Vår värld

Promenaden hem blev lång när klockan var slagen och cellerna som nötts flytt mot bättre tider. Gröna kinder lätt syntes rätt, för del blev hel och jag vet nog hur svek ser ut, kan skriva så jävla djupt och målande. En butelj två svar, enkelhet till evighet och snälla Du, vänd på bladet och läs högt för mig, tror att jag vill veta lite mer ännu. Nästa har en annan rymd, räknar igen och då ska jag…då ska jag…

Det här är ingen genomtänkt novell. Inget ironiserande nedslag i nittiotalets nyfattiga folkhem som berör och värmer i sinnet. Jag är ingen Norén, kan inte klä av och skaka om överklassen som han. Inte heller någon Gardell, vrider och vänder på den enkla vardagens sarkastiska vansinne bara för att upptäcka att han gör det hundra gånger bättre och tusen gånger mer trovärdigt. Minns inte min historia. Klipper bitar här citerar där och klistrar ihop den verklighet jag sluppit brännas av på ett A4-ark. Klarar inte av att tolka och skriva som de, men kan andas, se och berätta just vad som framträder ur mitt mikroperspektiv, och så kan Du och så gör genierna. Och jag hetsar, vill berätta en sak till, och meningarna blir bojor som får mig att falla och Norén och Gardell kan varva på nytt, är nog inte på det klara med livet än, ska låta börsen vänta ett slag, här har ni mina mina mina ord, så skriv en sång och dansa Du med.

För jag har nog inte upplevt och insett allting till idag. Vet jag borde, kunde, skulle ha. Men svart är nästa stund vit, gammal man dör och liten flicka föds och det är kallare, mörkare än när man själv var ny. Vi var lika då. Vi var unga, vi visste inte då men kanske var vi klokare ändå. Vi drog inga gränser då. Byggde inga murar då, skilde inte ut. Vi åt och vi sov då, och tid var en okänd faktor ingen fann för gott att väga, och någon sa då så att vi lärde oss att mäta och styra och vandra och gå vilse.

Så var det i fredags när jag stapplade hemåt och tänkte på världen och nöden och fyllan och döden. Har supit till nu igen. Kladdat ner mig igen. Och hon frågade om hon fick måla mig i ansiktet och en tvivlare som jag funderade på om det skulle vara roligt.

- Men kom igen nu, det är ju karneval om ett litet tag, ju.

Hon målade och jag kunde fortfarande inte begripa varför men snart, om ett par minuter, förklarade en man med en mikrofon, är det äntligen karneval fast snön faller och det är minusgrader. Och hon skyndade vidare för att kladda på fler när jag tänkte att det kanske är sant som de säger ändå, hon var ju klädd för det men å andra sidan behöver hon väl aldrig ge sig ut. Gamla sover barnen gråter, unga låser in sig stänger undan världen, bygger kopior av plast rasar samman bygger ändå upp igen. Jag ville inte ha gröna kinder, kände det förändrades men inte dit jag ville, folk var så konstlat vänliga. Var ju också en av dem men ville inte snurra med något mer, så jag gick ut och när jag gått en bit bort var det inte kallt längre och jag tänkte att de kan fira sin plastkarneval i februari om de så önskar, jag tror att de fryser ändå.

Det skymmer nu. Skuggorna från träden lägger marken under sig, och var vi förut gick finner ingen den väg som leder vidare. Ska ändra på mig, byta stil och göra något, det var sista gången det här, fy fan för det liv jag har. Men det är mitt ändå, och när det nu är kul att vara dragen och pank kan det kännas svårt att byta spår, och kanske det blir i morgon med, och tänk om jag är svagare då så gör det möjligt just när det skymmer.

Går man ensam om natten är Norra Promenaden väldigt lång om till och med gatuköket har stängt. Men den som inte ger sig ut kan inget nytt finna längre fram och jag vet ärligt talat inte vad jag vill ha sagt med det jag skriver eller vilka frågor jag försökte besvara med mina fyllefunderingar. Dock, för att drömma behöver man inte sova, är inte ens säker på att det går, kan inte påminna mig om någonting som blivit bättre av att vi nöjt och med det som det sett ut. För att drömma räcker det med att se, och kanske lika bra att titta i natt, i morgon bitti har jag bergis ont i pallet och världens Ågren, och då vill jag nog bara slumra till på nytt när tankarna pockar på. Med drömmarna i förvar blir det enklare att finna stigen som leder hem genom skogen, saker syns lite tydligare och ruset dämpas en aning så förtroende och kärlek kan sås. Det blir så tydligt då, varför svält får förekomma, väst suga ut den tredje världen och jorden tömmas på dess resurser. Därför att vi ska vakna så klart, se och tänka och drömma igen, och vända om och bygga inte av plast utan av hopp, som aldrig ska rasa samman i svek.

Låt oss sy vingar av hoppet, Du och jag, här och nu. De blir tunga, det blir de allt, Du måste skörda förtroendet och kärleken för att orka bära. Ett litet steg blir till ett på vägen och så i natten får vi lätta, och vindarna kan göra sitt bästa för att slita oss tillbaka, vi kan ändå vrida vart åt vi vill, i banor vi inte trodde fanns, där klockor och skuggor inte synts till, bara Lycka och drömmar och vingar av hopp. Och se hur genierna sjunger och dansar med oss fyllesvin, i en färggrann karneval i en värld som är vår.

                                                                                                                            Gunnar Nygren