TE

Shen Nung, en kinesisk fruste, kallad den gudomlige läkaren,
var den förste som brukade jorden och han var den som
gav teet till mänskligheten.

Han skrev, uppgavs det, en bok om mediciner och där finns en uppg om te.
det står att "teet växer vintertid i dalarna intill vattendragen
och på höjderna i trakten av Ichow, och vintern förmår inte
fördärva det. Teet samlas på tredje dagen i den tredje månaden och torkas sedan".
Shen Nung skriver om teets positiva egenskaper som läkemedel och avslutar:
"Det släcker törsten. det minskar behovet av sömn. Det gör själen glad".
Teet blev sålunda från första stund förknippat med gudarna och dessutom
var det fastslagt att teet var både medicin och livsexilir.
Det blev sålunda vanligt att te anknöts till det högsta goda. En kopp nybryggt te var alltid något speciellt.
Samtidigt noterades det snabbt flyktiga i ångorna från teet.
Taoistiska alkemister kallade te "ett skum av flytande jade" och menade att
just teet var en oumbärlig del av odödlighetens elixir.
På så sätt blev te en prövosten för ett liv i andlighet, och en naturlig
del av taoismen liksom av buddhismen.
Äventyrare och präster sökte efter denna sägenomspunna dryck under expeditioner till de paradisiska öarna. KonFu-Tse/Confucius sägs ha omnämnt teet i en av sina dikter. Gan Lu, en kinesisk lärd som studerat buddhismen i Indien, förde med sig sju teplantor vid återfärden till Kina och dessa plantor satte han på Meng-berget i Szechwan.

Ungefär här börjar spekulationer och fantasier att ersättas med forskning och fakta, även om gränsen många gånger är svår att dra. Ännu återstår mycket forskning innan man kan fastställa teets historia. Delvis beror svårigheterna på de kinesiska ideogrammen. Ett annat problem är att kineserna, av "gammal vana", sedan urminnes tider sökt manipulera historien. De många dynastierna tog över efter varandra och passade samtidigt på att skriva om sina föregångares historia, och man väjde inte för att bränna äldre dynastiers skriffliga dokument. Man kan dock gissa sig till att stammar i området sydväst om det dåvarande Kina - det som i dag utgör Sydostasien gjorde en dryck genom att koka gröna blad i kittlar över lägereldarna. De vilt växande tebladen nyttjades också som föda långt innan man kom på idén att brygga te som en dryck. Så gjorde man till exempel i det nuvarande Thailand bollar av teblad. Dessa åts med salt och olja tillsammans med torkad fisk och lök. Koreanerna drack te, samtidigt som de sög innehållet ur råa ägg. I Kashmir drack man te med anis och salt. I Burma gjordes en form av pickles av teblad, som fick jäsa i bambu behållare. I Tibet kärnade man teblad, getmjölk, salt och kornmjöl.

De flesta historiker är säkra på att teet odlades omkring 350 e Kr. Kuo P'o skrev då om "en dryck som görs av blad genom kokning". Denna dryck var en bitter dekokt som dracks dels för att bota en rad sjukdomar i anslutning till matsmältningen dels mot nervösa åkommor. De läkande egenskaperna uppskattades så till den grad att man nytt jade teet som salva mot reumatisk värk.



Omkring år 500 beskrevs te i ett annat lexikon som en tilltalande dryck. Man pressade teet till kakor som sedan bröts sönder och kokades i vatten. Sedan tillsatte man lök, ingefära och apelsin. Te har sålunda fungerat som föda, som medicin och dryck men också som en del av religiösa ritualer. I mitten av 400-talet nämndes te som en handelsvara tillsammans med kål, vinäger och diverse annat. Samtidigt lät kejsaren för sina egna behov reservera områden där teet kunde odlas. Ett slutgiltigt erkännande som en viktig del av samhällslivet fick teet år 780 då man beslutade att belägga det med skatt - onekligen ett djärvt beslut!

