Det där livet

Det är så ljust nu. Alla barnen på skolavslutningen växer med de grönskande träden, alla humlor flyger i cirklar och smakar på maskrosorna. Det är så sent nu. Klockorna tickar, dörren är stängd och lampan blev för stark. Det är ju inte lång tid kvar nu.

Ett fönster är inte särskilt tjockt, ändå brukar de vara rätt så dyra. Jag vill tro det beror på att de har så mycket att berätta om de människor som skyndar förbi och vad de missar i sin jäkt. Emmas fönster är länsgräns mellan liv och död. Där ute pulserar försommaren, det bubblar av liv. Innanför är det vitt och sterilt. Där ute verkar alla ha så bråttom, de småspringer och begraver näsan i asfalten för att värja sig från varandras blickar, och alla är de på väg någonstans. Innanför är det ingen som jäktar, fastän Emma har så mycket mindre tid kvar än de på andra sidan.

Är man elva år ligger världen för ens fötter. Är man elva får man drömma om fred på jorden och pussas när ingen annan ser. Är man elva så får man leva. Om man inte måste dö. Om inte cellerna ger upp. Om inte tiden är så fruktansvärt närvarande och framtiden ett enda stort, svart hål. Om inte, då får vi alla leva kvar.

Det är soligt idag. Om man skulle gå ut där i parken och sätta sig på träbänken och värma sig en stund, det är så kallt numer. Om man bara orkade resa på sig, finge spola ned allt cortison i vasken. Men de finns ju hos henne nu, alla som inte kan förstå, inte tänker låta det ske. De måste vaka över henne in i döden, sen skiljs de åt, de tvingas stanna kvar och se på livet ur nya perspektiv medan hon ska kremeras för att sänkas i jord.

Det är inte mycket Emma kan göra egentligen, mer än att tänka på livet och döden och den smala passagen där emellan där ingen orkat gå, och på hur hon plötsligt ska ryckas bort från den värld där hon hade allt. När hon tänker kommer frågorna som tidigare hade de självklara svaren men som nu fylls ut med tystnad och tomhet, tidigare tårar i en spegel men de har nästan tagit slut. En del minnen kan tränga sig på också. Som den där söndagen för knappt tre år sedan, ute vid sommmarstugan, då pappa kom hemdragandes med draken i plast. Det var så blåsigt och svalorna flög högt den där dagen men fastän det rasslade bland löven var det inte kyligt då. Morfar gav sig fan på att den skulle lätta till sist, han blev ganska upprörd för en stund men ett efter tag rörde den sig i banor uppe över taken, guppade fram och tillbaka mellan vindpustarna för att så plötsligt accelerera i en oväntad riktning och slutligen störtdyka med nosen före ned i det oklippta gräset. Det såg ut att göra ont, tyckte Emma.

- Du måste rycka och ge lina, hela tiden, låt den löpa, det är hela hemligheten, viskade morfar rätt så exalterat.

Och draken tog henne med på en vandring längs med vägen, bortom alla hus, och inte behövde hon vara rädd längre, för över alla träden följde vännen henne i stegen. Och solen gömde sig bakom molnen, och vinden blev svagare och vännen krockade mot en ek, och flickan var ensam med världen på nytt.

Allting som man tror på ska bli till skitigt grus. Kärleken är där för den som vågar lita på den, alla får bli gamla, vita blodkroppar försvarar Dina inre organ och det finns en mening bakom allt. En dag ska det suddas ut för Dig och vad som kändes som en evighet igår är luftrum här och nu. Så tack mor och far och bror, för att ni blir kvar, snälla ni, glöm mig inte men sluta inte leva för min skull. Att vandra i tio år eller att existera i åttio, vem av oss är då egentligen död?

Pappa ska slå in i muren tills armen går ur led och söka ett tecken, ett misstag, en anledning. En kontroll, en spruta till, en månad längre. Ett framsteg, ett nytt cellgift, ett hopp. En tid, en morgondag, tomma sängar. Han ska sparka och han ska skrika, men han kommer aldrig att hitta tillbaka, aldrig att acceptera.

Mamma ska ge efter till slut, äntligen få tystna och stiga ned från stupet mot dimmornas dal, när bara mörkret finns där framför. Känna stenarna svälla och tränga ut genom hennes bröst, som knivar som strimlar köttet åt besten. Hon ska sluta ögonen och kasta hoppet in i elden och aldrig se åt solen igen.

Där under pilarna förs Emma fram i kista och jorden tycks äntligen sluta snurra. Bilder av en frisk och glad, ung flicka med blonda, långa lockar blandar sig med röda rosor och tulpaner och blåklockor, och på huk står en liten pojke och läser tyst de sista hälsningarna och dikterna, som säger allt men ändå inte vill förklara.

Men någonstans där bortom alla husen, i en annan tid, ska en flicka vandra vägen fram med en drake i hand. Och marken ska vara varm och vindarna ljumma, och flickan har nog inte ont längre. Och draken är stark men flickan är starkare, och vid eken ute på fältet ska hon få släppa taget, och draken ska göra loopar när den sätter av upp i det blå, i en dans för det där livet.

                                                                                                            Gunnar Nygren