127th Gatan, Hong Kong

Alldeles under den taiwanesiska restaurangen vid korsningen mellan 127:e och den parallellt gående, bara 250 meter långa, Waiwen Street ligger en liten amerikansk jazzbar insprängd. Denna är helt felplacerad jämfört med distriktets nuvarande kultur. Tai-kinesiska distriktet, med bazarer, gatukök, saluhallar, marknader och allehanda kulturyttringar drivna enbart av exil-taiwaneser. Den amerikanska jazzbaren drivs sedan andra världskriget av den nu 58-årige Hall Breston som kom till Hong Kong under andra världkriget, för att som krigskorrespondent rapportera för den lilla oberoende New York-tidningen NY Informer. Tidningen som redan samma år gick under, p g a en skandal mellan chefredaktören och en viss herr Rockefeller’s yngsta dotter, lyckades inte betala Hall en nickel trots att han rapporterade med inte mindre än 17 repotage om cirka fyra maskinskrivna sidor i snitt, innan Hong Kong föll i japsens händer. Hall som redan då hade öppnat baren under det orginella namnet ”Swing It!” lyckades till skillnad från många andra barägare att behålla både rättigheter och lokaler, blev snabbt en inrättning i det dagliga Hong Kong-livet. Under storhetstiden efter kriget och inte minst under 50-talet var Swing It den största jazzbaren inom 300 mils radie. Bara en grinig Chicago-bo hade öppnat en större på Manila (som emellertid lades ned då ägaren fick en hjärtinfarkt 1956). Under ett allt mer försvagat intresse för jazz under de år som följde kom Swing It! att bli ett mer perifert landmärke, med enstaka jazzentusiaster och stamfyllon som enda besökare. Emellertid var det just där en man som aldrig tidigare varit i Hong Kong och än mindre hört talas om Swing It! hamnade. Han råkade också sätta sig rakt framför en man som önskade sällskap mer en någon annan besökare på Swing It!...

Herre Gud människa så ni ser ut. Du ser verkligen ut att behöva något starkt och upplyftande. Kanske skulle en Jimmy D värma själen åt dig kompis. Fan vad ballen kliar. Tailudren är inte som förr. Massa jävla kli och skit efteråt. Du vet fest igår, lite på örat. Man tager vad man haver vetdu. Ska du ha en virre eller? Mmmpfh... Det tar jag som ett ja. Vad har du sysslat med egentligen. Skägg som värsta Kapten Guling, ögon röda som två akterlaternor och en lukt som en blandning av pissoar och sopcontainer. Har du sovit ute i natt eller? Öhh.. Fan, vad du stönar...HALL, KAN DU RO HIT TVÅ JACK D...jo du. Detta gör susen skall du se. Ett par virre och du skall se farsan i form igen. Jodå. Jag fixar biffen ser du. Jag heter Richie. Men alla kallar mig för Rip. Gör det du också. Vad var det du hette? Mmm Det är så... Vaddå är så? Vad menar du? Pissoar...sopor... Fan har du slaggat i en pissoar. Sopcontainer kan jag fatta men en pissoar. Jävla äckel. En gång sov jag hemma hos en hora som hade problem att hålla tätt. Det var som att sova i en pissoar kan jag tala om. Fy fan. Whisky... Här kommer dom. Fina fisken denna gyllendryck. Skulle kunna hinka hur mycket som helst. Det är fint det. Jag behöver alltid ett par om dan för att driva det framåt. Du vet inte vad du har missat grabben... Vad snackar du om. Du har trynat i en pissoar. So what? Skulle jag bry mig om allt skit folk hittar på skulle jag vara skadad. Nä. Horor och prit det är refrängen det. Verserna är att transpotrera sig mellan barer och bordeller. Pengar är inget problem. Farsan har gått om dom och jag har alltså gott om dom. Fattar du vad som kunde ha hänt...

Mannen började att tala. Tala som han aldrig tidigare hade gjort. Hans berättelse var lika facinerande som skrämmande och trovärdig. Det han hade varit med om var en fruktansvärd kamp. Med inslag av hat, våld och förfäran. Mannen var enastående i sin ömkliga karaktär. Hans berättelse började i Maçao...