Nu var det angeläget att sprida kännedom om teodling och tetillverkning, och då inte bara med muntligt överflörda kunskaper. Snart begåvades världen, genom tehandlarnas tillskyndan, med en bok om allt inom tevärlden: Den klas siska Ch´aChing skriven av LuYu, vars levnad i sig är värd åtskilliga rader. Han var hittebarn, cirkusartist och mycket annat, men blev med tiden en lärd man som i sina skriverier om te poängterade det enkla och sköna i tedrickandet - två egenskaper som kunde skönjas i det som styrde hela universum.

Vang-perioden, 618 - 906, var en klassisk period både för kinesisk konst och för teet. LuYu:s instruktioner vid tillagningen av te följdes noggrant: man värmde tekakorna över en eld tills tebladen blev mjuka som en barnarm och vattnet skulle vid uppvärmningen genomgå tre stadier. Det skulle först se ut som fiskögon, sedan likna kristallkulor som faller ned i en brunn och till sist ge intryck av havets stormande böljor. Till teet nyttjades tillsatser som t ex dadlar, salt eller pepparmynta. Taoismens anda styrde hela denna period, som präglades av konsten att leva i världen, där man skulle göra det bästa av en ofullkomlig omgivning.

Med Sung-dynastien från 960 till 1280 följde en romantisk period för teet. Det kunde smaksättas med ingefära eller lök, men utvecklingen gick mot det rena teet. Njutningen blev störst utan främmande smaker.

- Så stormade mongolerna fram och skapade ett välde under Kublai Khan som i sin tur fördrevs av Ming-dynastien, 1368 - 1644. Under mongolerna förlorades all känsla för poesi, kalligrafi, skulptur och te. Tekulturen fick sitt fäste på annan plats

Under sin tidigare historia levde Japan i skuggan av den store grannen Kina. Japanerna kopierade det mesta, även tedrickandet. År 729 sägs det att kejsaren gav te till 100 präster, som samlats i det kejserliga palatset. Detta ledde till att många av prästerna återvände till sina hemorter och där planterade tebuskar. Gyoki lär ha tillbringat sitt liv med att bygga 49 tempel, vart och ett med sin teträdgård. Kejsaren Kammu, som flyttade huvudstaden från Nara till Kyoto, tillskapade en särskild befattning, "Tillsynsman för teträdgårdarna", så att nya teplantor skulle få riktig vård. Tillsynsmannen var organisatoriskt placerad inom det vi i dag skulle kalla hälsovårdsdepartementet. Men med tiden tog feodalherrarna makten och kejsarna blev enbart marionetter. Under dessa blodiga orostider glömde man allt om teodlingar.

Kontakterna med Kina förbättrades märkbart under 1100och 1200-talen. År 1191 återvände en munk vid namn Eisai från Kina, där han vistats för att lära sig zen, den buddhistiska skola som grundades av Bodhidharma. Eisai införde zenbuddhismen i Japan. Han var också den som gav teet dess renässans.

Eisai tog med sig tefrön från Kina och planterade dem på Seburi-bergen nära slottet Fukuoka. Han skrev också den första japanska boken om te, KitchaYojoki. Där beskriver han teet som ett gudarnas livselixir. Boken kom att betraktas som en profetia på grund av följande händelse: En tjänsteman, som var nära döden efter utsvävningar och frosseri, kallade till sig Eisai så att denne skulle kunna be för hans tillfrisknande. Eisai förlitade sig nu inte enbart på andliga krafter - han sände efter te från sin egen odling och gav drycken till sjuklingen. Den mäktige potentaten tillfrisknade som genom ett mirakel. Eisai gav ett exemplar av sin bok till mannen som tillfrisknat. Tjänstemannen i sin tur blev en hängiven teälskare. Nyheten om vad som skett ,spred sig som en präriebrand och på grund av det snabbt ökande behovet av te spred sig teodlandet över hela öriket. I det av riter präglade Japan blev teceremonien en väsentlig del av tillvaron. Föregångare till den berömda cha-no-yu, "te med hett vatten", var de riter som avhölls i tempel-lundarna av de buddhistiska munkarna. Klostrets altare var förebilden och förelöparen till "tokonoma", alkoven eller hedersplatsen i senare terum. När ceremonien flyttades in till städerna och utvidgades till att omfatta även lekmän, använde man ett enkelt rum mitt i trädgården i ett försök att återskapa något av den naturens omgivning som man vant sig vid tidigare.

