KATMANDU

Väl inne i myllret i Katmandu kändes det genast tryggare än tidigare. Gatuförsäljare med jak-ost, pälsar, slipade stenar, maniok, potatisvin, risbollar, vävda mattor et c. Man kunde handla, deala utan att några myndigheter ifrågasatte trovärdighet, ärlighet eller kvalitet. Saken var den att ingen hade rent mjöl i påsen. Alltså samlades här allehanda halvfigurer, kringresande bluffare och vagabonder. Alla med sin egen världsbild och sin egen uppfattning om handlandets konst. Så även han själv. Mest för att skaffa sig en profil var han den ende som hade ett stånd med bastmattor till försäljning. Dessa hade med viss möda införskaffats i New Delhi veckan innan. Nu satt han alltså på marknadsplatsen i Katmandu och försökte sälja dem, hittills utan framgång. Ingen hade ens kommit fram för att titta på dem. Troligen hade han gjort något fel eftersom han inte hade lyckats få någon som helst uppmärksamhet. Han var helt förbluffad. Han betraktade de försäljare som fanns runt omkring men kunde inte förstå vad som drev dem till framgång. De satt mest stilla utan att försöka vare sig locka till sig kunder eller argumentera med dem. Ändå hade de under dagen lyckats sälja det mesta av sin krimskrams. Han var tvungen att på något sätt försöka utreda vad som var felet...

Under början på kvällen kom alltså svaret. Han hade tidigare tittat ut ett litet kafé som höll nattöppet. Där hade han bestämt sig för att ta in under gemytliga former. Äta en bit mat, sörpla i sig det starka jordkaffet och ”relaxa” med en joint på det. Alltså börjades det med en god supé. Han lyxade till det med ångkokta grönsaker, soja, ris och strimlad och fräst maniok. Till detta friskt och nykokt örtte. Därefter en söt isglass gjord på en sorts bergsplommon. Avslutningsvis tog han en kopp jordkaffe med getmjölk och tre sockerbitar. Med en styrka som inte var av denna värld avnjöt han kaffets aromer och inväntade en allt mer närmande trötthet när en västerlänning kom fram och på felfri svenska sa:

”Går det bra att slå sig ner?”

En stunds betraktande av den spenslige, lätt solbrände mannen framför honom godkännde inkräktaren och en snabb nickning fick honom att sätta sig på stolen framför.

”Jag heter Göran, du är svensk också va?” ”Mmmm” ”Jag såg dig på marknaden och märkte direkt att du var ny här...ingen handlade något va?” ”Nä” ”Du förstår, det beror på saker. Saker som du kanske inte vet. Du måste tillhöra en grupp. En grupp är ett antal torghandlare som gemensamt representerar varandra. Dessa grupper hänger ihop och bildar torghandeln. Alltså tycker jag att du skall söka upp någon som heter Java och sitter på tehuset mitt emot detta skyffet. Av honom kommer du att få hjälp. Viktigt är att du vill eftersom det smäller om en vecka...”

Göran reste sig om gick lika hastigt som han hade dykt upp. Helt förbryllad satt han kvar och grubblade över hur någon annan kunde känna till hans storartade planer som han i slutna rum smidigt. Således var det någon som förföljde och bevakade honom, vilket gjorde att han kände sig än mer angelägen om att komma iväg. Han brydde sig dock inte om att Göran försvann utan att mer visa intresse för honom och hans ego. Han var ju fri från allt.

Han tände jointen och började tänka på annat. Vad som skulle hända efteråt. Vad som skulle hända om något gick fel eller om vittnen dök upp. Han ville inte stå til svars för sina handlingar i ett sådant läge. Därmed började hans sinnelag glida förvi normalt arbetsläge till ett töckenrartat, slummrande viloläge....