![]() |
Hur tydlig måste man vara för att få
respekt? Och kärlek, uppskattning, omtanke, hänsyn och stöd? Det var vad jag försökte ge dig, men
samtidigt var det Jag försökte och försökte få dig att förstå.
Först när Det var för sent, jag hade mist all tilltro. |
Jag kunde inte tackla dina utbrott av oresonlig
elakhet.
De kom så plötsligt att du själv blev förvånad.
Vad skulle jag gjort för att visa dig att du gått för långt?
Vad skulle jag ha sagt för att bryta dina spydigheter?
Gav jag tillbaka gick du på än värre.
Höll jag tyst kände jag mig som en idiot.
Bad jag helt stillsamt att inte bry dig om enskildheterna i mitt
liv
förstod du inte vad jag menade.
Jag kände mig inte trygg,
kunde inte lita på dig.
Ständigt var jag vaksam
på ditt humörs skiftningar,
ständigt orolig att ge din ilska näring.
Jag var så fruktansvärt osjälvständig
inför hotet av dina ovädersmoln.Jag hade hoppats att få leva med dig
och känna mig trygg i din kärlek.
Jag hade hoppats att du skulle se mig,
som den jag är.
Men du gav min själs tvivel näring,
du talade om för mig hur jag skulle leva
och du kritiserade mig i detaljer,
så att min kropp spändes som en båge,
min själ grät
och mina ord fastnade som i kramp.
Tyst i mitt inre bad jag dig att se på mig
med hela min svaghet!
Förstå mig med alla mina behov!
Intressera dig för mig med mina innersta tankar!
Men du bara sa att du älskade mig.
Du sa det tusen gånger.
När jag frågade varför
hade du inget riktigt svar.
Jag saknade din kärlek i små uppskattande ord.
Jag längtade efter att få uppleva små rörande gester.
Vad såg du i mig, som jag hade kunnat vara stolt över?
Hur ska jag någonsin kunna tro att du älskade mig,
När så mycket jag gjorde inte dög åt dig?
| Det svåraste nu är nästan att
berätta för våra vänner. De blir så bestörta, så förfärade. "Oh, vad tråkigt", säger de. Själv får jag nästan hålla i mig, så att jag inte ser för glad ut när jag berättar den fantastiska nyheten att jag är fri nu, stark och lycklig. Jag valde detta av kärlek Kärlek till mig själv! |
![]() |