År 1477 drog sig shogunen Yoshimasa tillbaka till Silverpaviljongen i utkanten av Kyoto. Här utarbetade prästen Shuko, under Yoshimasas ledning, de första reglerna för teceremonien, baserade på tidigare regler som muntligt förts från den ena generationen till den påffiljande. Man fastställde terummets storlek och för första gången serverade man det finfördelade teet, matsu-cha. Yoshimasa anordnade ett stort antal tesammankomster och han var en ivrig samlare av tillbehör som var viktiga i ceremonisammanhang. Ofta gav han sina soldater utsökta föremål att nyttja vid cha-no-yu i stället för andra hederstecken.

Rikkiu, som var temästare under shogunen Hideyoshi, var en förebild för "teidealet" i Japan. Hans sju regler för chano-yu gav en utsökt grundton för tesammankomster, något som inte kunnat överträffas under århundradena sedan dess. Han avskaffade det prål och skrytsamma överflöd, som -levt kvar sedan Shukos tid. Han betonade i stället enkelhet, renhet, harmoni, kärlek till naturen och artighet. Han betonade att cha-no-yu skulle vara präglad av enkelhet så att även medelklassen kunde ha råd med teceremonier.

Släktskap med naturen och det jordiska livets intighet har varit grundvalen för österländskt tänkande under århundraden. Arkitekturen i ett tehus ger uttryck för detta. Dörren är låg för att man skall visa ödmjukhet när man böjd går in i tehuset. Samurajerna måste lägga av både sitt långa och sitt korta svärd för att kunna komma in i tehuset. Roji eller gångstigen mellan väntrummet och det egentliga te'rummet representerar det första skedet i zenbuddhistisk meditation. Insidan av terummet bär den yttersta enkelhetens prägel.

Den enda utsmyckningen finns kring tokonoma eller hedersplatsen: en rulle med ett tänkespråk eller ett blomsterarrangemang. Blomster har varit något centralt alltsedan buddhistiska heliga samlat stormskadade blommor och placerat dem i vatten. Man hade många gånger en så stark känsla för blommorna att konserter anordnades för dem hovens musikanter hade förvisso skiftande uppgifter!

Reglerna för blommorna var mycket detaljerade. Vita blommor skulle inte visas när det låg snö på marken. Röda blommor ansågs vara alltför bråkiga. Doftande blommor ansågs vara alltför störande genom att dra uppmärksamhet från teceremonien. Under 1500-talet lyckades Rikkiu odla en hel trädgård med tusenskönor, som då var väl så kostbara som orkidéer. Ryktet om denna överdådiga trädgård nådde slutligen även kejsarens palats och kejsaren själv. Denne sände då bud till Rikkiu och lät meddela att han skulle vilja se blommorna. Kejsaren infann sig till morgonteet, men han kunde inte finna någon enda blomma. Men när han gick in i terummet fick han i alkoven se att det fanns en enda tusensköna simmande på vattnet i en underbar bronsskål, symbolen för alla de många tusenskönor, som en gång prunkatiträdgården.

Europeiska missionärer, forskningsresande och resenärer,som under 1500talet återvände från Orienten förde med sig berättelser om underliga folk och derasanvändning av; siden, lackvaror, bronser, hårflätor och porslin. Den vanligaste maten var ris, och såväl adelsmän som bönder drack en bitterdryck, nämligen te. Venedig var vid den här tiden ett geografiskt centrum men också en medelpunkt för handeln mellan öst och väst. Kombinationen av karavaner och handelsfartyg till Kina och Indien kontrollerades av arabiska handelsmän. Sidentyger, färger, kryddor och andra orientaliska dyrbarheter kom till Venedig, där det byttes mot europeiska varor. De venetianska köpmännen - liksom stadens lärde - var alltid intresserade av alla de främmande produkter, som Orienten kunde erbjuda. Resenärer från öst mottogs med den mest utsökta gästfrihet och bjöds på mat och dryck i en stilla förhoppning att de underliga historierna kunde ge ordentliga vinster i framtiden.

