Tankar från betongen

Så lev Ditt liv, lev och granska, jämför med ett facit, tjugo tums skärm, köpt på kredit. Svaren in i Ditt vardagsrum, vitt kan bli svart när lätt blir till svårt och ingenting lämnas däremellan. Dumdidumdumdum dengdidengdengdong.

Oskar är fyra år. Oskar behöver inga vänner, för Oskar har sin TV. Runt om Oskar finns bara grå betong och trötta människor, så tack Thorn för att ni finns där för de svaga, de utstötta och bespottade, med era avbetalningsplaner. Från en Panasonic serveras färdiga portioner underhållning som ska förmå Oskar att inte sjunka genom det dammiga golvet av tristess. Smurfar, Darkwin Duck och The Flintstones, alla är de lika crazy, lika oberoende av tid och rum, väder och vind, räntechockar och kursfall. Dagarna kan kännas så långa, så grå och ensamma, ett tryck på en knapp är allt Oskar behöver ta sig an för att kablas vidare till The Magnificent World of Disney. Disney kommer att rädda den här världen, för om bara alla ungar såg Janne Långben komma lallandes, vem skulle kunna bråka och hata och förstöra då? Alla älskar Musse, alla stöps i samma form, ingen skrattar och ingen gråter, allt är som sig bör.

Oskars mamma är inte hemma så ofta. Oskars mamma har ett städjobb på dagen och på kvällen låser hon ytterdörren och går iväg till sitt andra arbete. Sen, när hon tror att Oskar har somnat, brukar hon komma hem igen med nån gubbe som gått till sig när det blivit ljust. Mamma verkar ganska trött, tror Oskar, och tycker synd om henne för att hon måste vara borta så mycket. Då är det inget roligt hemma heller för Oskar vet hur det är att umgås med klockor, när till och med TV:n sviker och ingen finns att leka med. Det är faktiskt inte så skoj att spela Memory med sig själv har han upptäckt.

Och Martina får aldrig sova så mycket som hon skulle behöva. Hon promenerar runt i ett tjockt dimmoln varje dag och natt, jorden snurrar oupphörligt vidare och ännu några chanser hon aldrig hann ta vara på dansar ut i periferin. Hon funderar ibland, de korta stunder då allt snurrar lite lugnare, på vad hon egentligen gör här, hur gick det till, var detta hennes lott, vad är det för mening med allt ont? Helst vill hon låta bli att tänka för mycket för när hon gör så finner hon knappast de svar som hon är ute efter, men tankarna är fria och kan sväva bort över molnen och egentligen det sista hon har kvar. Så hon tänker, det är hennes förbannade rättighet.

Hon tänker på de val hon faktiskt haft och hur hon investerat sin själ i dessa, att hon handlat utifrån sitt samvete, sannerligen haft hjärtat på rätta stället och fått betala, i praktiken, med sitt liv för det. Hur hon valde den stora kärleken och hoppade av gymnasiet för hans skull och följde med tillbaka till Finland. Hur hon återvände till Sverige då hon fick beskedet att hennes mor var döende i cancer. Hur hon ställt upp för sin bror och bäddat soffan varje gång han haft permission. Hur hon valde att behålla barnet då för snart fem år sedan fast Heikki packade sin väska och stängde dörren och gick. Hur man lägger sig själv i potten, snurrar på hjulet och betalar med sin kropp. Hur alla goda intentioner förgörs och kvar lämnas bara mörk, finkornig aska som små fragment av livet och valen man gjort.

Hon konstaterar att allting har en början och ett slut. Att allt som är vackert och orört ska brytas ned för att aldrig mera komma igen, att hon gett sig ut på en resa och aldrig ska hitta hem. Att hennes kön kan beträdas för en sedels skull. Att hon inte lever för att leva utan för att koka makaroner till Oskar, att hon måste lura sig själv att hon orkar för pojkens existensrätt. Kanske fattiga inte ska skaffa barn. Kanske de får stå sitt kast då. Men kanske tanken var att vi skulle leva för varandra och inte i konflikt, har den tanken slagit Dig?

På TV:n talar de om gudar och politik som ska göra den här världen underbar, men Martina märker då inget av den utveckling de prisar så högt. En fet aktieportfölj och syndernas förlåtelse och slut så ögonen ska Du se att Du inte behöver oroa Dig. Men Martina syndar och hon har inga aktier, så hon stirrar ned i en flaska rött för att dämpa sin ängslan och för att slippa frysa. Redan nästa morgon är verkligheten där igen.

Men Oskar ska fly betongen en dag. Oskar ska bli en hjälte som Jean-Claude och slåss för det goda och rädda flickor ur brinnande hus och tala med någon häftig accent. De ska få veta vem de har att göra med, han ska göra alla snälla och lyckliga igen och ställa allting till rätta.

Men Martina ska fly betongen en natt. När Oskar inte behöver henne längre ska ingen få dra över henne i smutsen, när tankarna tagit slut ska hon få somna in. Bara sluta ögonen för en kort sekund, aldrig mera se tillbaka, släppa taget om balkongräcket, få flyga ut över allt för ett ögonblick, känna vindar smeka hennes hud, känna hur det hemska livet når sitt slut.

Men ännu går solen upp där borta i horisonten, vi kan ju se den, och ned där bakom oss varpå månen och alla stjärnor tar vid. De betraktar oss och de val vi gör, innan den nya dagen gryr. Dagen igår är dagen i morgon och solen strålar lite svagare nu.

                                                                                                                        Gunnar Nygren