HEJ! Jag heter Axel

Jag bor i en före detta "Kunglig" komun, alltså Kungsör. Alla Kungar sen Gustav Wasas tid har sökt sig hit till Kungsör. För att finna vila i den underbara trakten omkring Kungsör. Och vid Arbogaåns utflöde. Kungsör ligger vid Mälardelens sydvästra strand. Mälardelen heter Galten.

Och jag är 50 år, 168 cm lång och för övrigt så ser jag ut som vem som helst. Mitt liv har varit jättekul men jag har haft mina motgångar. Mina roliga stunder som jag tycker bäst om att tala om dom börjar vi lite smått med tycker jag.

Grundskolan genomgick jag utan problem. Jag var lite busig mot en del kompisar. Som man är ibland. Jag hade det nöjet att jag var med i Scouterna. Ända ifrån juniorscout upp till seniorscout. Till sist så utbildade jag mig till seniorscoutledare. Scouterna är inte bara knopar och lek. Man ska njuta av naturen och man ska hjälpa andra människor där det behövs.

Sen började allvaret med studierna. Om man vill komma högt i samhället så måste man ligga i. Upp till toppen ska man sikta. Då kommer man halvvägs eller lite högre. Jag har sett det själv.

Men jag var lite intresserad av Svenska Kyrkan. Så jag började med att skapa en söndags-skola för högmässan. Och alla tyckte det var fint. Även söndagsskolebarnen tyckte att det var kul att komma till Kyrkan då.

Efter studierna i Karlbergs skolan i Köping så tyckte jag att jag skulle vila ifrån skolan ett tag.

Då började jag på Posten som brevbärare. Eftersom jag är morronpigg så var det alldeles utmärkt. Två år jobbade jag där i Kungsör som i Köping. Sen slutade jag på Posten som brevbärare. Sen hade jag lust att börja skolan igen. Men då hade jag inriktat mig på vad jag var internerad av. Det var teknik, teleteknik som jag var intresserad av. Jag började gå i Katrineholms Tekniska Skola. Det var på 2 ½ år. Och det var jobbigt, det man fick lära sig ena dagen kontrollerades inte nästa dag, av läraren.

Men jag har rest mycket. Till olika länder i Europa. Tyskland, Österrike, Nederländerna, Frankrike och England. Efter olyckan så åkte jag tillsammans med mina föräldrar till väst-Berlin. Mina föräldrar heter Axel Och Maria Borg. Muren var kvar och det var kontroll på hela bussen. När vi åkte in i Östberlin med buss.

Men vakterna såg att jag var handikappad. Dom sa till mig att jag inte behövde gå ur bussen när vi åkte tillbaka till Västberlin. Över gränsen alltså. Och jag sa "Danke schön fyr das". !1 år senare så föll muren. Så hela Berlin blev en hel stad.

Javisst ja olyckan. Jag hade en motorcykel av märket BMW 600 cc. Jag älskade min MC. Och åkte mycket och långt med den, till olika länder. Såsom Tyskland, Österrike och Norige.

Men när jag skulle åka till Eskilstuna så hände en SVÅR trafikolycka. Offret var jag och jag fick ligga i lasarettet i ett år. Det var en bil som åkte MOT RÖTT OCH TILL VÄNSTER. Och jag var där då med motorcykeln.

Men jag har blivit "nästan" helt återställd efter olyckan. Vill du veta mer om den tragiska händelsen så är det bara att kontakta mig och fråga. acon@swipnet.se

Olyckan fick mig att se på livet på ett annat sätt. Jag ser naturen och allt däromkring som det är. Men reslusten har inte slutat genom olyckan. Jag hade en tredjulig cykel först. Sen en trehjulig moped. Som jag åkte mycket och långt med.

Men sedan så läste jag teori till ett körkort. Och klarade provet galant. Det var på Trafiksäker-heten där jag hade provet. Men jag fick lyssna på frågorna och sedan skriva ner svaren. Jag kunde inte läsa riktigt bra då.

Och sedan så kom det bästa och trevligaste ögonblicket till mig. Jag skulle börja att övnings-köra en bil. Det blev 23 övningskörningar, antalet var bara för att trafiktaktiken hade blivit värre och hårdare. Körkortet fick jag betalt av genom försäkringsbolaget Skandia. För det var det försäkringsbolag som han som körde på mig hade. Har haft många bilar som jag har kört lite hit och dit med. Bilens märke är Mazda 626 nu. För den är lättast att gå in i. Och lätt att gå ut ur bilen också.. Tack vare att min vänstra sida alltså armen och benet är starkast. Höger sida hänger med bara så att säga.

I skolan kunde jag inte gå . Bara för att jag hade mycket svårt att läsa. Jag hade Afasi och sedan så orkade jag inte läsa. Men jag ville ändå gå i skolan. Och började att gå i folkhögskolan Kjesäter (2 mil väster om Katrineholm) i Vingåker. För jag hade konfirmerat mig där, i Kjesäter alltså. Kjesäter är Scouternas skola. En bra skola som lär ut på ett bra sätt. Teoretiska ämnen som praktiska ämnen.

Ja nu har jag talat om litegran om mig själv och vad jag har gjort. Men läs dom andra styckena så får du mer "kött" på benen. Alltså du får veta mer om mina planer för framtiden.

Men tack för att du inte har tröttnat än. På mina "dötråkiga" stycken. Ett tips, slå upp bild-sidan ibland.

Javisst ja jag glömde det jag var mest intresserad av före olyckan. Det var att spela piano. Fina låtar och klassiska stycken. Jag kunde spela viol, blockflöjt och Kyrkoorgel också. Men pianot var ett avkopplande instrument för mig. Jag spelade Beethovens 27:de Sonat och andra stycken av Bach, Schubert och flera andra.

Jag vill säga en rolig sak med fiolen. Min lärare var förste violinist i Köping orkester.

Han var från Frankrike men kunde lite Svenska med brytning. Han var gift med en som var från Belgien. Och till slut så fick dom en dotter i Italien. Så hela den var helt Europeiska kan man säga.

Efter olyckan så kom han hem till mig och mina föräldrar. Och lekte med fiolen. Han hade fiolen bakom ryggen och spelade lika bra ändå. Han tog av fiolsträngen och satte den under strängarna. Och han spelade lika bra då också. Men sen så hade han en liten fiolkonsert bara för mig.

Men jag är på gott humör alltid. Jag tänker inte på mina problem. Jag tänker på något roligt som har hänt med mig förut. Jag är morronpigg också så jag bakar limpor, bullar eller äppel-kaka på morgonen. Jag syr långstygnstavlor och håller på med Datan och Internet.