Så hände det sig att Giambattista Ramusio, sekreterare i Venedigs Me Tiondes Råd", fick höra talas om chai catai (te från Kina) som en persisk köpman, Hajji Mahommed, visste att berätta om. Denna information, som i stort innehöll en lovsång till teet och dess läkande egenskaper, återfanns 1559 i Ramusios bok "Resor till lands och sjöss". Detta var första gången te omnämndes i en europeisk bok.

Det var inte märkligt att venetianerna fick höra talas om te genom en persisk köpman. I Persien hade nämligen kinesiskt te slagit igenom och blivit omåttligt populärt. Fastän tedrickandet hade spritt sig till flera asiatiska länder så var det enbart i Fjärran Östern som odling och tillverkning hade vunnit insteg. Västerlandet fick därför vända sig till Kina och Japan för att komma över te och andra lyxvaror. Att ta sig till Fjärran Östern landvägen var långt, invecklat och riskfyllt. Spanien och Portugal hade konstruerat utmärkta segelfartyg som nådde sin fulländning i mitten av 1500-talet. Portugiserna sände sina fartyg i Vasco da Gamas kölvatten till malajiska halvön och till Indien samt, slutligen, till Japan och blev därmed de första européer som nådde fram till Orienten sjövägen. Portugal stal faktiskt Ostindiehandeln från Venedig då sjövägen gjorde varorna billigare än vad landtransporten medgav. Holländarna fick fungera som bankirer för portugiserna precis som man tidigare gjort för Venedig. Holländska köpmän kunde på detta sätt köpa in varor från fjärran hamnar och sedan transportera produkterna till hamnar i Frankrike, Holland och Östersjöländerna.

År 1557 fick portugiserna tillstånd av Kina att upprätta ett handelscentrum på Macao-ön - europeiska sjömän och handelsmän ansågs vara alltför farliga för att accepteras på fastlandet!

Vid denna tid hörde teet inte till de varor som man gjorde affärer med. Efterhand växte dock intresset i och med att allt tätare rapporter om teet nådde europeiska öron. Det var missionärer som först fick detaljkännedom om kinesiska seder och bruk. Pater Gasper da Cruz, en portugisisk jesuit, var den förste som predikade katolicismen på Kinas fastland. När han återvände till sitt hemland 1560 kunde han beskriva en "bitter, röd medicinsk dryck", som han träffat på under sina resor.

En annan jesuit från Portugal, pater Matteo Ricci, kom till Kina 1598. Han fick vänta i två år för att få audiens hos kejsaren men efter lång tid blev han till och med vetenskaplig rådgivare till det kejserliga hovet. Han skrev till hemlandet om den nya drycken som han påstod var grundorsaken till kinesernas långa liv, deras kraft och välbefinnande. En tredje portugisisk pater kunde rapportera att det var en stor heder att som gäst bli bjuden på te, men fick man en tredje kopp så var det en fin vink att det var dags att bryta upp.

Den holländske seglaren, Hugo van Lin-Schooten, med erfarenheter från resor i öst, gav 1595 ut en bok, där han bland annat beskrev seder och bruk i anslutning till teceremoniernå. Detta satte fart på holländarna. De sände ut fartyg till Java och satte upp ett handelscentrum. Lasterna gav så rika vinster att man redan 1602 kunde räkna totalt mer än sextio skepp som gjort resan till och från Ostindien.

År 1610 skeppades de första telasterna från Kina och Japan till Europa via Java. Ändå var teet relativt sällsynt i Europa före år 1700. Det förekom endast vid hoven och hos de mer välsituerade - undantagsvis drack man te till höga priser i de mycket vanliga kaffehusen. Det var också teinkomsterna som gjorde det möjligt för aristokraterna i Europa att deltaga i tidens upptäcktsfärder.

