Datorer och jag. Passar vi?

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja... Nåväl. Det började med att jag blev bekant med våra dåvarande grannars barn. Dom hade en Mac Performa 620. Jag var mellan 5 & 6 år när jag lärde känna dom. Jag lärde mej snabbt om mac:en. Nästan alla mina kompisar (åtminstone 75% av dom) hade en dator så jag lärde mej snabbt. En av mina kompisar som jag känt sen 6:års hade en IBM PS/1. När vi satt och spelade på den tänkte jag alltid: "en sån här häftig dator vill jag också ha." Nu tänker jag absolut inte så, den står nu i hans rum som mest dekoration :). Tillslut stod jag inte ut längre, nu måste jag också ha en tänkte jag. När jag var sju år gammal pratade jag med pappa om att skaffa en dator. Han sa att vi skulle köpa en dator så snart vi kunde. Hösten 97 fick jag en gratis prenumeration på en tidning som hette Attack Games. På min dåvarande fritidsgård retade en 6:a mej. Han sa så här: "Han har en prenumeration på en speltidning men ingen dator!" Från ungefär den tiden och framåt fick jag akut dator längtan, jag var helt deprimerad hela tiden. För att lindra längtan köpte jag mej ett begagnat SNES. Jag hade totalt 3 spel till det. Jag hade under en tid åkt med pappa och tittat i olika dator butiker. En kväll i april 98 var det dags för ytterligare en titt. Jag visste inte att den skulle förändra mitt liv. När vi hade varit där ett tag frågade pappa en magisk fråga:

"Ska vi slå till?" Jag sa självklart ja. Det var en Compaq presario 4540. Det är den jag skriver på just nu. Den är lite mer än ett år gammal. Nån vecka senare fick vi en gammal 486:a av min moster.

Och nu när jag skriver det här så har jag haft en Amiga 600 i min (jepp, den är bara min) ägo i fyra dagar. Den kostade 300 kr med skärm och några spel. Vad mitt SNES beträffar så har jag sålt det för att kunna köpa ett Nintendo 64.


 

 

Tillbaka

 

© Felix Hansen 1999