Efter att ha slagits med ett antal väderkvarnar till läkare fick jag äntligen veta namnet på det jag led av: SLE. Jag trodde först att den var av övergående slag och att det högst skulle dröja några år innan jag blev frisk igen.Jag drog täcket över huvudet, väntade och planerade mitt liv efter "när jag blir frisk ska jag………." När jag förstod att SLE är en reumatisk och därmed kronisk sjukdom tog jag beslutet att arbeta aktivt för att uppnå förbättring och på sikt ändå övervinna sjukdomen.

Jag har kommit en bit på väg,
låt mig ge Dig en liten inblick hur:

Kroppen var något jag släpade på och.........Tja, jag tänkte inte så mycket på den.

Jag levde med medvetandet från hakan och uppåt, resten ägnade jag så lite omtanke som möjligt. Min livsfilosofi för övrigt var att livet gick ut på att göra andra männskor lyckliga. Att alltid ge en hjälpande hand, att alltid förlösa andra, men helst inte lämna några andra spår av min egen existens på den här planeten. Att inte kräva något för egen del, att inte besvära någon. Allt detta är smärtsamma upptäckter jag gjort sedan jag blivit sjuk. Plötsligen fungerade inte mitt sätt att leva längre.

Jag är som ett frö för vinden, som viljelöst kastas än hit än dit. Jag drömmer om styrka som kan avvärja hårda stormar, så att jag kan slå rot Min svaghet är min styrka, min bräcklighet är en tillgång, så att jag kan komma till stillhet för att ompröva och se

Någonstans hade jag önskat mig den här sjukdomen för att också bli sedd, för att bli uppmärksammad, precis som mamma gav mig extra kärlek när jag fick stukat foten som barn

Jag upptäckte att min kroppshållning var katastrofal. Inte konstigt att jag fick svårt att andas.

Jag upptäckte att jag inte visste vilka mina egna behov och önskningar var. Jag, som alltid trott att jag varit så självständig upptäckte att jag kröp ihop och gick undan när jag mötte någon på gatan. Jag insåg att jag måste ändra på allt detta för att ha en chans att bli frisk.

Så vad gjorde jag då?
Jo , jag bestämde att ansvaret för min hälsa var mitt och ingen annans.
Jag förstod att en lagom portion av egoism är nödvändigt.

På vägen har jag tagit hjälpa av många kloka, kärleksfulla människor.

Numera tränar jag yoga och taichi, ger mig tid till att strosa i naturen, är metallfri i munnen, äter bättre mat, säger nej ibland också och övar mig på att ta plats. Jag kanske har långt kvar, men är ändå en bra bit på rätt väg!