Landet där Lyckan bor
I ett vardagsrum spelar en TV-apparat för inga andra än krukväxterna. Två tvillinglika systrar ler så där lagom sensuellt och blinkar och vickar för betraktaren och trycker upp sina silikoninplantat i exakt rätt ögonblick i precis den där kameran regissören bad om.
Gustaf ställer sin tuppkam varje morgon utom på söndagarna, för då brukar han oftast vara så pass spritförgiftad att han inte förmår sig upp ur sängen förrän till kvällen. Hans fyra år äldre syster Cilla ställer sig också hon vid spegeln varje morgon utom denna dag, så därvid är de två varandra lika. Men medan Cilla gör sig vackrare för att nöja andra, vara dem till lags, gör sig Gustaf fulare för att chockera, rasera, förstöra. Cilla säger här är jag kom och älska mig. Gustaf säger här är jag ska du ha en stor fet smäll? Cilla älskar sitt namn som hon enligt sin mor fått från Cornelis ballad om Fröken Lind, den förtjusande unga mön som får självaste Fredrik Åkare på fall. Gustaf hatar sitt namn som tagits från en fascistisk imperalist till regent.
Men vad drömmer de om där de växer i en större svensk stad vid Motala Ströms mynning? Vad hoppas de på, vad har de för mål? Cilla drömmer kanske om att knarka på Ottens toalett eller att få gränsla Peter Jöback. Gustaf vet mycket väl vad han ska göra: han ska stänga alla porrklubbar och vägra göra lumpen och stolt sitta på kåken för det och släppa ut alla förslavade djur ut i den fria naturen och avskeda alla politiker från deras fina ämbeten och skjuta alla snutar och sparka och slå för att krossa fascismen och avskaffa monarkin och bli martyr likt Sid Vicious och dö innan han hunnit fylla tjugoett, han är redan sexton så bäst att sätta igång. Cilla hoppas att livet ska ta fart och bringa den stora kärleken och tryggad framtid i ett stort, gult hus på Vikbolandsslätten. Gustaf räknar med att livet plötsligt ska ta slut under en ambulansfärd till Vrinnevisjukhuset efter en överdos. Cilla väntar, Gustaf handlar.
Vid ett dansgolv spelar en DJ för fulla tonåringar som alla tänker med sina underliv. En sminkad skandinav, som setts iförd lösskägg och lakan och abnormt stor turban, gör sig lustig över indisk kultur vilket alla förstås bara tycker är kul.
Lycka är för Cilla att få shoppa hela dagen på pappas kredit och sedan gå ut på kvällen och dricka lite, spana lite, dricka lite mera och sedan dansa natten lång som alla hippa människor gör. Lycka är att träffa någon som ger henne uppskattning, som ser och skämmer bort henne. Cillas Lycka finns inom räckhåll, den kanske står där och stampar runt knuten och så plötsligt en dag går den ned på knä framför henne och lovar henne trohet i evighet och hon och Lyckan kommer vara för alltid befriade ifrån ondska och smärta och ingen av dem skall längre behöva vara ensam, halleluja. Förmodligen kommer hon en dag också att ha funnit en man duglig nog att kunna älska, förmodligen kommer hon skämmas bort och få den uppmärksamhet och bekräftelse hon suktar efter.
Men om Cilla för en gångs skull stannade upp och tänkte efter för en stund så skulle hon nog se på livet ur ett annat perspektiv, för priset hon får betala i sitt sökande efter Lyckan är ofta högre än man först kan ana. Ibland gråter hon sig till sömns de nätter hon blivit bränd av den där söta, urgulliga killen som trots allt fint han sa bara såg henne som ett töm och glöm-luder. Som den där gången när hon var sexton år och blev sexuellt utnyttjad av hockeyspelaren, eller det där äcklet från igår som höll på och tafsade hela tiden. Hennes lilla drömvärld är inte alltid så där oskuldsfullt vit som hon vill att den ska vara. Och inte världen där utanför heller för den delen, den hon inte tycks känna vid. Ser hon barnsoldater eller HIV-smittade, prostituerade flickor på TV byter hon snabbt kanal. Kanske livet skulle tyckas meningsfullare om hon kunde slå ett slag för dessa, men det är ju svårt att göra något åt världspolitiken när hon knappt vet vem den där fetknoppen Göran Persson är.
