaj Rimskij-Korsakov. Vidare i Böhmen hos tonsättare som Bedrich Smetana och Antonin Dvorak, i Norge hos Edward Grieg, i Finland hos Jean Sibelius, i Spanien hos Manuel de Falla, i Sverige hos Wilhelm Stenhammar, Wilhelm Peterson-Berger m fl. Hos tonsättare som Felix Mendelssohn, Johannes Brahms, Cesar

Franck och Anton Bruckner är fasthållandet vid den wienklassicisistiska formvärlden en stilbildande faktor. Den franska impressionismen med t ex Claude Debussy och Maurice Ravel kan betraktas som en med romantiken besläktad strömning. Me ytterligare stegrad subjektivism och med ett växande uppbåd av uttryck når romantiken sin kulmen och yttersta gräns och leder till 1900-talets expressionism och atonalism med senromantikerna Gustav Mahler, Richard Strauss m fl.

Musik i det intima formatet var starkt omhuldat av de romantiska tonsättarna. Det subjektiva fick uttryck i pianomusiken, i kammarmusiken och i romansen. En av de viktigaste genrer blev sången till pianoackompanjemang (lieden och romansen). Det gjordes även många experiment med instrumentens konstruktion för att utöka deras uttrycksmöjligheter. Flera nya instrument konstruerades också, men bara ett fåtal ar överlevt in i vår tid, t ex saxofonen och tuban. Romantiken fordrade även virtuosa solister av olika slag, t ex violinisten Pablo Sarasate och pianisten/tonsättaren Franz Liszt.

Några av de mest kända tonsättarna inom den romantiska epoken är: Carl Maria von Weber, Franz Schubert, Luigi Cherubini, Luis Spohr, Hector Berlioz, Felix Mendelssohn, Frédéric Chopin, Robert Schumann, Giacomo Meyerbeer, Franz Liszt, Richard Wagner, Anton Bruckner, Bedrich Smetana, Johannes Brahms, Pjotr Tjajkovskij, Antonin Dvorak, Edvard Grieg, Gustav Mahler, Hugo Wolf och Richard Strauss.

Min avsikt är inte att ge någon historisk expose över den romantiska musikens utveckling utan snarare ge exempel på några av de kända kompositörerna.

När det gäller CD-inspelningar av musik från romantiken är marknaden gigantisk. Inte minst gäller detta ovan nämnda tonsättare som Franz Schubert, Richard Wagner, Anton Bruckner, Gustav Mahler, Antonin Dvorak och Johannes Brahms.