...du förstår. Jag började tvivla på mina förmågor. Jag hade arbetat för fem olika organisationer, officiella organisationer. De var GRU, CIA, MI5, Hisbollah och IRA. Märkligt nog var det förvånansvärt lätt att invärvas i dessa organisationer. Jag arbetade upp ett antal alias, som jag använde vid de olika förtäckta mötena med organisationerna. Pengar tycktes inte vara något problem. Genom de korsade intressena mellan organisationrna kunde jag med lätthet tillskansa mig summor runt $100.000 per månad! Dessa enorma summor gjorde att jag dels kunde täcka visserligen ganska höga kostnader, men också ett förnämligare leverne. Dels på flotta hotell och dels på diverse resorts. Det allra bästa förstår du är att bo på större klubbar runt om i världen. Dessa är de allra minst bevakade, av underrättelsetjänsterna och dels mest skyddade, tack vare klientelet som vistas där. Således, kunde jag arbeta och bo tjusigt samtidigt. Vid tidpunkten då jag anlände till Maçao var jag ute efter ett avbrott. Jag hade enkelt skakat av mig förföljande agenter i Singapore, tagit eftermiddagsflyget till Taiwan, Där bytt till Queen Elizabeth II och anlänt till Hong Kong påföljande dag. Efter diverse bankteknikaliteter kunde jag ta båten till Maçao. Således var jag på jakt efter lite avkoppling. Som du förstår så är jag av den mer extravaganta sorten och därför skulle jag besöka en gammal vän till mig. Han driver ett lusthus med både köttsliga och andliga njutningar under gjorden i kinesiska distriktet i Maçao. Väl framme och installerad kunde jag njuta av ett par dagar med några av hans vackraste ”medarbetare”. Samtidigt levde jag gott på färskt koks från Burmadjungeln. Emellertid kom under mitt besök en högre kinesisk tjänsteman till ”hotellet”. Denne man, som råkade vara en av Deng Xiaopiings närmaste män, hae mycket intressanta historier att berätta inifrån de kinesiska regeringskretsarna. Som du förstår kunde lite koks få honom att yppa de allra innersta hemligheterna. Tyvärr, var det så att vår lilla konversation uppdagades av en nyfiken, och engelsktalande glädjepojke. Denne öppnade sig senare - inte bara kroppsligen - för en Taifun av en drakorden, Baiwu, den röda drakens orden. Denna innehåller kinas nu ledande drogmaffia. Hemligheten som yppades, var så stor att genast startade en klappjakt på mig, kinesen själv kom att bli dödad omedelbart. Jag som inte var vare sig hemmastadd i Maçao eller speciellt sansad efter koksfesten kom att råka illa ut i Maçao. Först blev jag av med mina tillhörigheter eftersom jag tvingades fly. Därefter blev jag rånad och nerslagen av ett gäng ligister. Så småningom lyckades jag övertala ett amerikanskt par som semestrade i Hong Kong om att jag som amerikan blivit lurad vid ett pokerspel och slutligen blivit misshandlad och rånad. Kvinnan tyckte omåttligt synd om mig och jag lyckades charma henne tämligen perfekt. Hon övertygade sin ständigt berusade och sluddrige make om att jag behövde hjälp. Därpå följde att de lyckades ta med mig i sin chartrade båt tillbaka till Hong Kong. Maken var totalt ointresserad av sin fru, varpå jag såg min chans. Med ett vant grepp förförde jag henne och satte på henne hela den påföljande veckan. Maken tycktes bara vara helt ovetande och mer intresserad av hur han skulle kunna få i sig mer än tre helor Jonnie W, om dagen. Tydligen var kvinnan ifråga svältfödd för när jag helt öm i härligheten försökte smita ifrån henne veckan därpå kom hon att ställa till ett helvetes liv. I brådrasket tvingades jag göra mig av med henne på enklaste sätt - eliminering. Tydligen var det så att mitt försvinnande gjorde mig till en högst efterlyst person. Med min bästa maskering lyckades jag att göra vissa transaktioner som ledde till att min förmögenhet kunde bevaras. Alltså kunde jag påbörja min reträtt från HK. Dock visade det sig att när jag, som den businessman jag är skulle ta en taxi till flyget kände taxichauffören iegn mig, eller om han var inplanterad där av Baiwu, och han körde inte till flygplatsen. Istället hamnade jag i Westwrn distrikt på väg in i Kowloon norr om Engelska zonen. Eftersom han effektivt nog hde fällt upp ett icke forcerbart glas mellan sig och mig var det omöjligt för mig att gör något åt min situation. Jag fann mig dock vid det tillfälle då vi var framme på plats, där jag skulle likvideras förstås. Platsen var öppne och jag var på helspänn. Runt mig stod tre män. Alla i mörka kostymer och mörka solglasögon. Snabb bedömning, kinesiska underrättelse officerer. Förmodligen från grupp tre, specialtränade för eliminering av personal intern och extrern. Längre bort stod en annan herre i Röda Arméns generalsuniform. Högt upp naturligtvis. Han kom gående långsamt mot mig, med ett leende. Synd att ni måste dö Mr Nichols. Jag hade gärna stiftat en närmare bekantskap med er. Men ni vet att jag tillhör Baiwu. Därför har jag inget val. Naturligtvis var det han som var orsaken till klappjakten på mig. Baiwu hade lyckats värva Cheng Xiaoping, Dengs son, tillika general i Röda Armén och mycket inflytelserik i politiska kretser i Kina. Alltså hade han beordrat ut sin folk efter mig och Baiwu hade beordrat ut sitt. Eftersom det låg i bådas intresse att bevara hemligheten var det enklast att sätta mig som skyldig till mordet på Dengs medhjälpare. Detta berättigade en officiell jakt på mig, trots att de själva hade utfört mordet. Men i det ögonblicket var jag bara en affärsman med sagolik tur, som hade lyckats undkomma deras drev. Alltså spändes min kropp inför en offensiv, som var totalt oväntad för dem. Jag slog ut två av de tre runt om mig omedelbart. Det gick genom en sprk på struphuvudet på den första och en spak som krossade bröstkorgen på den andra. Tredje killen sövde jag med ett handlovsslag mot näsroten. Cheng själv lyckade undgå min attack och sprang istället mot bilen, där han snabbt lyckades ta sig in, varpå bilen körde omedelbart. Jag visste att det blev bråttom omedelbart. Spårhundarna, helikoptrarna eller vad det nu var skulle komma inom tio minuter och jag var tvungen att vara härifrån då. Alltså flydde jag genom den törneskog som låg alldeles i närheten. Den vasst taggiga buskskogen gjorde att jag rev sönder minakläder och blev sårig på händer och i ansiktet. Så småningom kunde jag höra hundarna, och att de hade fått upp ett spår. Den närmaste halvtimmen sprang jag med högsta fart. Genom bäckar, över ett par risfält, och genom buskig terräng. Jag lyckades nästan att hålla avståndet till hundpatrullen. Efter en halvtimme tycktes de dock ha kommit ikapp en stor del av mitt försprång. Det var då min tur slog in. Dels nådde jag ett större risfältsområde med ett par odlarstugor inte långt därifrån. Dessa stugor visade sig vara min räddning. Först lyckades jag dra upp ett spår för hundarna in i risfältet och därefter ta mig till de för tillfället övergivna odlarstugorna. Emellertid var det fortfarande kreatur i boskapsbyggnaden. Där gömde jag mig i oxarnas avföringsränna som vid tillfället var full till bredden av urin och träck. Jag sänkte ner min såriga kropp där och stålsatte mig mot den svidande urinen. En kort bambupinne fungerade som luftrör och sedan låg jag bara still och väntade. Jag låg där i många timmar utan att något hände och lyckade efter att mörkret fallit på att ta mig därifrån osedd. Efter fyra dagars irrande i jordbruksdistriktet i Kowloon lyckades jag äntligen ta mig till Hong Kong igen. Nu är jag här och måste försöka ta mig härifrån. Jag hade tänkt att dra mig tillbaka och leva gott på min enorma förmögenhet, men istället får jag veta att Baiwu-maffian i princip styr värdens till befolkningen största land. Varför förtjänar en sån som jag ett sådant öde...