Innan te under senare delen av 1600-talet började fraktas i större kvantiteter, samlades man i Holland till möten som skulle påminna om de japanska teceremonierna. Teet var enormt dyrt, ungefär 100 dollar per halvkilo (med dåtidens värde!). Efter ett 50-tal koppar samt cognac, socker, russin och piprökning skildes man åt.

Till Amerika torde teet ha kommit i mitten av 1600-talet. Det var sannolikt holländska affärsmän som förde in det till dåvarande Nieuwe Amsterdam, nuvarande New York. T ill Massachusetts kom teet kring 1670. Man kan med säkerhet konstatera att teets spridning i västerlandet var fullbordat omkring år 1700. Varje nation hade valt sin smak: Italien, Portugal, Holland och med tiden också Ryssland, som ju hade gemensam gräns med Kina. Och så kom England, där teet blev en livsstil för hela nationen med alla dess utposter över världen - tänk bara på kontorens "tea ladies" och på kantinerna som försåg soldaterna med te till och med ute vid fronterna och under Blitzens mest intensiva dagar.

När teet kom till Sverige

Även i vårt land - till synes så fjärran från mångskiftade sägnerna om tebuskens urspru - går vägen till himlen förbi en tekanna, pre som fallet är i Ryssland enligt ett känt ordspråk Den gudomliga drycken har alltmer kommit i människors aktiva medvetande. Ett exempel detta är de specialaffärer som snart finns i var del av Sverige. Deras existens visar på att det finns en marknad för denna speciella njutning För också teet är underkastat marknadskraftE nå, inte ens en teaffär kan drivas enbart entusiasm - lönsamhet måste till.

Men de tilltalande teaffärerna har ett rikt utbud som binder en intresserad kundkrets till sig, och har en personal som gärna studerar teet och därför kan stå kunderna till tjänst me krävande information. Te urvalet begränsar si inte bara till ett antal standardsmaker, utan handlarna tillhandahåller ett brett Sortiment många gånger i lösvikt. Det här möjliggör egen blandningar där den smakliga mångsidigheten och fantasin tillåts spela ut.


Det svenska intresset för te har ökat genom åren, främst kanske som en följd av alla utlandsresor till teproducerande och -konsumerande länder. Resorna kan speglas i massmedia: programmen i radio och TV är många gånger hämtade från Asien och Afrika. Den röda tråden är då inte sällan teproduktion och dess betydelse för respektive lands ekonomi. Ofta berör artiklar i dagstidningar och tidskrifter teets roll, ibland med säregna vinklingar kring teet som medicin och i matlagning.

Även om våra restauranger har lång väg kvar till teets kulinariska höjder finns det allt fler exempel på att teet bryggs så att brygden blir njutbar - i stället för ett slumpmässigt sammanträffande mellan någon tepåse av obestämt ursprung och ljummet vatten som förlorat alltför mycket av sitt syre. Det finns sålunda förutsättningar för en positiv utveckling av vår tekultur. Men många goda krafter vill till.

Två av de goda krafter som hjälpte till att etablera tedrickandet i Sverige en gång i tiden var det svenska Ostindiska Kompaniet och Carl von Linné. Ostindiska Kompaniet levde med tidsbegränsade tillstånd och man räknade med så kallade oktrojperioder om 15 till 20 ar under tiden 1732 - 1806. Man hann med 132 expeditioner, varav åtta ledde till förlisningar eller strandningar. År 1745 förliste till exempel "Götheborg" framför Älvsborgs fästning i inloppet till Göteborgs hamn. De fartyg som gick under försvann i regel med både last och manskap i havsens djup.

