Hjördis & Bengt
Hjördis suckade. Bengt hostade. Väggklockan räknade i långsamt gemak återstoden av deras arma liv. Tick, tick, så lite tid men så mycket att göra, tänkte Hjördis. Tack, tack, så mycket tid men så lite att göra, tänkte Bengt. Nu visade det bruna, allt annat än välansade uret tre och det hade blivit tid att intaga slottsstek med kokt potatis och brunsås såsom alltid vid denna tid på lördagseftermiddagarna. Hjördis hade lämnat sin knappt halvfärdiga kofta för vinden redan för en timme sedan för att ta itu med alla matlagningsbestyr. Bengt hade övergivit Chang - Kafelnikov på Eurosport för att lyssna till suset i elementen bara för en evighet sedan, men därefter stilla insomnat. Nu räddades han av gökurets gonggong och kunde konstatera att han inte stämplat ut för gott. Dags att komma nu, tänkte Hjördis. Dags att äta nu, tänkte Bengt.
Hjördis delade. Bengt gapade. Sånär som på akvariepumpens brus och väggklockans taktfasta pendelläte var rummet ljudlöst. Paret försökte konversera, mest på rutin. Det hade blivit en del konverserande under de första åren. Hjördis frågade. Bengt svarade, mmm…äh. Hjördis utvecklade:
- Det är ju bare oss pensionärer di vill klämme åt! Höjde avgifter tar di där politikerna ut, fast di vet att folkpensionen inte räcker till medicin i slutet av månan!
- Mmm.
- Samtidigt öser di ut bidrag över ungdomen så att di kan gå på sådan där knarkfest istället för att vara i skolan och studera.
- Mmmm.
- Hormonstinna ynglingar med våldtäkt som ända intresse, det är vad di är!
- Äh.
Hjördis försökte och försökte att dra Bengt upp över ytan till ett drägligt liv vilket skulle ge henne en behagligare tillvaro. Hon hade försökt rätt länge nu, men det blev tyngre för varje dag när hon märkte hur han sakta gled ifrån henne. Snart skulle hon sitta ensam i tvårummaren i nedre botten i trevåningshuset i Ljura och sörja en person så olik den make hon lovade evig kärlek för 47 år sedan, ett löfte hon låtsas hålla. Snart skulle hon sitta på ett hem ute i Skarphagen och sakta tyna bort så likt sin make, vänta på besök, se på Rättvisans män, äta osaltad mat, räkna spårvagnar, vänta på att besökstiden tar slut, minnas vintern 1952 och bajsa i en blöja. Hon skulle bli som den hon påstod sig älska, men den hon påstod sig älska var ju den som skrämde henne. Hjördis tog ett djupt andetag. Bengt andades ännu.
Hjördis diskade. Bengt läste tidningen. Så mycket disk för så lite mat. Så mycket text men så litet att läsa. Bengt fick klänga på sig de för trettio år sedan tidsenliga bågarna som nu spretade långt utanför hans glansiga, allt magrare ansikte. Våg av bilinbrott. PRO höll studiecirkel om Uppland. Nytt vin från Bourdeux, Bengt har aldrig varit i Bourdeux. Axel Nilsson har dött, där ser man, nästa gång kan det vara nån man känner. En neger spelar basket. Skrikande snorvalpar med indianfrisyr, ska det vara kultur det. Bengt läste sin tidning som för att drömma sig bort till en värld, där det fortfarande fanns plats för honom. Där han var ung och fri, stod på egna ben på en stor, grön äng som rymde tusen vitsippor. Där byggde han ett slott av finaste sten och slogs mot draken med värja och blodad tand. Men av drömmen blev han lite rädd så snart var han tillbaka i den slitna skinnsoffan, lyssnades till elementet.
Hjördis stickade. Bengt såg tennis avbruten på grund av regn. Hjördis stickning var hennes lilla gröna oas i den stereotypa, grå vardagen. Tålmodigt fokuserade hon ögla och vändning och garn och armmått och Batmanmönster. Till barnbarnsbarnet att växa i och mobbas för på dagis. Genom stickningen levde Hjördis i sin fantasi, där kunde hon stanna tiden, vrida den tillbaka, lura ödet, börja om på nytt. Det var världen bara hon kunde nå, där hon fick se sin framtid i behåll, ljus och obefläckad. Där hon bara en endaste gång fick stå i centrum, vara den ballerina hon försökt bli i sin ungdoms dagar. Där i manegen måste alla se på henne. Steg för steg ut på den spända linan, likt ögla efter ögla på den lilla koftan. Skulle hon hinna fram i tid? Hjördis blänkte. Bengt stirrade.
Eftermiddagen blev kväll. Hjördis hoppades på tur. Bengt räknade med lur. Loket rullade igång ettans bingo och Hjördis förde erfaret tuschpennan upp och ner i nummerspalterna. Inget på ettan men kanske på tvåan. Telefonen ringde. Hjördis reste sig. Bengt satt kvar. Loket öppnade hemlig låda. Barnbarnen i änden. Hjördis namnsdag, jo de kom ihåg, den tredje februari. Nej, de firar inte. Jo, allt är bara bra. Nej, de ska inte göra något särskilt. Jo, det var trevligt att de hörde av sig. Loket drog lott ur urnan. Dags att ringa upp Bengt Hultström i Norrköping! Hjördis försökte prata i telefon. Bengt försökte skrika till telefon. Loket väntade. Bengt harklade sig. Hjördis malde bara på. Bengt kippade efter luft. En signal till, sedan kunde Loket inte vänta längre. Bengt gav ifrån sig ett pip. Loket lade irriterat på. Hjördis lade uppgivet på. Loket gick vidare. Hjördis suckade. Bengt snyftade. Hjördis stirrade. Bengt blundade.
Gunnar Nygren