Problemen är både av teknisk och kommersiell natur. Dröjsmålet orsakas av att många problem måste lösas; där har vi den tekniska biten, som vi ska titta närmare på längre ned. Under den tiden kan konkurrerande tekniker komma att etableras i sådan grad att det är fråga om det marknadsmässigt finns plats för ytterligare ett slag av bredbandskommunikation. Detta gör att det är vanskligt att satsa på denna teknik. Åtminstone gäller det för de nordiska länderna där telenäten har god kvalitet, är väl utbyggda och kan användas för XDSL (dvs. ADSL, SHDSL, VDSL etc). WLAN är en annan bredbandsteknologi på frammarsch och det finns redan kabel-tv-nät.

Dessutom kan satellitkommunikationen komma att utvecklas på bredare basis, liksom direkta radiolänkar för hushåll. Där har vi alltså den kommersiella biten; frågan om en bra fungerande standard för bredbandskommunikation på elnätet blir klar i tid för att kunna hävda sig. Störst intresse i Europa för allmän access till bredbandskommunikation via elnätet, PLT (som står för Power Line Telecommunication) finns i länder som Portugal och Grekland, vilka har en mindre utbyggd infrastruktur för telekom.

Två motstridiga krav präglar den kommande utvecklingen: Å ena sidan en önskan att öka konkurrensen mellan olika bredbandsaccessteknologier och å andra sidan en vilja att inte fördärva radiomiljön. De mest extrema, på var sin kant, uttrycker att “vi kan lika gärna avskaffa radiokommunikation upp till 30 MHz för att i stället få bredband via PLT” respektive “vi skall skärpa kraven för att förbättra radiomiljön”.

Sedan skiljer sig nätstrukturerna åt. I de nordiska länderna har man 3-fasnät så långt det är möjligt medan det i England är vanligast med 1-fas. Ytterligare ett problem är att varierande belastning på näten resulterar i att kabelimpedanserna ändras från tid till annan, vilket i sin tur påverkar transmissions- och strålningsegenskaperna. På landsbygden förekommer ofta blanktråd vilket givetvis ökar störutstrålningen i hög grad.

Det finns två typer av grundsyn på hur man skall kvantifiera störutstrålningen. Den ena bygger på fältmätningar, förespråkad av dem som värnar om radiomiljön. En tysk föreskrift, MB30, bygger på detta synsätt. Den andra modellen bygger på en "common-mode"-värde strömgräns gentemot standarden EN550022. Att kraftleverantörerna har en stark önskan att etablera sig bland telekomleverantörerna har vi redan sett. PLT är dock inte enda sättet. När man idag installerar och bygger ut elnät ser man i många fall till att man även lägger ned kablar med kanaler för att enkelt kunna lägga in fibrer i framtiden.

Det är heller inte bara radio-störningarna som ger problem. På grund av dämpningen samt varierande och ej klart definierade nätimpedanser kan man inte uppnå den stora bandbredd som många först hoppades på. Till det kommer störningar som genereras i elnäten och även svårigheten för olika enheter i elnätet att identifiera varandra.

Stora företag som Nortel och Siemens har lagt ned utvecklingen av PLT. Nu återstår ett antal nischföretag som håller hårt i sina patent vilket får till följd att bristen på offentlig information försenar standardiseringsarbetet. Farhågorna här i Sverige för att få ett försämrat radiospektrum, upp till 30 MHz, uttrycks av såväl försvaret som räddningsverket. Försvaret är beroende av kortvågskommunikation för att kunna kommunicera med enheter bortom horisonten, kanske i andra länder. Många invandrare lyssnar på kort- och mellanvåg för att ta emot sina hemländers sändningar. I och för sig skulle räddningsfrekvenserna praktiskt sett kunna skyddas med selektiva notch-filter, men det blir i så fall en ytterligare investering. Således; inga lysande framtidsutsikter för elnäts-bredband.