Det märks på fartygens namn att man fäste stor vikt vid denna handel med fjärran land. De döptes till "Kungahuset", "Tre Cronor", "Riddarhuset" och dylikt. I regel byggdes fartygen på olika varv i Sverige, och inte minst skeppskonstruktören af Chapman i Karlskrona svarade för en utveck- ling av byggnadstekniken. Storleken låg på mellan 162 och 542 läster, och fartygen kunde bära 25 till 30 kanoner. Besättningen på de svenska fartygen kunde uppgå till 150 man, men ofta "trimmades" besättningen genom rationalisering till halva antalet.

Provianten ombord var avvägd för att skörbjuggen inte skulle skörda offer. Skeppet "Finland" till exempel förde i Göteborg ombord oxar, kor, får, svin, gäss, ankor, kalkoner och höns. När man pas serade Godahoppsudden inköptes ytterligare hundratals djur, och på nästa provianteringsplats, Java, fick man komplettera med något annorlunda skaffning: bufflar, sköldpaddor, skölpaddsägg ock kokosnötter. Utöver dessa djur hade man ett skafferi bestående av bland annat rökt sill, saltat oxkött, svagdricka, brännvin och punsch.

I lasten fanns naturligtvis diverse gods som skulle säljas: svenska specialiteter som yxor, spik, knappar, fiskkrokar, men också mer avancerade föremål till exempel kikare, kompasser, luftpumpar, orglar och musköter. Så gällde det alltså att byta till sig de främmande varorna som skulle ge klirr i kassan vid hemkomsten. Främst var det te och porslin, men nämnas kan också rabarber, rotting, metallen tutanego, pärlemor, pappersblommor och lackerade toalettdosor. Teet utgjorde i regel merparten av importen, och man var på sina håll orolig för följderna av importen: tedrickandet ansågs uppmuntra lättja och lösmynthet till men för både arbete och moral!

År 1685 kom den första stora televeransen till Sverige och Göteborg som vid den här tiden var en verklig europeisk storstad. Köpmännen Jacob Utfall och Gerhard BrannJohan betalade då tull för kinesiskt te som kommit från Hamburg och Amsterdam och skeppats via Batavia. Men det var från början inte lätt att få spridningen av teet accepterad. Import av te och kaffe innebar att värdefull utländsk valuta togs i anspråk bland andra Carl von Linné såg importen som ett blödande sår där valutan rann bort i ett ymnigt flöde.

År 1747 kom en förordning som syftade till att hejda lystnaden efter te, kaffe samt andra utländska varor som socker, vin, tobak och utländska frukter. Förordningen innebar att varje hushåll skulle beläggas med en särskild avgift för att få dricka till exempel te. Den som trotsade myndigheterna och underlät att anmäla sig samt att betala konsumtionsavgift, straffades med 100 daler s.m. i böter och miste dessutom "käril och koppar".

Förbuden blev dock nästan utan verkan. Varorna Försvann ur tullverkets längder men genom en omfattande smuggling var de ändå lättillgängliga. Resultatet av 1747 års förordning och sedermera 1756 års införselförbud blev att den officiella införseln - med betald tull - sjönk kraftigt och därmed statskassans inkomster. Missnöjet var stort överallt, utom bland smugglarna. Te, kaffe och tobak hade på kort tid blivit nödvändighetsartiklar för en stor del av den svenska befolkningen. Försöken att skapa surrogat uppskattades föga, inte ens när de välmenande patriotiska uppmaningarna kläddes i poetisk dräkt, som till exempel i följande visa från "förbudstiden":

tills ångorna, som först har formen av tjocka moln, gradvis försvinner och bara blir som en lätt dimma på ytan. Töm därefter utan brådska den utsökta drycken. Man smakar, man känner, men aldrig blir man i stånd att beskriva det angenäma lugn, som fyller en efter en så tillagad dryck."