Under en lägenhetsfest spelar en stereo för en HB-pimplande yngling, hans kamrater samt ynglingens grannar. Några lönnfeta, patetiskt sminkade gubbar som ser ut som tanter tycks tro att tiden stått stilla och leker rockhjältar i hopp om att trygga sina pensionsförsäkringar.
Lycka för Gustaf är att få leva på en plats på jorden där alla är fria och naiva och friska och impulsiva. Där stark och svag går hand i hand, där tiden inte tar slut och solen aldrig går ned. Där människorna lever för varandra och dricker och dansar, i evig fred. Gustafs Lycka ligger bortom denna värld och han trampar runt i ett ständigt mörker. Ersättningslyckan är att häva två sexpack folkbärs varje helg och somna i sina egna spyor. Eller att låta rakbladen gå runt och skära i underarmarna och sluta kvällen på akutmottagningen. Antingen kommer han gå ned sig i självdestruktivitet och bli sprutnarkoman och sörjas av några få kamrater eller så kommer han tröttna i tid och börja om på nytt, behålla sina värderingar men samtidigt se vad livet mer har att erbjuda, och gå ut i världen för att ge och ta.
Skulle han kunna varva ner och inte supa bort sitt intellekt så såg han nog på sin existens med lite större tillförsikt. Att sträva efter en bättre tillvaro för människan på jorden är naturligtvis hedervärt, men når han inte dit är väl inte den enda utvägen att inte existera alls. Han spänner sin båge men får betala med sitt liv, förlusten blir total. Och ska han förändra världen borde han kanske starta hos sig själv, börja leva för sin omgivning, dela sin kärlek och sorg och sitt hat och sin glädje med någon han känner för. Det är lätt att prata om vad man hatar, svårare blir det när man ska visa vad man älskar, det kräver mod och längtan men ger också kärlek och respekt tillbaka. Gustaf skriker, spottar och svär men kan han sträcka ut sin hand i mörkret och lita på att någon trycker den till sitt bröst?
Från replokalen hörs en skränig melodi i höstmörkret. Ett band spelar för allt vad de förmår, fingrarna blöder och temperaturen stiger i det lilla rummet. De spelar sina låtar för sig själva och den som är beredd att lyssna, som för att visa att det ännu inte är för sent.
När jag var tio år lekte jag fotbollsproffs på gräsmattan utanför vår sommarstuga. Jag dribblade och skruvade frisparkar och klackade och kastade mig och fick stora gräsfläckar på mina knän. Mamma suckade för att kläderna inte gick att få rena igen, pappa muttrade något om att jag borde klä mig varmare och äta ordentligt för annars kunde jag skada mig eller få lunginflammation. Men mest tyckte jag om att hålla bollen i luften. Kunde stå en timme i sträck och slitas mellan hopp och förtvivlan i mina ansträngningar att bli en ny Maradona. Så en ljummen kväll stod jag där på gräsmattan och räknade tillslag som så ofta förut när jag bara inte kunde tappa kontrollen, jag touchade och häpnade och kom till slut upp i sextiofyra tillslag, Lyckan var gjord. Men sedan växte jag ur fotbollsskorna, läderkulan gick sönder och jag tappade intresset.
Vad som kan gräma mig är att jag nöjde mig med mina sextiofyra tillslag, hade jag fortsatt att slita, tränat stenhårt och börjat lyfta en massa skrot hade jag kanske kunnat blivit nåt. Det är så ofta som tillfällen går oss förbi i livet medan vi bara blundar eller vänder andra kinden till. Samtidigt, det var kanske inte drömmen om ett liv i lyx som drev mig framåt, utan glädjen jag kände på vägen. Och utan drömmarna och glädjen kan jag lika gärna lägga mig ned och dö.
Och vågar Du följa mig i stegen ska jag ta Dig med på en vandring till Landet där Lyckan bor.
Gunnar Nygren