Tystnaden blev total. De två figurerna tittade på varandra i gemensamt sympati och tiden tycktes stå stilla. Som genom ett telepatiskt samförstånd reste sig båda varpå den tidigare så pratsamme mannen gick mot toaletten för att uträtta ett behov. Den bekymrade mannen stodkvar och såg honom slinka in genom svängdörrarna tio och ett par meter bort. Han stoppade vänsterhanden i rockfickan och kände något mjukt och sladdrigt. Han log ett trött leende och gick mot toalettdörren...

...väl inne på toaletten såg han mannen stå med ryggen mot dörren, byxorna nedhasade till halva låret och ett avslöjande skvalande ner i en pissränna i rostfritt. Han drog på sig det sladdriga han hade i fickan och gick långsamt mot den urinerande mannen som inte tycktes vara medveten om hans närvaro. Ett snabbt utfall tryckte in den pissande mannens huvud rakt in i betongväggen som pissrännan monterats på. Träffen blev oerhört förödande för den pissande. Pannbasen krossades som ett kokt ägg och mannen föll ner på knä med huvudet läckade av hjärnsubstans och blod. Mannen bakom honom som hade orsakat det ”söliga” i rännan skrockade lätt bakom den Zeke Varg-mask han nyss satt på sig. Han drog ner gylfen och arbetade sekundsnabbt upp ett praktstånd. När han sekunderna senare penetrerade den nyss avlidnes anus sade han knappt hörbart...

”...du påminde mig om skogsvaktaren....”