Hur beskrev man då i Sverige denna nya dryck. Ja, Carl von Linné var 1758 inte lika entusiastisk: "Thée och coffe äro nya påfund, drickas alltid varmt, på det wi skola skölia magen, den de wärkeligen giöra slapp; intet annat godt hafwa de med sig." Tidigare hade han bland annat skrivit: 'Varmt watn giör hårdaste sål-lädret löst som en skinnlapp. Hwad är då Linné underligit, att varma Thée-watnet så mycket förtager om te appetiten, som kallt watn ökar den samma ... Warma watnet fördärfwar war mage, giör matleda och wäder, det giör hela kroppen slappare... Efter som Théet förswagar nerverne och hiernan, hwilket sielfwa Chineserne tillstå; så är icke under ligt, at Thée länge och mycket brukadt, giör en darrhänt; hälst där det skall drickas med hett watn."

Men i takt med att den varma drycken började etableras i Sverige blev Linné alltmer positivt inställd. År 1765 lade han fram en avhandling om tee, där han under rubriken krafter tog upp följande:

Teet släcker törsten, befriar blodet från orenligheter och överträffar däruti andra drycker, att den om sommaren inte surnar.

Teet är välgörande för stillasittande personer och frossare, vilkas blodmassa blivit förorenad på grund av brist på motion eller av surt vin.

Genom sin vätska driver teet urinen, renar njurarna och befriar från sten.

Teet lovordas vid konvulsioner, även när dessa komma av koppor och mässling.

Utan socker och mjölk förordas teet vid sömnaktighet och fetma, men för magra är teet inte nyttigt utan mjölk.

I korthet finns det inget bättre medel varmed man kan "inviga" medikamenter, inte någon bättre dryck i febrar, inte att förtiga att ingen dryck kan tillagas hastigare.

Linné ville dock inte förtiga att han ännu såg vissa nackdelar med te: i större städer såsom Amsterdam och Hamburg ägnade sig -förnäma kvinnor åt ett ständigt tedrickande. På grund av detta plågas de av så kallad vit fluss. Kanske gick dessa uppgifter fram till Gustav III, krönt till kung sex år efter att avhandlingen lagts fram, eftersom han uppfattade te som ytterst giftigt. Det gick ända därhän att han dömde en rånmördare till döden genom konstant tedrickande. Två läkare utsågs att följa den kvalfulla dödskampen. Men de avled långt innan den dömde, som förunnades ett synnerligen långt liv.

Carl von Linné förde fram idén om att man skulle försöka sig på att odla thée i Sverige: "Låtom oss skaffa Thée-trädet ifrån China hit! Här är samma jord, samma Sol, samma watn, samma lufft. Wintrarne äro nog skarpa här i Swerige; och woro det endaste som skulle skada Thée-busken."

RiKKius SJU REGLER

1. Så snart gästerna samlats i väntrummet meddelar man detta till värden genom att slå på en gonggong av trä.
2. När man träder in till teceremonien är det viktigt att inte enbart ha ett rent ansikte och rena händer - det är än viktigare att ha ett rent hjärta.
3. Värden måste gå sina gäster till mötes och vägleda dem in i terummet. Om värden på grund av dåliga ekonomiska förhållanden inte kan tillhandahålla te och teutensilier för ceremonien eller om någon gäst tycker att maten inte smakar - eller om någon gäst inte skulle tycka om träden eller klipporna som inramar ceremonien - då kan gästen omedelbart lämna platsen.
4. Så snart vattnet låter som vinden i en gran och en klocka ringer, då skall gästerna återvända från väntrummet ty det skulle vara helt oförlåtligt att inte ge akt på vattnet och elden.
5. Sedan långliga tider är det förbjudet att i eller utanför tehuset tala om något världsligt. Till sådana irörbjudna samtalsämnen hör politik och skandaler. Det enda man får dryfta är te och tesammanslutningar.
6. Ingen gäst och ingen värd får vid en vanlig sammankomst i ord eller handling uttrycka smicker gentemot någon annan.
7. En sammankomst får inte vara längre än två timmar (enligt japansk beräkning) eller fyra timmar (enligt västerländsk beräkning).
Låt tiden förrinna under samtal och med dessa riktlinjer. Tesällskapen erkänner inte någon som helst social skillnad utan låter hög som låg vara tillsammans.

Stora te boken 1992, Otto Wigardt

Bilden till vänster tecknad av Gerald Brom